- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
68

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 26 februari 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

68 IDUN 1892
ker därför, att hvar och en bör genom sitt
exempel bidraga till att det kommer allt mer
i bruk.»
»Ja visst ska’ vi ha paktum, Ellen min,»
hördes en glad röst utropa, och i dörröppnin-
gen visade sig den blifvande äkte mannen.
Germund.
Frihet.
Skiss för af Idun Alvar Sten.
(Forts. o. slut fr. föreg. mr.)
3|§Sär gick han igen förbi med en portion
fägelstek åt Lida.
I förbifarten stannade han framför sin hu-
stru och frågade hastigt:
»Vill du, att jag hämtar dig något? Du
äter ju inte.»
»Nej, tack,» svarade hon isande kallt. »Jag
får nog alltid, om jag vill ha.»
Och när en minut därpå doktor Wallin
kom fram till henne med en portion ärter
och skinka, tog hon emot den och försökte
äta, fastän hon tyckte, att hvarje bit måste
fastna henne i halsen.
Och så log hon så uppmuntrande, att den
unge lärde, fastän fruntimmersskygg, bad om
tillstånd att få slå sig ned vid samma bord.
»Ja, bevars, mycket gärna.»
Han satt en stund och betraktade sina
stöfvelspetsar.
Man hade sagt, att doktorinnan Stark-Bou-
chardt var mycket intelligent och mycket inne
i tidens alla frågor. Och han tyckte, att detta
var ett ypperligt tillfälle att få ett intressant
samtal till stånd.
Och ban började:
»Fru doktorinnan känner naturligtvis till
Darwins teori om arternas uppkomst.»
»Ja, något,» mumlade Evi och försökte se
intresserad ut.
Och doktorn fortfor:
»Just innan jag kom hit, läste jag ett ar-
bete, skrifvet emot darwinismen. Men för min
del kan jag omöjligt icke gilla det. Darwins
idéer, som förkunna en utväckling till allt
högre och högre fullkomning, äro ju så ofant-
ligt mycket mer tilltalande än de af ortodoxien
förfäktade. Det är så tröstande att tänka sig,
att vår svaghet, vår ofullkomlighet och våra
brister kanske ej mer komma att vidlåda de
generationer, som se dagen tusental år härefter.
Anser inte ni också darwinismens idé vara
tillfredsställande, ja, sublim?»
»Jag, jag vet inte. Jag har så litet syss-
lat med fysik.»
Hon hade tyckt sig höra ordet galvanism
och svarade på måfå. Ty för henne hade han
lika gärna kunnat tala om hypnotism eller
pessimism eller hvad som hälst på »ism».
Hon satt och knöt handen i vanmäktig för-
tviflan och önskade doktor Wallin och hans
konversation dit pepparn växer.
Ty kunde hon väl tänka på något annat
nu än på honom, den trolöse, som knappt
mer hade en blick för sin stackars öfvergifna
hustru.
Doktor Wallin stirrade på henne ett ögon-
blick alldeles oafvändt. Han visste inte, hvad
han skulle tänka.
Så vred han sina mustascher och sökte en
förevändning för att slipppa sin väg.
Men inte hade han fått högre tankar om
kvinnokönets begåfning.
Ty om stadens intelligentaste kvinnor inte
hade en aning om darwinismen, hvad visste
då de andra?
Supén skred framåt. Man hade kommit
till desserten.
Evis nye riddare, en ung häradshöfding,
kom emot henne från matsalen, på kypare-
manér balanserande en tallrik, som han bu-
gande räckte åt Evi.
De blå ögonen logo, och hela ansiktet log.
Han hade litet flammat för Evi i forna
tider, och det var helt lifvadt att påminna
sig flydda sällare dar.
»Ack! hvem bringar väl dessa dagar,
dessa kärlekens första dagar
ack! hvem bringar en enda timme
- åter af denna sälla tid!»
deklamerade han och såg på Evi på sitt obe-
svärade sätt.
Men strax därpå vände han sig bort igen.
»Nej, fru Evi, här i salen är inte alls
trifsamt. Öfverfullt öfverallt. Hvart ska’ vi
ta vägen? Befall, och jag lyder.»
Evi bjöd till att le. I vanliga fall skulle
hans förtrolighet kännts sårande. Men nu var
det ju henne så innerligt likgiltigt — allt-
sammans.
Häradshöfdingen gick på rekognoscering, och
Evi följde honom mekaniskt.
Han lyfte upp en portière till kabinettet
innanför salen, och de tittade båda in på
samma gång. Och Evis kinder blefvo för ett
ögonblick alldeles krithvita, ty allt hennes
blod strömmade till hjärtat.
Därborta, tätt invid andra dörren, satt hon,
den förhatliga. Hennes yppiga gestalt med
den smärta, snörda midjan hvilade i en öfver-
dådigt hänsjunken ställning i den låga soffan.
Den hvita klädningen aftecknade sig pitto-
reskt mot en purpurröd portière som bakgrund.
Händerna lekte lättjefullt med dess silkestofsar,
munnen log, och de praktfulla mörka ögonen
blickade uppåt med ett smäktande uttryck.
Och på en stol midt emot henne sattWolter
med hennes solfjäder i handen.
Evi visste inte, om han observerat henne,
ty hon kunde inte se uttrycket i hans ansikte.
Men nej, han kunde inte ha sett henne, ty
då hade han ej ändå kunnat ha hjärta att
med ett sådant tonfall säga åt den andra,
troligtvis såsom en fortsättning af deras sam-
tal:
»Tror ni inte, att man njuter den renaste
lyckan i sina minnens värld?»
Åh, huru kunde Wolter! Huru kunde han!
Evi höll sig krampaktigt fast i en stols-
karm.
Hvad hon var utpinad! Om hon ändå
sluppit hem ... hem ... Hon ville intet annat
mer än få gråta där, ensam, i tysthet, blyg-
selns och svartsjukans bittra tårar.
Men hon kunde inte skylla på illamående.
Hon måste upprätthålla skenet. Glad
skulle hon se ut, och le skulle hon, om det
ock kändes, som om hon skrattat på sin egen
begrafning.
Ty den förödmjukelsen skulle hon inte
ändå lida, att någon skulle ana hennes kval.
Häradshöfdingen hade stannat, oviss om
hvilken min han skulle göra vid den ovän-
tade synen.
Men innan han ännu hunnit märka Evis
plötsliga blekhet, hade hon gifvit honom ett
tecken och ljudlöst dragit sig tillbaka ur
salen.
»Vi ska’inte störa,» sade hon sorglöst med
en beundransvärd själfbeberskning. »Ser ni,
gift folk får så nog af hvarandras sällskap i
hvardagslag, och ombyte förnöjer.»
»Jaså, ni tycker ock på det sättet. Det
var förnuftigt!»
Och helt förtjust fäste han på henne en
blick af hemligt förstånd.
* *

*


Evi hade slitit af sig sin bröllopsdräkt
utan förbarmande för trånga handskar, silkes-
snodder och bräckliga spetsar.
Brydde hon sig om all världens grann]ål
nu kanske?
Wolter hade ej ännu kommit hem. Ty när
hon inte mer kunde härda ut, hade hon skyllt
på trötthet och obemärkt försvunnit i härads-
höfdingens sällskap.
Men huru trött hon än var, kunde hon
inte förmå sig att gå till sängs. Huru skulle
hon väl kunnat somna i en sådan sinnes-
stämning.
Halft mekaniskt klädde hon sig i en mjuk,
blå morgonrock, som hon alltid brukade finna
sig väl i.
Och så kastade hon sig ned på soffan och
tryckte öfvergifvet sitt brännande ansikte mot
armarne.
Hon kunde inte gråta, som hon hade trott.
Det kändes bara så underligt ödsligt inom
henne, så iskallt och förlamande.
Ty om Wolter inte mer brydde sig om
henne, hvad var då hela lifvet värdt!
Och hon, som för några dagar sen så
trotsigt hållit på en konsekvent frihet för båda
parterna, äfven om det skulle gälla att för-
älska sig i någon annan! Men hon hade
inte kunnat drömma om, att det skulle komma
så snart.
Huru kunde Wolter! Huru kunde han.
För princips skull hade hon hållit på det,
men hon skulle ändå aldrig kunnat fästa sig
vid någon annan än honom. Och aldrig, aldrig
mera skulle hon bry sig om någon, när han
svikit sin kärlek.
Häradshöfdingen — — åh, han! — —
Han hade tryckt hennes hand så betydelsefullt
vid afskedet, och hon hade låtit det ske. -Det
skulle ju vara hämnd–––-hämnd på Wolter.
Som om sådant någonsin kunde hämnas.
Hvad hon blifvit lumpen ändå, mycket, myc-
ket mer än han, ty han var ändå verkligt
intresserad af Lida Bergfors. Och hvad skulle
häradshöfdingen tänka om henne! Ja, hvad
kunde han inte allt tänka.
Marterad af blygsel, ånger och svartsjuka
kastade hon sig fram och tillbaka på soffan
soin under oroliga feberdrömmar.
Det hördes steg i salen.
De närmade sig.
Evi reste sig upp på armbågen och stirrade
mot dörren.
Det var Wolter. Skulle han komma in?
Ja. Han knackade på och öppnade dörren.
Evi vände sig mot väggen och slöt ögonen.
Han kom fram till soffan.
»Evi,» sade han i sin vanliga hjärtliga ton,
»huru, har du inte lagt dig ännu, Evi?»
»Och hvad du är b!eb, » fortfor han, utan
att vänta på svar, och böjde sig ned öfver
henne. »Mår du illa, stackars liten?»
Hon skakade bara på hufvudet, men sade
inte ett ord. Hon hade inte kunnat få fram
ett enda ljud nu.
Ah, den hycklaren! Där stod han och
låtsade ömhet och deltagande, medan ännu
alla hans tankar voro hos den andra.
Och hon satte sig upp i soffan och stirrade
på honom trotsigt och främmande med stora
feberglänsande ögon.
Men när hon mötte hans kärleksfulla, be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free