Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 26 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 69
kymrade blick och hörde hans oroliga fråga:
»Evi, säg dä för allt i världen, hvad fattas
dig?» så var det åter slut med hennes själf-
beherskning.
Hon kastade sig åter ned i soffan och vände
bort sitt ansikte. Och så brast hon ut i gråt
— tyst och stilla, men så oändligt bittert, som
om hennes bjärta hållit på att brista.
»Och det kau du ännu fråga — — du
— — du — —»
Mera blef det inte. Men hela hennes stolt-
het var som bortblåst. Hon ville bara dö
och fort komma ifrån allt3amman.
Hennes man stod en stund alldeles orörlig
och stirrade på henne.
Så flög det en ljusning öfver hans ansikte,
han satte sig på en stol bredvid soffan och
fattade hennes motsträfviga hand.
»Var det bara det! Evi, lilla Evi, kunde
det verkligen ta dig så djupt? Förstod du
då inte, att det bara var en illustration till
ditt högstämda föredrag här om dagen om den
absoluta frihetens konsekvenser? Och du
trodde, att jag på allvar kunde vara intresse-
rad af den där koketta, intetsägande grann-
låtsdockan! Om du visste, hur tröttsamt det
blef i längden att underhålla henne, men jag
ville troget spela min roll till slut. Och jag
trodde, att ock du var inne i situationen, när
du såg så glad ut och tog emot häradshöf-
dingens hyllning.»
Evi satte sig åter upp i soffan. Halft
skamsen kände hon sig, fastän ögonen strålade
och tårarne torkade på kinden.
Hvad det med ens blifvit ljust och gladt
inom henne! Det var, som om hela världen
blifvit en annan.
»Hon var så vacker, och du såg så intresse-
rad ut, att jag tänkte — jag trodde—,» bör-
jade hon.
Men så råkade hon se en glimt af god-
modig humor, som lyste till bak glasögonen.
Och hon drog undan sin hand och utbrast
förebrående:
»Wolter! Tror du inte jag vet, att du ge-
nomskådade mig hela tiden. Men du ville
bara bevisa, att det var du som hade rätt.
Åh, Wolter!»
Han satte sig bredvid henne i soffan.
»Förlåt, Evi,» sade han och kysste hennes
ännu fuktiga kind. »Jag kunde ju inte veta,
att det skulle gripa dig så djupt, då hade
jag inte varit så grym. Men tycker du då,
att jag hade bort vara smickrad af ditt stolta
påstående, att det inte skulle bekomma dig
det ringaste, om jag ock skulle förälska mig
i hvem annan som hälst. .Nu ger du mig
inte mer så vidsträckt frihet, Evi?»
Hon lutade sitt hufvud mot hans frackärm
och svarade »nej». Och »nej» upprepade
inom henne ett tusenstämmigt eko.
Ty om han svek henne, skulle kamratskapet,
som hon skrutit med, inte bli någon ersätt-
ning alls för det hon förlorat. Nej, det skulle
bara bli en lögn, då hennes hjärta ändå med
alla fibrer för alltid hängde fast vid honom
allena.
Och hon böjde sitt hufvud bakåt och såg
upp på honom med ett par stora, klara strå-
lande ögon.
Hon var så glad. Så jublande glad. Och
hon tänkte inte alls på, att den kvinnliga logi-
ken åter lidit ett ohjälpligt nederlag.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Nanna på Sköndal.
(En förbiskymtande skugga från det Stock-
holm som gått.)
Bland de otaliga namn, hvilka med det be-
tydelsefulla svarta korset öfver sig under sena-
ste tiden stått att läsa i våra tidningar, bar
ett särskildt tilldragit sig uppmärksamhet, men
en uppmärksamhet egentligen på äldre Stock-
holmsboars sida, deras sida, hvilka hafva fem-
tioåra eller ännu äldre minnen från den svenska
hufvudstadens sällskapslif. Frågar ett yngre
släkte dessa ofvannämnda få ännu kvarlefvande
efter de unga damer, hvilka på deras ungdoms-
tid — 30- och 40-talen gåfvo glans och
lust åt umgängeslifvet, får man i främsta rum-
met böra namnet Nanna på Sköndal såsom
typen för hjärtegodhet och älskvärdt behag,
blixtrande intelligens och betydande musikalisk
talang.
Denna periods och dess umgängeslif spiritu-
elle skildrare, den härom året bortgångne audi-
tor J. M. Bosén, på sin tid bekant som fram-
stående skriftställare och tonsättare, har i sina
memoarer ett kapitel ägnadt åt ett besök, som
han i medlet af 1830-talet* en vacker sommar-
dag, i sällskap med notarien Schönmeyr, s. m.
rådman i Stockholm, gjorde å det vackra landt-
stället Sköndal utanför Skanstull, »där vi» —
säger It. — »en gång på vintern varit bjudne
hos ställets ägare, häradshöfding Birger Strid-
beck, och dit vi nu gingo att tacka för sist».
Dottern i huset — fortsätter Rosén — den
intagande Nanna, stod då i sin första fägring,
var kvick och liflig, musikalisk som få och
saknade icke heller poetiska anlag såsom kan
synas af följande, af henne midt under kon-
versationen i salongen skrifna charad:
Mitt första lefver i naturel),
se’n vinterns kulna dagar flytt,
på vårens ljusa vingar buren
till gamla jorden, ung på nytt. —
Ett härligt harn! I syskonringen
främst, skönast, doftrik allra mest,
beundrad, förbisedd af ingen.
Och underligt — den vackra bäst,
liksom onekligast briljerar
med det, som andra enlaiderar,
ty mossan — ålderns förebud —
klär henne i sin bästa skrud.
Mitt andra se’n, ett obetydligt,
ett litet ord, knappt märkbart, är,
* Det är från denna tid Idun meddelar Nanna
Stridbäcks intagande bild, efter en i Kongl. bibliote-
ket förvarad blyertsteckning af Maria Röhl.
men kan dock nyttjas ganska prydligt
och någon nytta med sig bär.
Om man ett ädelt hjärta har,
ger man det endast åt mitt andra,
och ingen kan ens känsla klandra,
om den så troget lefver kvar.
Mitt hela är en redaktör,
som måste vara god aktör,
kan vara med i hvarje kör,
men — är en gruflig critiqueur.
Kan öfver kunskaper befalla,
är ung och vacker, om ni vill,
samt mycket kvick och roar alla,
som ej hans pilar riktas till.
I förbigående må nämnas, att Bosén besva-
rade denna skälmska artighet mot honom och
hans namn genom att komponera och till den
unga eharadförfattarinnan dedicera ett förtju-
sande musikstycke: Nannas vals, som för om-
kring 50 år sedan allmänt spelades och dansa-
des i vårt land, men som nu sedan länge lig-
ger gömd och — glömd i en eller annan gam-
mal notpacke.
På ännu ett ställe i sina minnesblad nämner
Rosén Nanna Stridbeck, som emellertid då,
genom äktenskap med s. m. amiralitetskammar-
rådet P. O. Bäckström, bytt om namn. Det
är vid hans beskrifning af Lindebergska teaterns
— n. m. Kongl. Dramatiska — invigning 1843.
Såsom redaktör af Stockholms Dagblad — säger
han — var äfven jag bjuden och fick min plats
på första raden, lyckligtvis bredvid den spiri-
tuella och mycket musikaliska fru Bäckström,
född Nanna Stridbeck, hvarigenom jag icke hade
mycken känning af Lings ändlösa »Agne» eller
Onkel Adams »Pröfningen».
I det nämnda äktenskapet föddes en son —
den bekante skalden Edvard Bäckström — och
en dotter, gift med en af de arderton i Sven-
ska akademien, med prof. A. Anderson.
Denne son, sin moders arftagare äfven med
hänsyn till de ovanliga själsegenskaperna, om-
fattade hon med all den ömhet och kärlek,
hvaraf endast en moder är mäktig, och allt
från hans födelse ägnade bon åt honom hela
sitt lif. Hans framgång på såväl den sociala
banan som inom diktens värld var henDes högsta
lycka. Med ett kortvarigt afbrott de första
åren han redigerade Posttidningen, bodde han
i väl ett tjugutal år hos henne i hennes lilla
anspråkslösa, men fridfulla hem vid Jakobsbergs-
gatan ; dit återflyttade han, när dödens skym-
ning bredde sig öfver hans lefnad, oeh där
skref han sin sista — åtminstone den sista i
hans tidning tryckta — sång, till den outsäg-
ligt älskade modern:
Tänk på din mor, närhelst du går på vägen,
när ner du lägger dig, när upp du står;
tänk på den hand, den röst, som from och trägen
har rört din vagga, läst ditt Fader vår.
Tänk på din mor, ty hon har företrädet,
om än din far dig gaf mer kraft och tukt.
När han dig förde fram till kunskapsträdet,
lät hon dess grenar bära känslans frukt.
Tänk på din mor, som helst dig följt i spåren,
ju mer din stig blef törnig, brant och sträng.
När du var blott en knopp, då var hon våren,
när du var tufva, var hon blomsteräng.
Glöm ej din mor, men sök i hennes boning
ett heligt rum, en hvila, hlid och skön !
Törhända vann din vilda dag försköning
på grund af hennes milda morgonbön.
Tänk på din mor, ty om du själf dig gömmer
i jorden snart som stoftets arfvedel,
hon blir den enda då, som aldrig glömmer
ett drag af dig förutan dina fel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
