Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 19 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 IDUN 1892
Att jämra öfver ondt, som är förbi, Kan man ej olycksödets armar stäcka,
Är att ånyo störta sig däri. Bör man med tålamod dess kränkning gäcka.
y/. jSHAKSPEARE.
den mån hufvudstadcn utvidgades och förskö-
nades och tilloppet af resande främlingar öka-
des, gjorde sig behofvet af ett större, verkligt
storstadshotell gällande, och sålunda öppnades
år 1874 Grand Hôtel.
Hvem känner icke Grand Hôtel med sitt
oöfverträffiiga läge, sin komfort, sin gedigna
och eleganta utstyrsel, sina vackra matsalar
med ty åtföljande präktiga festvåning, i hvil-
ken så många baler, bröllop, banketter och
fester af alla slag hållits! Stockholm har vis-
serligen, sedan Grand Hôtel byggdes, fått flere,
till och med större salar, men ingen som kan
mäta sig med dess stora matsal i dekorativ
skönhet, framför allt numera sedan densamma
helt nyligen genomgått en grundlig restaure-
ring och dekorerats i ljusa och glada färgto-
ner, som göra det ståtliga rummet högre och
luftigare än förut. Därtill kommer, att mat-
salen satts i omedelbart samband å ena sidan
med en förtjusande damtoalett, hållen i Louis
XVI:s stil, medan musiken från sin förra plats
flyttats upp på en af läktarne på salens tvär-
sidor, och å andra sidan med ett i morisk stil
rikt inredt kafé på nedra botten i f. d. Bo-
linderska huset.
Skaparen af Grand Hôtel lefver icke mer;
den 5 mars 1890 afled nämligen Bégis Cadier,
som från den obetydliga charkuterihandeln vid
Fredsgatan blef uppbyggare och ägare af det
ståtliga hotellet. Han öfverlät emellertid sitt
verk i de bästa händer, nämligen åt den, som
med aldrig svikande mod, aldrig tröttnande
ifver stått vid hans sida under alla de år han
med sådan framgång arbetat på att först grunda
och sedan utveckla och höja hotell- och re-
staurationsväsendet i Stockholm och medelbart
i hela Sverige. Änkefru Lilly Cadier, hvars
bild i dag pryder Iduns nummer, har nämli-
gen efter sin make öfvertagit värfvet att fort-
sätta hans verksamhet, sedan hon utlöst öfriga
arfvingar och blifvit ensam ägarinna af Grand
Hôtel jämte det s. k. Bolinderska huset samt
öfvertagit arrendet af Hôtel Rydberg till den
1 april med annexet i det s. k. Celsingska
huset äfvensom arrendet af egendomen Bergs-
hamra med lägenheten Tivoli, hvarest familjen
Cadier en följd af år haft sitt sommarsäte.
Änkefru Lilly Cadier föddes den 3 februari
1832 i Narva, där hennes fader Abraham Ro-
berg var handlande. Som hans namn anty-
der, synes han hafva varit af svensk här-
komst, hvilket är så mycket sannolikare, som
Narva ju länge varit en svensk besittning.
Lilly Roberg var den åttonde af elfva syskon
och uppväxte i enkla vilkor, som man lätt kan
föreställa sig på grund af förhållandena i Narva
på trettio- och fyrtiotalen. Hennes föräldrar
tillhörde den reformerta trosbekännelsen, hvil-
ken äfven hon omfattade. Sedan hon växt
upp, kom hon till Petersburg i excellensen
Dashkovs hus, och då denne utnämndes till
sändebud i Stockholm, åtföljde hon 1853 hans
familj till Sverige. I excellensens hus blef
hon bekant med sin blifvande make, Régis
Cadier, som var hofmästare hos ministern, och
med hvilken hon 1854 gifte sig. Släkten
Cadier är en gammal släkt från södra
Frankrike, och Régis Cadier härstammade själf
i sjätte led från Pierre Cadier, hvars afkom-
lingar i fjärde och femte led drifvit hotellrö-
relse, hvarför denna verksamhet kan sägas vara
utmärkande för släkten.
De båda makarnas äktenskap välsignades
med fyra barn, af hvilka äldsta dottern, Ninni,
till föräldrarnes stora sorg och till djup sak-
nad för alla, som kände hennes älskliga väsen,
afled strax efter hemkomsten från Kreuznach,
där hon förgäfves sökt förbättra en svag hälsa.
Den andra dottern, Olga, är gift med ryttmä-
staren vid Skånska husarerna, hr Sigfrid Wen-
nerberg; sonen Régis biträder sin mor i ho-
tellets vidlyftiga förvaltning och yngsta dottern,
Inez, är gift med d:r Karl Malmsten, fram-
stående specialist i bröst- och halssjukdomar,
yngste son till framlidne professor R. Malm-
sten.
Änkefru Cadier har lefvat ett det i ordets
egentliga mening verksammaste lif; vid sin
makes sida har hon icke allenast förestått den
utomordentligt vidlyftiga och ansträngande inre
ekonomien i två stora hotell, utan därjämte
äfven haft hushållningen på Bergshamra och
Tivoli att öfvervaka. På Bergshamra drefs
och drifves fortfarande en stor svinafvel, hvars
resultat bland annat i form af läcker spädgris
varit och är en pièce de résistance på hotel-
lens matsedlar, och Tivolis stora blomster-,
frukt- och grönsaksträdgård förser hotellens
kök med en del förnödenheter.
Till sin personlighet är änkefru Cadier sär-
deles vinnande och intagande, med enkla och
flärdfria vanor, sådana ett arbetsamt och om-
tänksamt lif plägar alstra, och med ett ut-
prägladt sinne för ordning och prydligliet,
hvarom också alla anordningar på Grand Hôtel
nogsamt vittna. Hon talar franska, tyska och
ryska samt svenska, som vore hon infödd. För
konsten, äfven i annan gestalt än kokkonsten,
är hon icke heller främmande, och detta synes
vara ett drag i bennes familj: en af hennes
bröder är artist, och hennes make var en ifrig
och intresserad älskare af antikviteter samt
anlade en dyrbar samling, som hon omsorgs-
fullt vidmakthåller; själf är hon i besittning
af en utsökt smak och äger stor esprit d’ar-
rangement, hvilket ofta sports i de stundom
mycket konstnärliga anordningarna vid större
fester på hotellen.
I kretsen af sina barn och barnbarn firade
änkefru Cadier den 3 dennes sin sextionde fö-
delsedag, strax efter det hon sett de förskönin-
gar och förbättringar hon vidtagit med Grand
Hôtel fullbordade, och det är med anledning
däraf Iduns red. ansett tillfället lämpligt att i
sitt galleri införlifva bilden af den, som väl
får anses som den förnämsta kvinnliga repre-
sentanten inom värt land på den kulinariska
konstens område. Q% H. D.
Det ges ögonblick i människans lif, då hon
står världsanden närmare än eljes, och då
det står henne fritt att göra ödet en fråga.
Fr. v. Schiller.
Jag fruktar mycket, att vårt lilla jordklot
torde vara världsalltets dårhus.
F. V. A. de Voltaire.
Ett farligt system.
Af Frida N. N.
lolycket har blifvit taladt och skrifvet om
faran af skuldsättning, af att låna sig
fram i världen. Det gör människan ofri, på-
lägger henne ett mången gång ganska tungt
beroende samt har i släptåg en massa bekym-
mer och trassel i ett hem. Det finnes kan-
hända personer, som måste anlita andra om
penninglån, åtminstone heter det så; men
månne då icke begäret att »lefva högt» eller
ett omättligt förvärfsbegär, som slutligen
dock bär åt motsatt håll, så att ruin blir följ-
den, i stället ofta varit driffjädern!
Ett annat motiv kan vara ett så starkt
herskande lyxbegär hos såväl mannen som
hustrun, ja, äfvenväl hos de vuxna barneD, att
skuldsättning måste tillgripas, för att alla
parter skola kunna tillfredsställas. Det kan
ju ha funnits en tid, då husets tillgångar till-
läto ett dyrbart lefnadssätt på alla kanter,
men en senare period medför oförutsedda för-
luster — kanhända just på borgensförbindelser
för s. k. vänner och bekanta, som fört ett för
deras villkor öfverdådigt lefnadssätt. Då vore
det af högsta nöd att inskränka sig, om man
blott kunde taga mod till sig att trotsa all-
männa opinionen och lefva enkelt och spar-
samt, icke blott i mat och dryck, utan jäm-
väl i kläder, bostad, nöjen etc. Det är jn
otänkbart, att en familj skall kunna utan
skuldsättning lefva lika storartadt på 4,000
kronors årlig inkomst som på 8,000 kr. Men
hvarför icke, som ordspråket säger, hellre
»stämma i bäcken än i ån»? Hvarför icke
hellre rädda, hvad räddas kan, än gifva allt
till spillo: sin själfständighet, sin frid, barnens
framtid, ja, sin egen ålderdom, och detta allt
blott af falsk blygsel, af slapphet, af fruktan
för hvad den eller den skall säga, eller af
skräck för några försakelser, som man dock
i sina yngre år har tusen gånger lättare att
ålägga sig och uthärda, än då man blir gam-
mal och bräcklig och den lilla satsen : »da
måste» står obeveklig och tvingande framför en.
Och huru nyttigt för barn och ungdom att
tidigt, vid unga år, vänja sig vid att försaka!
Man skulle då ej så ofta få se denna for-
drande, pockande ungdomsskara, som går sin
väg så stolt framåt, som kunde ingen ödets
växling nå en enda af dem alla; ej heller
bland de mindre bemedlade eller till och med
bland arbetsklassen dessa utsläpade gamla
uppoffrande, förtryckta mödrar, som hellre in-
snärja sig i skulder, för att deras döttrar med
herrskapsmanér må få gå och »slå dank»
dag ut och dag in, än hålla de nådiga »frök-
narna» till verkligt arbete och en smula för-
sakelse. Ty om de hänga händerna på en
virkning, kallar åtminstone ingen tänkande
människa detta för arbete.
Må därför den, som är i goda omständig-
heter, gifva exempel på enkelhet, arbetsamhet
och försakelse, såväl husmodern som familjens
döttrar; ty varen I öfvertygade, att »under-
klassen» har sina ögon skarpt riktade på den
s. k. »öfverklassen». Den borde ju, såsom alla
borde, betänka, att hvad som kan gå an för
en familj med verkliga inkomster, som räknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
