Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 12 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 1 DU N 1892
han sig bädden och stirrade på den sjuke;
huru fick han nu ej plötsligt blicken upp för
hans förändrade utseende, de insjunkna ögo-
nen och de kantiga aftärda kinderna. Så-
dant hade icke skett på en och två dagar,
åhnej; det var icke heller spåren efter ett
lif i syndiga nöjen, det var vittnesbördet om
ansträngdt arbete, genomvakade nätter och
försakelser, en redlig själs ärliga kamp för
att bana sig väg.
Ja, det var ju så han velat hafva det, det
var ju därtill professorn själf så strängt hän-
visat honom. Han hade bara glömt att icke
alla ägde en sådan jättekraft som han, och
att järnhård flit kunde nöta ut en klenare
hälsa. Han kände icke igen sin egen röst,
så tonlös var den, när han frågade:
»Hur är det med dig, gosse?»
»Inte så bra, fruktar jag,» svarade stu-
denten med sitt behagliga leende. »Jag har
en smula feber!»
»Fyrtio grader åtminstone,» mumlade pro-
fessorn, och i detsamma kom den gamla lä-
kareminen fram, han undersökte patienten
noga, gjorde frågor och nickade på hufvudet,
som om han anat svaren förut.
»Tror du, att du skulle orka gå de få ste-
gen upp till mig, om jag understödde dig?»
frågade han.
Knut såg förvånad på honom: »Det tror
jag nog,» svarade han.
»Nåh, så ha vi då ingen tid att förlora!»
Rask som en pojke hade professorn skyn-
dat bort, och lika fort var han tillbaka med
sin mjuka varma päls öfver armen.
»Seså, res på dig, min gosse!» Han svepte
pälsen omkring honom. »Nu gå vi.»
Knut var så yr i hufvudet, att han höll
på att falla, men professorn höll honom sta-
digt uppe, och innan han riktigt kom sig för,
låg han bakom den gröna skärmen i den
gamle herrns egen utsökta järnsäng, och gamla
Fina smålog genom tårar vid hufvudgärden.
Han försökte tacka, han ville så gärna
orka tänka, men den lilla ansträngningen hade
helt och hållit medtagit krafterna, och han
sjönk i ett dvallikt tillstånd, midt emellan
sömn och vaka, ur hvilket han ej förmådde
rycka sig upp.
Huru länge han låg så, det visste han ej,
lika litet som huru ömt han dag och natt
vårdades af den barske professorn och gamla,
trogna Fina. Den sistnämnda hade aldrig
kunnat ana, att så mycken ömhet gömde sig
bakom husbondens sträfva yta, och nu blef
hon ändå slutligen öfvertygad om, att han
hvarken vai en barbar eller en girigbuk.
Knut var svårt sjuk, och stundom hängde
det unga lifvet på en hårfin tråd. I sådana
stunder satt professorn orörlig vid bädden och
gaf akt på minsta ryckning i anletsdragen,
medan en oafbruten kamp utkämpades inom
hans bröst. Ack, ännu så nyss hade denne
yngling stått frisk och lefnadsglad vid hans
sida, han hade kunnat dela med honom sitt
komfortabla lif, hade kunnat omfatta honom
med faderlig välvilja, men de dumma prin-
ciperna hade alltid hållit honom tillbaka.
Pojken skulle bli pockande, egenkär och så
vidare, han måste läras att själf bana sig
en framtid . ..
Ja, allt det där var rätt och bra, men nu
låg han här, en vår, som kanske aldrig skulle
bära den sköna rika sommaren i sitt sköte,
en vacker saga, påminnande om sippor och
knoppande björkar, men som aldrig skulle
blifva verklighet.
Ack, huru tungt det grå hufvudet vid så-
dana tankar sjönk mot bröstet, hvilka djupa
suckar som ohörda genombäfvade det tysta
sjukrummet! Dock ej alldeles ohörda. Pro-
fessorn hade för länge sedan gjort upp sin
räkning med religionen; om han icke tviflade
på en »försyn», hade han åtminstone icke
frågat därefter — nu var det annorlunda.
När jungfru Fina sakta gråtande stod vid
bädden och snyftade: »Här förmår ingen
jordisk läkare någonting, nu ha vi bara vår
Herres barmhärtighet att lita oss till,» då
knäpptes som af sig själfva de styfnade hän-
derna, och ett ljudlöst, men brinnande rop
om hjälp höjde sig mot himlen ur djupet
af den lärde mannens hjärta.
Och hans bön blef hörd! Efter dagar af
hopp och fruktan segrade Knuts lifskraftiga
natur slutligen öfver döden, och han åter-
skänktes till lifvet.
Jungfru Fina tog åter sin tillflykt till tå-
rarne i glädjen som nyss i sorgen, men äfven
professorns blick hade en fuktig glans, när
han uttalade sitt »räddad»!
»Herren är en mäktig hjälpare,» snyftade
hushållerskan. »Han hör bönen, hans vare
också äran.»
»Amen,» svarade professorn lågi. Nästa se-
kund lutade han sig ned öfver bädden, Knut
hade öppnat ögonen och såg med rediga blic-
kar omkring sig.
»Hvad har händt, hvar är jag?» frågade
han.
»I ditt hem, min gosse,» svarade professorn
med eftertryck, »du har varit mycket sjuk,
men nu blir du snart frisk och stark igen.»
Det gamla behagliga leendet upplyste hans
aftärda drag: »Och ni har varit min skick-
lige doktor, herr professor?»
»Herr professorn blef kvarlämnad i gårds-
rummet för evärdliga tider,» sade den gamle
med ett humoristiskt smålöje, »här står din
far, som icke begär bättre än att för alltid
få kalla dig sin egen, trofaste gosse. Säg,
Knut, skall det bli så?»
I stället för svar räckte Knut honom båda
sina händer, och deras ögon möttes i en be-
tydelsefull blick.
»Nu är allt, som det skall vara,» sade
gamla Fina. »Gud ske lof, att det inte kom
— för sent.»
Teater och musik.
Kung!, operan. Andra symfonikonserlen gafs i lör-
dags i k. operans provisoriska lokal inför talrikt
besatt salong och under lifligt bifall, hvilket väl
denna afton lika mycket gällde konsertens ledare
som utförandet. Kapellmästaren Andreas Hallen
beträdde nämligen nu för första gången efter sitt
engagement anförarplatsen.
Liksom å gamla operan var orkestern äfven här
placerad å scenen, och härifrån gjorde den sig be-
tydligt bättre gällande än från den vanliga ned-
sänkta orkesterplatsen.
Programmet inleddes med Wagners Faust-uvertyr,
senast utförd i Svea-salen, likaledes under hr Hal-
léns ledning. Med hr H:S grundliga kännedom om
Wagner och hans skapelser är det gifvet, att uver-
tyren beträffande utförandet ej lämnade något öfrigt
att önska i pietet mot den gängse Wagnertraditio-
nen. Kom så Johannes Brahms’- konsert för piano
och orkester, ett säkerligen mycket djupsinnigt och
i många afseenden framstående tonverk, som dock
torde behöfva höras Here gånger för att varda rätt
förståeligt. Pianostämman sköttes på det hela taget
mycket förtjänstfullt af hr Wilh. Stenhammar, elev
af vår säkerligen mest framstående pianolärare här-
städes, hr Eichard Andersson. Ett alltid gärna
hördt och denna gång synnerligen väl framfördt
nummer var andantet ur Beethovens stråkkvartett i
a-dur. Som hufvud- och slutnummer kom Schumanns
förträffliga symfoni n:r 4 (d-moll), hvars alla satser
mottogos med det lifligaste bifall, som i synnerhet
efter romansen tydde på en önskan att få denna
omtagen.
Ponchiellis »Gioconda», k. operans nästa med syn-
nerlig spänning emotsedda nyhet, kommer att gif-
vas med följande partibesättning: Gioconda, sånger-
ska, fru Östberg; Enzio Grimaldi, ädling från Ge-
nova, hr Ödmann (altern, hr Lundmark); Aloise Bo-
daero, statsminister, hr Sellergren; Laura Adorno,
hans make, fru Edling (altern, frk. Almati); Den
blinda Giocondas mor, fröken Wolf; Barnaba, gat-
sångare, hr Johanson (altern, hr Lundqvist). Hän-
delsen tilldrager sig i Venezia på 1400-talet. Ope-
ran är indelad i 4 akter.
Dessutom repeteras å »Lalla Kookh» och »Jeppe
på berget», hvilken senare gifves för första gången
i morgon lördag med hr Holmqvisl i titelrollen.
Vasateatern. Det tycks, som om en reaktion skulle
ha inträdt hos vår goda stockholmska teaterpublik
nu i seklets sista decennium efter den pepprade och
saltade dramatiska diet den förde på 80-talet. Det
vore då icke att undra på; och bland tidens bättre
tecken vilja vi gärna inregistrera sådana sakförhål-
landen, som att »Miss Helyett» spelar för tomma
väggar, medan gamla »Frihetsbröderna» kväll efter
kväll locka en lifligt applåderande publik, och att
»Hattmakarens bal» visar sig ännu en gång kunna
framkalla det naivt hjärtliga skratt, vi nästan hade
glömt att skratta, medan vi kittlades till paroxysmer
af den vansinnigt öfverspända s. k. komik, som de
senare tidernas tyska eller franska fars bjudit oss.
Vasateatern äger ock i hr Strömberg en mindre
vanlig kraft i lustspelsbranschen, en kraft som är
för god att slitas ut på pajazzerier. Af den heder-
lige hattfabrikören gjorde skådespelaren en verkligt
humoristisk figur. Denna prestation bär upp hela
stycket och betingar dess framgång. Bland de öf-
riga uppträdande har fröken Ohlsson heder af sin
»backfisch» och fru Cederberg af sin Ibsendyrkande
blåstrumpa. Hr Hagman bär ock fram sin roll som
»ädel älskare» med värme och naturlig enkelhet.
Som sagdt: reprisen af »Hattmakarens bal» i lör-
dags var en gifven succés. Vi förmoda att premie-
rens framgång skall utsträcka sig genom en lång
följd af goda och glada hus.
Fru Annette Essipoff gaf sin första konsert i tisdags
i Musikaliska akademien, hvars stora sal var nästan
fullsatt. Programmet upptog, om man frånräknar
det allra första numret, Beethovens sonat op. 57,
idel småstycken af alla möjliga kompositörer från Bach,
Schubert, Chopin och Liszt till Scarlatti, Padrew-
sky och Leschetizky m. fl. Något synnerligt intres-
sant förekom dock ej, och i jämförelse med t. ex.
Teresa Careno föreföll fru Essipoff i sitt spel skäli-
gen matt och intresselös. Också förmådde hon ej
heller framkalla någon som helst entusiasm i salon-
gen. Bifallet var nog efter ett par nummer tämli-
gen lifligt, men ej mer. Måhända var den eljes
mycket uppburna konstnärinnan, hvars teknik na-
turligtvis är fulländad, denna gång ej rätt väl dispo-
nerad. — Hr Lundqvist biträdde med tvänne sång-
nummer, ackompanjerad af fröken Agnes Bodén.
Andra Essipoff-konserten gifves i morgon lördag
å samma ställe, likaledes med biträde af hr Lund-
qvist.
Filharmoniska sällskapetgifver sin andra abonnemenls-
honsert tisdagen den 16 februari. Därvid utföras
följande musikverk: uvertyr till Hebridema af F.
Mendelssohn-Bartholdy, Nyårssång af Eob. Schu-
mann (för solo, kör och orkester), Ocean-arian ur
Webers »Oberon» (utföres af fru Louise Pyk), I ro-
sengården (för solo, kör och orkester) af den unge
tonsättaren och pianisten W. Stenhammar, Agnete
og havfruerne af N. W. trade (för damröster) och
Foran Sydens kloster af Grieg (för damröster). För-
utom k. hofkapellet och fru Louise Pyk-Newson bi-
träda hr O. Lemon, fröknarna Gerda Petterson och
Edith Nyberg samt amatörer.
Innehållsförteckning.
Vid Emelie Flj-gare-Carléns dödsbädd; dikt s.i Johan Nord-
lina. (Med ett porträtt.) — Minnen ur Emelie Flygare-Car-
léns lif1 af Thore Blanche. (Med tvä porträtt och en auto-
graf.) — Vårsådd ; ur lifvet af Edith Forssman. Bel. med
hedersomnämnande vid Iduns stora pristätling. (torts. o.
slut.) — Teater och musik.
Förlofnlngs- ooli vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgäende.
v_ T „ J gammalt guld, silfver och Juveler uppköpas kon-
Jr@2?IIXëllS»Sua,CLj tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgäende.
Juvelerar HALLBERG, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
