Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 26 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 I DU N 1892
Glöm ej diu mor, glöm ej ett silfverhårigt,
ett bleknadt ansikte, en böjd gestalt,
ett samvet, men som log, ett femtiårigt
förbarmande, som såg i dig sitt allt.
Tänk på din mor, när da af bvilan svalkas,
när striden stundar, faran tycks dig stor,
när sträfvan tröttnar, frestelsen dig nalkas,
i lif oeh död tänk på din mor, din mor!
»Hon blir den, som aldrig glömmer ett drag
af dig,» sjöng den sin skilsmessa härnere,
anande skalden. Ett bevis härpå må meddelas.
För ett år sedan hade en författare — en
gammal vän, trogen Edward Bäckströms ljusa*
minne — i ett sitt arbete sökt samla några
spridda drag till hans karaktäristik såsom skald
oeh enskild person. Han mottog då nedanstående
i sanning rörande bref, som meddelats Idun, ett
nytt bevis på att ingen kärlek i världen öfver-
går en ipoders. Brefvet — med uteslutande af
några fullkomligt privata uttalanden — lyder:
»Nyligen uppkommen från ett långvarigt illa-
mående, har jag först nu kunnat taga del af
Edert sist utkomna arbete, hvilket — — —
hade speoielt för mig en sådan lockelse som
namnet Edward Bäckström — detta oförgätliga
namn, för mitt hjärta dyrbarast af alla. Läs-
ningen af den lilla skizzen, tecknad af Er med
så mycken sanning, friskhet och sympati, att jag
därvid erfor endast intryck af ljuf tillfreds-
ställelse och erkänsla, ingaf mig därjämte en
liflig önskan att få säga Er, hvilken glädje Ni
skänkt mig. Därför beder nu Edwards moder,
att Ni ville emottaga hennes varma, uppriktiga
tack för den vackert träffade bilden af hennes
son. Den är framställd med så ledigt behag,
så ädel uppfattning af hans personlighet och
så likt, äfven i vidrörandet af hans små egen-
domligheter — utan öfverdrift åt ett eller
annat håll — att bilden står fram klar för
hvar och en, som kände honom nära — huru
mycket kärare då för henne, som älskar ho-
nom öfver allting här på jorden och hvars
lif fick af honom sin bästa, färgrikt skiftande
rikedom 1 Än såg hon upp till honom med
beundran för hans höga begåfning; än log
hon godt åt hans i grunden barnsliga lynne;
än måste hon söka att skydda hans mycket
opraktiska väsen, illa rustadt mot alla slags
bedrägerier oeh otillbörliga anspråk ; än ägnade
hon sin uppmärksamhet åt att skingra det
svårmod, hvilket ofta tyngde hans sinne, sär-
deles då, när han kände sig icke förstådd,
eller när honom undandrogs hvarje verkligt
erkännande af hans sång; än uppbjöd hon hela
sin uppfinningsförmåga att mildra och förströ
hans långa lidande under sömnlösa nätter och,
sist, mångfaldiga kval på sjukbädden, där han
likväl vid minsta lättnad kunde blifva glad
som ett barn och på sitt älskvärda vis strö
omkring sig kvickhet och behag. I sanning:
ett så skiftande rikt, af tillgifvenhet städse
öfvergjutet själslif som mitt var genom och
med honom — det kan fylla en moders exi-
stens så helt, att den yttre världen med dess
kif eller nöjen föga beröra henne! Ni förstår
nog, att sådana minnen gömmas allt för djupt
att någonsin kunna förblekna — likaså, att
hvar och en, som med hjärtligt minnesgod
hand berör dem, uppväcker en mindre vanlig
erkänsla, som gärna vill få uttryck. Därför
hoppas jag, att Ni icke skall misstyda från
Edwards gamla moder dessa rader; men i fall
de synas Er alltför många, öfverse därmed för
hans skull, som äfven af Er sä vackert ihåg-
kommes, oaktadt fem hela år förflutit sedan
han gick bort. — — — Slutligen har jag
att framföra ännu en tacksägelse: för Edert
vänliga omnämnande, jämte Edward, af mig
och mitt lilla hem, och som fägnade mig så
lifligtl Måtte Ert eget hem bereda Er lika
mycken trefnad och frid! — är en sista ön-
skan från Edwards moder.»
På ungefär årsdagen af denna skrifvelses
datering remnade tidens förlåt för Edwards
moders slocknande jordiska blick, och hon gick
att inom de ljusnande rymderna i löftets land
söka den älskade sonen.
Birger Schö/c/ström.
m3
Frågan »fritt vivre».
Flere gånger har frågan »fritt vivre» under olika
rubriker varit synlig i »Idun», och alla gånger har
där endast påpekats den orättvisa, som matmödrar
göra sig skyldiga till, då de mot »fritt vivre» taga
unga flickor i sitt hus. Det är ju äfven en sida
af saken, och bra är det, att den blir påpekad till
den verkan det hafva kan. Men så en annan
sak : hvad som i en tidningsannons synes vac-
kert och bra, är det icke därför i verkligheten. Och
därför är det förlåtligt, om man ställer till veder-
börande den frågan : hvad kunna då alla de hun-
dra unga flickor, hvilka äro tacksamma att från
den trånga, osunda vindskupan och det ofta knappa
brödet i staden få komma ut till ett hem t. ex.
på landet och få lilllräckligt med föda och frisk
luft? I allra flesta fall kunna de under första
året icke betala ens sitt underhåll, långt mindre
betinga sig någon lön.
Nutidens kvinnouppfostran går ju ut på, att den
unga flickan alls icke skall få lära sig att blifva
huslig och i inga händelser få lära det i hemmet.
Hon går igenom sin fruntimmersskola eller ock
blott genom några klasser, ifall hon af ekonomi-
ska skäl måste afbryta skolgången. På hvad sätt
kan hon då, äfven med den bästa vilja, vara sin
matmoder till nytta i ett eller annat, då hon ju
aldrig fått lära vare sig sy eller sticka, långt
mindre lappa eller stoppa, för att ej alls tala om
att laga en enkel maträtt, stryka, lägga upp gar-
diner o. s. v. Rika flickor, som af nyfikenhet
vilja ut i världen, skola vi ej tala om, men hvem
hindrar den beroende flickan att stanna i sitt hem
och där taga emot arbete af främmande om det
lönar sig bätlre? Blefve det för henne förmånli-
gare, så gjorde hon väl det äfven, ty icke,är det
väl kärleken litl nästan, som drifver henne ut i
världen. Jag känner er ung, värnlös flicka med
ungefär 100 kronors årlig pension. Nämnda flicka
fösökte att lifnära sig med sömnad, ty hon var
en af de få, som kunna sy, men sedan hon en
tid försökt detta, föredrog hon att mot fritt vivre
taga plats, först hos en militär i staden, sedan på
en herrgård på landet som sällskap för större
barn. Hon berättade för mig, att hon som »sin
egen» fick arbeta tungt från morgon till kväll, utan
att kunna bestå sig annat än ett mörkt, trångt rum
samt en mycket tarflig t. o. m. otillräcklig föda.
»Nu har jag däremot,» slöt hon, »elt välförsedt
bord och varma, rymliga rum att röra mig uti
samt tillräckligt med kläder genom mina pengar
och de goda skänker, min matmoder gifver mig,
och för dessutom ett rörligt lif, som är vida hälso-
sammare än det myckna stillasittandet.» Detta
och många andra fall äro värda att tagas med i
räkningen. Bevisar den unga flickan bara god
vilja och läraktighet, så tror jag, att ingen är så
samvetslös och håller henne för »ett klädningstyg
och en flaska eau de Cologne om året.»
Att åter en person, som vore kompetent att »un-
dervisa och uppfostra barnen» och »bära ansva-
ret för hela hushållningen», skulle behöfva annon-
sera efter plats emot endast fritt upp, har jag
ännu hvarken sett eller hört.
Gör man sist och slutligen en jämförelse mel-
lan hvad en, om ock okunnig allmogeflicka, la-
dugårdspiga, barnjungfru, och en bättre flicka
kosta, så är det ej svårt att se, huru det ställer
sig. Maten och uppassningen för den sednare göra
väl en större summa årligen än den enkla kosten
vid köksbordet och 30—40 kronor lön därtill.
Dessutom är ladugårdshjälpen tvungen att både
bittida och sent i storm och snö samt om som-
maren under brännande solhetta vara färdig till
hvad som fordras af en person af hennes stånd.
Hvad jag nu sagt är grundadt på egen erfaren-
het, och tror jag många matmödrar, hvilka både
känna och äfven följa den satsen : »I husbönder,
gifven edra tjänare hvad rätt och billigt är», kunna
instämma häri.
Finskan H.
Vacker hy.
n frisk, vacker hy är oemotsägligt en af
de viktigaste faktorerna för frambrin-
gandet af, hvad man med ett gemensamt
namn kallar kvinnlig skönhet, men det är jäm-
förelsevis fä människor, som betänka, att
ägandet af en frisk hudfärg är en förmän,
som endast tillkommer en sund kropp.
Kvinnan, som efter hvad man påstår äfven
fått på sin lott uppgiften att behaga, måste
naturligtvis ägna en synnerlig omsorg på vår-
dandet af sin hud, men det är ett fullkom-
ligt misstag, då denna omsorg inskränker sig
till användandet af hvarjehanda skönhetsmedel
såsom puder, smink, salvor etc., hvilka verka
raka motsatsen till, hvad man med dem afser
att vinna. De kunna nämligen ej i ringaste
grad afhjälpa förefintliga hudbristfälligheter,
men då de igenstänga hudens naturliga and-
ningsvägar, porerna, verka de, i synnerhet vid
längre tids användande, i hög grad fördärfligt
på hudens verksamhet och beskaffenhet. Och
naturen kan i detta som i andra fall ej genom
några medel förmås att falskeligen gifva det
förstörda, det sjukliga utseende af hälsa och
friskhet.
Icke sällan innehålla dessa konstlade s. k.
skönhetsmedel dessutom beståndsdelar, som äro
rent af giftiga, såsom vismut, zinkoxid, bly-
hvitt o. d., hvilka icke blott fördärfva huden,
utan sträcka sina skadliga verkningar till hela
organismen.
Det finns intet kroppsligt organ, som genom
sitt väl- eller illabefiunande så återverkar på
kroppen i sin helhet som matsmältningsappa-
raten. Är denna apparat i olag och förrättar
sitt arbete oregelbundet eller ofullständigt, får
hela kroppen känning däraf, själsförmögen-
heterna slappas, lynnet blir nedstämdt. Man
säger, att ögonen äro själens spegel, och man
skulle med nästan lika stort skäl kunna säga,
att hyn är magens spegel, ty äfven snart öfver-
gående oregelmässigheteri matsmältningsarbetet
göra ansiktsfärgen gul, grå, ogenomskinlig;
och först sedan magen med sin tjänarestab
börjat att åter utföra sitt maktpåliggande
värf med full noggrannhet, försvinna de miss-
prydande hudfläckarne ur ansiktet, och hyn
återtar sitt naturliga, friska utseende.
Af det redan sagda framgår således, att
det bästa sättet att erhålla en frisk och vac-
ker hy är att hälla sin mage i godt skick.
Detta behöfver så mycket kraftigare framhållas,
som mer än hälften af i synnerhet städernas
vuxna kvinnor till följd af för mycket stilla-
sittande, olämplig beklädnad — snörlif, ej nog
varm beklädnad af ben och underlif, trånga
klädningar — samt otjänlig föda lider af
dålig matsmältning med däraf följande för-
stoppning. Och den, som år efter år dragés
med en fördärfvad mage, kan aldrig göra
anspråk på att äga en frisk hy.
Må därför hvarje förnuftig kvinna från sitt
toalettbord bannlysa alla puderaskar, smink-
burkar och arkanafiaskor och i stället följa
den vises råd: »pröfva hvad din kropp sundt
är, oeh se hvad honom osundt är, det senare
gif honom icke», hvilket råd borde med stora
bokstäfver uppsättas på väggarne i våra mat-
rum och gästabudssalar.
Är detta det viktigaste, vi hafva att iakt-
taga, så finnas dock andra saker, som ej få
åsidosättas. Vi måste på ett naturenligt sätt
vårda hela vår kropp, och härtill hör att
ständigt hålla huden i fullt brukbart skick
genom ofta förnyade bad eller tvättningar af
hela kroppen. Lättast att åstadkomma äro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
