Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 19 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 ! DUN 59
i tusental, om i en mera bemärkt samhälls-
ställning, omöjligen kan vara passande och
lämpligt för dem, som äga mindre eller blott
skola lefva af sitt arbete samt intaga en
ganska obemärkt eller ringa plats i samhället.
Men människor göra det allmänneligen icke;
efterhärmningslustan nedifiån och uppåt, hela
skalan igenom, är för stor, och apnaturen tager
ut sin rätt till föga heder för varelser, som
dock blifvit begåfvade med sä många ädla
egenskper. Ville de blott bruka dem!
Beklagligen är tidens sed, att alla vilja
kläda sig och lefva öfver sina tillgångar, och
för dem, som befinna sig på samhällsstegens
lägsta pinnar, är det trasgrannlåt och lysande
skräp, som frestar, men för dessa icke mindre
ruinerande än sidenklädningen och hvarjehanda
»garnityr» för dem, som utan förskyllan eller
värdighet kommit några pinnar högre upp.
Hvad blir oftast följden, om icke att slå in
på detta hedröfliga och fördärfbringande skuld-
sältningssystem, som kan liknas vid en farlig
kräftsjukdom, som tärande och säkert förstör
hela samhällskroppen, såväl »öfver-» som »un-
derklass ».
Nu vore det dock godt och väl, om man
blott ådroge sig ensam allt detta elände; men
skuldsättningens broder är borgensförbindelsen.
Genom borgensförbindelser indragas vänner
och bekanta i ens derangerade affärer för
att i sin tur falla offer för den njutningslyst-
nad, man ej varit mäktig betvinga vare sig hos
sig själf eller sin omgifning. Är det mannen,
som är så svag, är det illa nog; men hur
mycket värre, om det är hustrun, ty hon ut-
öfvar ett ännu större inflytande på sin om-
gifning. Och dessutom kommer mannen svår-
ligen tillrätta med en nöjeslysteu, fåfäng, tank-
lös och kanske på köpet nyckfull kvinna.
Mycket kan visserligen vinnas genom tålamod
och öfverseende därvidlag som vid allt annat;
men af dessa egenskaper brukar oftast det
manliga släktet icke kunna berömma sig —
undantag gifvas naturligtvis, men tunnsådda
äro de.
Äro både man och hustru af samma anda
— ja, då är måttet rågadt och de barn be-
klagansvärda, som skola fostras i ett hem, där
lyxbegäret i mat och klädedräkt är så stort,
att anskaffandet härutaf skall gå framför allt,
så länge det kan, äfven om det skall anskaf-
fas på andras bekostnad; där de små vänjas
att lefva hvar dag kräseliga, men förr eller
senare skola lämnas utblottade på allt, på
ekonomisk bärgning, arbetsförmåga, sinnesspän-
stighet, på mod att försaka.
Och här stå vi inför en följd, hemskare,
förfärligare än hvilken annan som helst —
den andliga ruinen. Obetänksamma, nöjesträng-
tande föräldrar, stannen åtminstone en enda
minut i djup och allvarlig eftertanke inför
denna verklighet och betänken, hvad I ären
skyldiga såväl eder själfva som edra barn !
* *
*
I det föregående ha vi uteslutande afsett
penninglån, hvilka vanligast upptagas af
männen, om ock kvinnan skuldmedvetet miste
mången gång erkänna sig vara orsaken. Vi
skola nu sysselsätta oss med en annan sorts
lån, uteslutande praktiseradt af kvinnan, van-
ligen husmödrar emellan, ett fördömligt och
i de flesta fall obehöfligt lånesystem: den om
bristande ordningssinne vittnande ovanan att
låna, den ena af den andra, husgeråd, som
snart sagdt förekomma i dagligt bruk, eller
ock rent af sådant, som erfordras vid matlag-
ningen. Hvarför kan man icke ordentligt och
i rätt tid förskaffa sig, hvad som nödvändigt
behöfs i ens bus? Hvarför icke se öfver sina
förråd och köpa hem, så att de räcka för
en vecka eller längre; ty den som har någon
förmåga att ordna ett hushåll, springer väl
ej och köper för gången sådant, som utan
förlust kan förvaras, hvilket spring blott är
ett slöseri med både penningar och tid, som
kunde bättre användas, och tjänares kläder
och skodon.
Och ändtligen — om något alldeles oför-
utsedt skulle inträffa, hvarför icke då så godt
först som sist skicka till försäljningslokalen
efter det som behöfs i stället för att ut-
trötta grannar och vänner med att låna likt
och olikt, hvilket ju ändock skall betalas.
Lita på, att den som sköter sitt hus så oor-
dentligt, att till och med matlagningen skall
ske med lånta ingredienser, den är heller icke
så nogräknad med att betala igen det, som
lånats.
Husmödrar på landet, som hafva grannar,
göra ofta alldeles på samma sätt, hvilket i
någon mån dock kan ursäktas, ty de kunna
komma i bryderi; men en husmoder i staden,
som har så att säga allt inpå näsan — aldrig !
Vanligen äro dock husmödrar på landet myc-
ket mera förtänksamma än husmödrar i staden,
som ha så lätt att kunna anskaffa allting, ty
denna lätthet slappar deras eftertänksamhet
och kommer mycken förargelse åstad. Hvad
kan exempelvis vålla mera förtret, än att
maten, såvida husets herre är punktlig och for-
drar, att den skall vara färdig på bestämdt
klockslag, i brist på t. ex. en oundgänglig
krydda ej kommer på bordet i rättan tid.
Jungfrun skickas naturligtvis i första rummet
in till grannfrun, som blir hindrad i sina
göromål, bringas ur »humör» och kanske får
söka i sina förråd för att slutligen lämna
besked om, att hon ej f. n. har det som
åstundas.
Så i flygande fläng ut i staden, under det
frun orolig, röd och varm, står där och vän-
tar med slefven i hand. Stackars den man.
som under dessa kritiska ögonblick vågar
sticka sin näsa ut i köket med en billig för-
frågan, »om maten ej snart är färdig»; han
får kanske veta, »hvar David köpte ölet».
Och dock är han i sin fulla rätt och borde
gifva sin fru en allvarlig läxa för hennes
slarf och glömska — om det hjälpte. Ofta
när något fattas i hushållet, skjuter en sådan
fru skulden från sig på »Kristin» eller »Au-
gusta» ; men icke åligger det, i rättvisans
namn, tjänarinnorna att se efter förråden, om
man icke, för att söka vänja dem till efter-
tanke, möjligen vill anförtro dem något visst,
såsom koksalt, grötmjöl eller något annat.
Nu kan det nog ock för en del husmödrar,
synnerligast i staden, där allt skall direkt
köpas, vara ganska kinkigt ibland att få hus-
hållspenningarne att räcka till, men i så fall
är det bestämdt farligare att låna sig fram, ty
hvar taga penningar ifrån till skulders beta-
lande, då den bestämda summan ej ens räckt
till de dagliga behofven? Må alla andra ut-
vägar då försökas ; spara, spara på öret, räkna
efter, om icke det eller det kunnat undvaras!
Ja, må man hellre, äfven om tråkigheter
äro att befara, begära tillskott i hushållspen-
ningarne, blott icke låna, vare sig lifsförnöden-
heter eller penningar. År det något nödvän-
digt husgeråd, hvars användande regelbundet
återkommer, om ock efter långa mellantider,
t. ex. en syltgryta, en strykugn, ett bykkar
eller dylikt, så försaka hellre hvilken lyx-
artikel som helst än att gång på gång
låna dessa i hus oundgängliga nödvändighets-
saker. Må man exempelvis kläda sig enklare;
om ett dyrbart ytterplagg, en hatt, ett kläd-
ningstyg, ett teaterbesök eller andra nöjen
fresta, så låt tanken på allt detta fara, tills
det nödvändiga blifvit skaffadt till hemmet.
Var öfvertygad om, att den, som besväras
genom ditt slarf, gör sina iakttagelser och
anmärkningar. »Det vore bättre hon klädde
sig anspråkslösare.» »Springa på teatern och
konditoriet, göra lustresor och förnöja sig på
alla sätt, det kunna de; men sedan skola de
slita på en annans dyrt nog anskaffade hus-
geråd, emedan de bevars ej ha råd att köpa
sig något.» Man må icke förundra sig.
Och så en annan sakernas sida! Betänk,
hvilken inverkan exemplet utöfvar på din
omgifning! Såsom dottern ser sin mor sköta
sitt hushåll, kommer hon oftast att en gång
i framtiden sköta sitt, antingen med ordning
och omtanke eller ock med lån och slarf, allt
efter exemplet i föräldrahemmet. Säga hvad
man säga vill om vistandet i andras hem
under de förträffligaste husmödrars ledning, det
gamla från barndomen invanda, det sitter där
i alla fall innerst kvar och leker »titt ut»
med senare föredömen och föreskrifter. Lika-
ledes utöfvar man i mångt och mycket infly-
tande på tjänarinnorna, helst då äfven de i
de flesta fall få egna hem att sköta. Dess-
utom— hvem tager icke mycket hellre en tjäna-
rinna, som haft plats i ett hus, där man vet,
att en ordningsälskande och sparsam husmoder
herskar, än från ett, där en oordentlig och
slarfvig kvinna skall hetas vara den styrande.
Mycket mera kunde vara att säga i detta
ämne och om detta system, som innebär en
hotande fara för hela svenska folket och varit
till fall för så många, som drager med sig
så svåra frestelser, att de förledt mången, in-
kommen på det sluttande planet, att t. o. m.
förfalska andras namn på lånehandlingar för
att åtkomma penningar och med dessa fort-
sätta ett öfverdådigt lefnadssätt. Ofta frågas
då: »Om est la femme»? Måtte icke svaret
ligga till hands uti en fåfäng hustru eller
fåfänga döttrar! Eller om en ung, gift
man kommer i skuld upp öfver öronen, huru
ofta kan icke frågas: »Hvar är kvinnan?»
Kanske, om man forskade så långt tillbaka
som till barndomsdagar, skulle man finna en
moder, som ej förstått att med omsorg sköta
sitt hus, finna att barnen i detta hem jämt
och ständigt hört ordet låna och åter låna
ljuda om öronen, tills de glömde hvarje män-
niskas plikt att först och främst söka reda
sig själf, utan att i stort och smått, i nöd
och i onödan, vända sig till andra för att
hjälpas. Ett hem där hvarken far eller mor
i deras minne och hjärta inskärpt satsen:
»Hjälp dig själf, så hjälper dig Ond. »
Då vi nu om och om igen se, hvilka olä-
genheter, ja, rent af faror följa med skuldsätt-
ningen såväl för oss själfva som för andra, böra
och skola icke vi kvinnor enas om att, i hvad
på oss vidkommer, söka genom exempel uti
enkelhet, måttlighet och ordning motverka allt
livad lån heter, såsom beröfvande människan
mycket af hennes själfständighet och därigenom
äfven en stor del af lifvets värde och behag?
Gud är skalden, mänuiskorna äro endast
aktörerna. Dessa stora skådespel, som spelas
på jorden, hafva blifvit författade i himmelen.
J. L. G. de Balzac.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0063.html
