Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 IDUN 1892
af några kallades den grymme och af andra
den rättrådige.
Mänga gånger hade de tappra och lojala
invånarne i Toledo tågat öfver den storartade
San Martinbron, en af de dyrbaraste och nyt-
tigaste prydnader som den monumentala sta-
den ägde, kastat sig öfver Henriks läger i
Cigarrales och förorsakat blodiga nederlag i
belägringshären.
För att hindra upprepandet af sådana öf-
verfall beslöt Henrik att förstöra San Mar-
tinbron.
Bron var, som vi redan sagt, en värdefull
prydnad bland de många, som utgjorde värj-
kopplet i martyrernas, kyrkomötenas och äd-
lingarnas stad. Men hvad värde ha väl
konstnärliga eller historiska minnesmärken i
äregiriga politikers ögon, hvilka drömma om
att begrafva sin dolk i bröstet på en broder
för att få sitta på den tron, som denne in-
nehar!
Som bekant utgöras Toledos Cigarrales af
en mängd inhägnade trädgårdar och parker
med härliga lusthus och sköna fruktträd.
En natt blefvo de löfrika träden i Cigar-
rales afhuggna af Henriks soldater och upp-
staplade på San Martinbron.
Gryningen började just visa sig, då ett
skarpt sken upplyste de sköflade trädgårdarne,
Tajos vågor och ruinerna af don Rodrigos pa-
lats. Ett mäktigt bål brann på San Martin-
bron, och knallen från de väldiga kvaderste-
narne, med all konstnärlighet arbetadeafsamma
mejsel, som skapat Alhambras märkvärdighe-
ter, föreföll som en veklagan från konsten,
då den undertryckes af barbariet.
Invånarne i Toledo, som uppvaknade vid
detta ödesdigra sken, skyndade till för att
rädda den vackra San Martinbron från den
svåra undergång, som hotade henne; men de
sprungo förgäfves, ty ett fruktansvärdt brak
som hemskt genljöd i Tajos djupa gömslen,
underrättade dem, att bron ej mera fanns till.
Så var det också. Här solen började för-
gylla den mäktiga stadens kupoler och To-
ledos jungfrur gingo ned till floden för att
fylla sina krukor med friskt, kristallklart vat-
ten, återvände de med tomma krukor, sorgsna
och förbittrade i sina sinnen, ty floden Tajo
forsade dyster och sjudande och vältrade i
sina rasande hvirflar de ännu rykande läm-
ningarna af San Martinbron.
Invånarnes förbittring kände nu inga grän-
ser, ty San Martinbron var för dem den enda di-
rekta vägen till dessa hundraåriga Cigarrales,
som de ärft af araberna, då de ärfde deras
förkärlek för trädgårdar och planteringar.
Stadsboarnes tapperhet, som höll på att af-
taga, fick oförmodad näring, och det dröjde
icke länge, innan Trastamaras läger anfölls
af stadens invånare, ’ som bortjagade de be-
lägrande, hvilkas blod i strömmar flöt genom
Cigarrales.
2.
Många år hade förflutit, sedan San Mar-
tinbron förstördes.
Konungen och ärkebiskopen hade visat
stor lust att få bron ersatt af en ny, jämför-
lig med den förra i skönhet och styrka, men
de förnämsta både kristna och arabiska arki-
tekter hade ej kunnat tillfredsställa invå-
narnes i Toledo brinnande åstundan, ty flo-
dens starka hvirflar bortryckte bågställning
och bro, innan de jättestora hvalfven voro
fullbordade.
Don Pedro Tenorio, en af de berömda bi-
skopar, hvilka Toledo har att tacka för nä-
stan lika mycket som sina konungar, utsände
härolder till alla större och mindre städer i
Spanien, såväl de kristna som arabiska, för
att sammankalla arkitekter, som voro i stånd
att återuppbygga San Martinbron.
En dag kommo en man och en kvinna,
båda fullkomligt okända, till Toledo, och se-
dan de granskat ruinerna efter San Martin-
bron, hyrde de ett obebodt hus icke långt
från dessa ruiner. Efter några timmar begaf
sig mannen i väg till ärkebiskopens palats.
Ärkebiskopen var för tillfället inbegripen i
ett lifligt samtal med en mängd prelater och
andra lärde herrar, hvilka funno behag i att
ständigt samlas kring honom, hänryckta af
hans lärdom och dygd. Han blef angenämt
öfverraskad, då en tjänare anmälde, att en
arkitekt från afiägsna länder anhöll om äran
af ett företräde. Han skyndade att gifva
främlingen audiens.
Denne var ännu ung, men tankearbete och
kanhända äfven olyckor hade gjort honom
nära nog gammal.
Efter att välvilligt ha besvarat hans häls-
ning bjöd don Pedro honom taga plats midt
emot sig.
»Min herre,» sade främlingen, »mitt namn,
som bör vara eder fullkomligt obekant, är
Juan de Arévalo, och till yrket är jag ar-
kitekt. »
»Ni kommer antagligen hit till följd af det
bud, som jag låtit utgå öfver hela Spanien
för att kalla de arkitekter, som anse sig till-
räckligt skickliga att kunna återuppbygga
San Martinbron, hvilken fordom sammanband
denna ädla stad med den andra flodstranden?»
»Detta budskap för mig till Toledo.»
»Känner ni de svårigheter, som äro för-
bundna med återuppbyggandet af denna
bro?»
»Jag känner dem, min herre, och tror mig
vara i stånd att öfvervinna dem.»
»Hvar har ni studerat?»
»I Salamanca.»
»Och hvad slags arbeten har ni, som kunna
styrka er skicklighet?»
»Inga. »
Ärkebiskopen gjorde en gest af misstroende.
Främlingen märkte det och skyndade sig att
tillägga:
»Soldat i min ungdom, blef jag till följd
af sjukdom tvungen att öfvergifva det olyck-
liga krigarlifvet, och sedan jag återvändt hem
till Castilien, ägnade jag mig med ifver åt
studerandet af arkitekturen, först teoretiskt
och sedan praktiskt.»
»Det gör mig ondt, att ni ej kan angifva
något arbete, som styrker er skicklighet.»
»Yid Tomes och Duero finnas några så-
dana, för hvilka andra uppbära äran, ehuru
den borde tillkomma eder ödmjuke tjänare.»
»Jag förstår ej, hvad ni menar.»
»Jag är fattig och okänd, och ensam visste
jag hvar jag skulle vinna bröd och ära, men
afstod äran åt andra och åtnöjde mig med
brödet.»
»Det smärtar mig mycket, att ni ej har
några medel att försäkra oss om, att ifall vi
lita på er, vår tro icke kommer på skam.»
»En sak har jag, som jag hoppas skall till-
fredsställa er.»
»Och hvad är det?»
»Mitt lif. »
»Förklara er.»
»När ställningen under brons största hvalf
borttages, skall arkitekten, som byggt den, stå
på slutstenen i hvalfvet.»
»Jag går in på det vilkor, ni föreslår.»
»Och jag skall uppfylla det, min herre.»
Ärkebiskopen tryckte arkitektens hand, och
denne begaf sig hem under tydliga tecken af
tillfredsställelse.
Den kvinna, som åtföljt Juan de Aré-
valo till Toledo, ung ännu och vacker trots
de lidanden hon måst utstå, väntade honom
med ängslan, där hon stod i fönstret. Nu
sprang hon honom skyndsamt till mötes.
»Catalina, min Catalina!» utropade arki-
tekten, i det han omfamnade sin hustru; »bland
de minnesmärken, som pryda Toledo, skall
finnas ett, som till eftervärlden bär namnet
af Juan de Arévalo.»
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Små kulturbilder.
Af Ave.
II.
och en, som med vaken blick gifver
på allmänhetens beteende vid begraf-
gar, ser tydligt, att dessa för åskå-
darne utgöra ett af dessa förklädda folknöjen,
af hvilka vi få allt flere och flere, i samma
mån som den sunda lifsglädjen tynar bort
bland oss. Men livad skall man kalla vår
tids sätt att offentligen exponera en bruds hem-
gift, hennes blifvande hem och henne själf,
då hon föres till altaret?
Kanske det är en fransk sed, en af de
många, som vi göra oss skada med att efterapa?
Seden, att en brud låter sig offentligt be-
skåda, är dock gammal, åtminstone bland
Sveriges landtbefolkning, och i Skåne hörde
det till godt skick, att en dygdesam brud
söndagen näst efter det lysningen tredje gången
blifvit förkunnad »visade sig i kyrkan»,
iklädd sin brudskrud. Detta bruk innebar
dock en djupare mening än att blott förevisa
bruddräkten — denna var på den tiden lika
för alla bondedöttrar — det var ett inför
församlingen aflagdt vittnesbörd om brudens
rättighet att under lysningssöndagarne ha
blifvit från predikstolen hedrad med benäm-
ningen dygdädla jungfrun.
Vigsel i kyrkan förekom ej på skånska
slättbygderna, ty där brukades, att brudgummen
med stort följe — »brudgumsstass» — och
musik drog till brudens hem, där vigseln ägde
rum, och efter ett par dagars gille därstädes
förenade sig brudens släkt och inbjudna vän-
ner med brudgummens och »stassade» till
hans föräldrahem, där festen fortsattes ännu
ett par, tre dagar.
Detta bland de besuttne odalbönderna, och
det var ett folknöje, som icke beliöfde dölja
sig under någon förklädnad, att se dessa tåg
draga fram : män och ynglingar på ystra sprin-
gare, kvinnor och barn i »holstensvagnar»,
nymålade och skinande.
Men som dylika bröllop alltid firades på
söckendagar, förbjöd den tidens stränga arbet-
samhet allt löpande för att få se ståten. Det
var blott den befolkning, som bodde invid
vägen, där »stassen drog fram», som fick njuta
af skådespelet; dock måste detta ske på ett
mycket diskret sätt, utan allt närgånget be-
gapande.
Voro brudparet och dess föräldrar omtyckta,
hederligt folk med fläckfritt rykte, då hedra-
des stassen vid hvarje förbifarande gård eller
koja med »glädjeskott» ur gevär och pistoler,
och dessa ärebetygelser besvarades från stas-
sens sida genom musikanterna, hvilka upp-
stämde »den nyaste bröllopsmarschen». Hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
