Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 19 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 IDUN 185*2
Frihet.
Skiss för af Idun Alvar Sten.
Jtl et var ett mycket modernt par. Hon
hette i sig själf Stark och han Bouchardt.
t Men då de gifte sig, slogo de ihop båda
namnen och kallade sig Stark-Bouchardt.
Hon hade sitt eget arbetsrum, och det var
alldeles lika inredt som hans. Och hon ryn-
kade alltid förnämt på näsan, när hon tänkte
på, huru de flesta andra unga fruar fingo
logera öfverallt och ingenstädes utan någon
fridlyst helgedom.
Frihet var den grundval, på hvilken hela
deras äktenskap skulle byggas upp. Ty unga
frun hade läst Stuart Mill och var mycket
emanciperad.
Man behöfver väl inte bli en träl, för det
att man gifter sig, sade hon och knyckte på
nacken. Kan man inte lefva som ett par
goda kamrater utan fordringar och utan
ansvar?
Allt detta hade de kommit öfverens om
redan före sitt giftermål. Inte för det fru
Evi skulle tviflat på sin man, nej, visst inte.
Men det var ju en principfråga, och fru Evi
höll mycket strängt på sina principer.
Regnet forsade ned i strömmar och smatt-
rade emot fönsterrutorna, så man nästan vän-
tade, att de skulle brista sönder. Och blåsten
hven i knutarne med ett långdraget, klagande
tjut, och mörkret svepte sig så tätt om träden
där ute i esplanaden, som sjöngo sina sorge-
kväden om höst och förgängelse.
Men dess skönare kändes det bara att ha
ett varmt och trefligt litet hem, där man var
skyddad emot storm och oväder.
Fru Evi svepte den mjuka vegaschalen
tätare omkring sig och kröp ännu djnpare in
i det bekväma soffhörnet.
Hon satt och njöt i fulla drag af sin till-
varo.
Ty soffan var så mjuk, och Stuart Mill var
Bå intressant,* och chokoladkonfekten smakade
så utmärkt.
Och litet emellan såg hon upp på Wolter,
som såg så innerligt präktig och treflig ut,
när han satt där midt emot henne vid skrif-
bordet i sin hemrock af blå flanell.
Hon kände plötsligt en öfverväldigande
lust att helt vanvördigt slänga undan boken
och rusa fram till honom. Och så skulle
hon förmå honom att lämna de där eviga
gamla luntorna och dra honom med sig till
soffan för att få ett riktigt hyggligt aftonprat
till stånd.
Men det var ju emot hennes principer.
I sitt eget rum måste han väl få ha sin
frihet, förstås! Och om det nu en gäng
roade honom att hänga öfver de där dammiga
otingen, så — —
Med en undergifven suck afslutade fru Evi
sin tanke och tog åter i tu med sin läsning.
När tio minuter förgått, hördes det likväl
från soffhörnet :
»Wolter!»
»Ja, Evi.»
»Har du tid att höra på det här stället,
Wolter? Det är alldeles för oss.»
»Ja, bevars. Börja på du bara.»
Han lutade sig bakåt mot skrifstolens rygg-
stöd. Och fru Evi läste:
»I vår tid är blotta exemplet af själfstän-
dighet, blotta vägran att böja sig under oket
i sig själf en välgärning. Just emedan all-
männa opinionens tyranni är sådant, att det
gör personlig excentricitet till ett brott, är det
önskvärdt, alt personer äro excentriska, på det
detta tyranni må kunna störtas.»
»Är det kanske inte för oss det där,
Wolter?»
Han log.
Det var ett hjärtegodt leende, som lyste
upp hans behagliga, friskhyade, kanske litet
flegmatiska ansikte,
»Åtminstone kan du ta det åt dig, Evi.
Tror du inte, att jag både från höger och
vänster blifvit beklagad för att ha ett sådant
vilddjur i huset.»
Fru Evi lutade sig förtjust emot plysch-
kudden i soffhörnet.
»Åh, åh! Men du slätar naturligtvis all-
tid öfver med hartassen och säger, att inte
är hon så farlig, som hon ser ut.»
Och hon granskade högst själfbelåtet i
spegeln på väggen midt emot bilden af ett
mycket ofarligt vidunder med kortklippt, bur-
rigt, ljust hår, barnsligt mjuka drag, rödskim-
rande hy och vakna blå ögon.
Och så fortfor hon i samma andedrag:
»Wolter, du! Fastän de bråka så ohygg-
ligt om oss och våra förhållanden de där små-
stadsinfödingarue, så kunna de ändå inte kri-
tisera bort vår lycka. Ty vi äro ju lyckliga,
Wolter, säg, äro vi inte?»
Wolter hade kommit och satt sig bredvid
henne i soffan. Och det svar, som mötte
hennes frågande blick bakom de blå glas-
ögonen, var sådant, att hon lät Stuart Mill
falla i golfvet ooh med slutna ögon tryckte
sitt hufvud mot hans arm.
Det steg upp någonting så underligt varmt
i hennes bröst. Och hon hviskade helt sakta,
som om hon varit rädd att det profanerande
stadsskvallret kunnat få fatt i tonfallet.
»Wolter! Kära, kära Wolter!»
Han slog sin arm om hennes lif och drog
henne ännu närmare intill sig. Och så böjde
han sig ned och såg på henne. Och det
genomgoda draget omkring munnen blef
ännu vackrare än vanligt, när han helt upp-
rörd hviskade:
»Friheten är bra, Evi, men ett slags frihet
vet jag ändå, som jag inte ville uuderskrifva
i vårt äktenskapskontrakt. Om du någonsin i
världen skulle ta dig friheten att fästa dig vid
någon annan än mig — det skulle jag inte
kunna bära och inte förlåta,»
Men det var oförsiktiga ord.
Knappt voro ds uttalade, förrän lilla Evi
var försvunnen och fru Stark-Bouchardt i stäl-
let reste sitt trotsiga hufvud.
Smidig som en ål gled hon ur hans armar
och ställde sig midt framför honom.
»Nej, Wolter, nej, ingen halfhet,» sade hon.
»Man måste vara konsekvent i allt. Frihet
med vilkor och inskränkningar är ingen fri-
het. Och tvånget är lyckans graf. Nej, blif
du bara förtjust i hvem du vill, om du trött-
nar på mig. Jag skall inte ens förebrå dig
det. Naturligtvis måste jag ha samma pri-
vilegium, fastän det ju är en annan sak, om
jag kommer att begagna mig af det.»
Hon förde handen genom sitt burriga hår,
som hon alltid brukade, när hon blef ifrig.
Och hennes frihetsglödaude blod hade färgat
hennes kinder nästan lika granna som den
röda klädning hon bar.
Helt segerstolt spatserade hon fram och
tillbaka i rummet. Hon hade ju gifvit en
lysande upprättelse åt den så ofta misskända
kvinnliga logiken. Hade hon kanske inte skäl
att vara stolt?
Men Wolter, den odagan, satt bara i soffan
och skrattade åt hennes värdiga uppträdande.
Så måste hon gå ut och se efter kvälls-
varden. Och vid bordet först råkades de.
Och alla principfrågor voro glömda, när
teköket surrade och äggkakan doftade så
aptitretande och deras nya porslin lyste så
bländhvitt på den hvita bordduken.
* ❖
Herrskapet Stark-Bouchardt var på bröllop.
Det var häradshöfding Bergs äldsta dotter,
som skulle gifta sig.
Evi stod och hängde i dörren mellan salen
och matsalen, medan brudens far höll ett
långt, tröttande tal.
För henne fick han nog prisa sin förlorade
skatt huru mycket som helst. Det intresserade
inte henne, inte alls.
Och åter såg hon bort till den motsatta
ändan af matsalen. Det där intetsägande
sjåpet! Den där koketta, behagsjuka, insnörda
dockan!
Evi utslungade i tankarne alla dessa epitet
rakt i ansiktet på Lida Bergfors.
Ty det var ju oförskämdt! Det var ju
rysligt, afskyvärdt, exempellöst att kokettera
hela aftonen för eu gift herre, när frun var
närvarande.
Och han! Ah, inte skulle han alls inbilla
sig, att hon var svartsjuk. Han hade ju sin
frihet, förstås! Men hon var bara upprörd
öfver hans brist på takt. Så där offentligt
inför allas ögon — -— —
Och att han kunde välja en sådan som
Lida Bergfors till föremål för sin uppmärk-
samhet, det var det, som var det förödmju-
kande.
Talet var slut.
Och Evi smög sig obemärkt ut i salen för
att inte behöfva gå fram och skåla. Och
där satte hon sig ned vid ett litet hörnbord,
nervös och upprörd.
Gästerna började strömma ut i salen.
»Åh, så ni smickrar, doktor Bouchardt!
Aj, förlåt, Stark-Bouchardt menade jag. Jag
kan aldrig komma ihåg, att ni nu är en annan
än i forna tider.»
»För er, fröken, hoppas jag alltid förbli
densamma.»
Fröken Bergfors såg upp på honom med
en smäktande blick under den svarta, frise-
rade pannluggen.
Och de hade gått forbi.
Det stack till i Evis hjärta.
Sådana voro alla män — — alla — —
alla — — Och hon, som kunnat tro, att
Wolter vore ett undantag. Åh — huru hon
misstagit sig!
Men den triumfen skulle han inte få att
se henne förödmjukad.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Priset i täflingen inom
»Iduns julklappsbasar >
har nu, genom den bland våra läsarinnor för-
anstaltade omröstningen, tillerkänts
signaturen Kaima,
hvilken alltså äger att för Redaktionen upp-
gifva namn och adress, då de utfästa 25 kr.
omgående öfversändas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
