Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
77
I DUN
det sâ, att stassen drog vägen fram i afton-
stund, dä flammade här och där tjärbloss vid
vägkanterna, och man kunde äfven få se
raketer beskrifva lysande bågar på himla-
hvalfvet.
Främst i tåget redo brudsvennerna, och de
voro i de dagarne något mera än en dekoration
vid festen. De måste vara unga, raska karlar
med förmåga att tumla en god springare, ty
det ålåg dessa »förridare» att se till, huru-
vida vägen var klar, eller i motsatt fall skynd-
samt undanrödja allt, som kunde störa festens
glädje.
Till äldre tiders råa oseder hörde näm-
ligen att vid dylika fester antingen hämnas
gammal oförrätt eller ock, medels uppställda
sinnebilder, åskådliggöra förment eller verklig
fläck på brudparets eller dess föräldrars
historia.
Så t. ex. kunde förridarne finna vägarnes
grindar tillspikade eller rökoffer af antänd torr
spillning och svinhår anbringade vid dikes-
renen.
Till mina barndomsminnen hör berättelsen
om en storbonde i grannbyn, som af snålhet
själf gjort ett så förskräckligt vanhederligt
arbete som att flå en häst. Då denne man
gjorde bröllop åt sin äldsla dotter, blef hans
gårdsport under natten dekorerad med ett ur
mullen uppgräfdt, halfruttet hästhufvud.
Objudna personer med någon själfaktning
och vett gingo aldrig till bröllopsgård för att
bekika bruden. Husbonden kunde möjligen
gifva sina drängar och pigor lof att gå dit
och titta på dansen, men för en bondes egna
barn skulle det ha varit en skam att nedlåta
sig till slik nyfikenhet, så mycket mera som
där på landsbygden förtäljdes, att städernas
pöbel brukade samlas utanför hus, hvarest
bröllop firades, för att »ropa fram» brudparet
och bestå det speglosor.
Jag minnes min fasa, då jag som ung fru
bodde i en stad, där det råa bruket att »gå
och se bruden» redan då sträckt sig från
pöbeln uppåt i de s. k. bildade klasserna, och
bief af en prästmans änka ombedd att göra
henne sällskap för att se en brud. Mitt
afslag till hennes oförsynta begäran blef icke
affattadt i mildare form, för det hon sökte
lugna mig med, att man »naturligtvis klädde
ut sig, när man hörde till bättre folk».
Fattigt folk, »som ej hade råd att hämta
hem prästen», färdades till kyrkan för att vigas
— icke i templet, utan antingen i präst-
gården, i klockarens bostad eller i socken-
stugan. Stundom kunde två eller tre brud-
par ställa sig upp i rad vid de långa kyrk-
pallarne, hvilka, kanske af prästfrun, blefvo
prydda med ett gammalt stjärntäcke eller en
sjal. Det gjorde ett vemodigt intryck att se
dessa brudpar med deras ringa följe, vanligen
blott ett par personer, samlas i ett naket
hvardagsrum för att några minuter därefter
vända tillbaka till de hem, hvarifrån de kom-
mit.
Möjligen var det intrycket från dessa vig-
selakter, som gjorde de lyckligare lottade folk-
klasserna ovilligt stämda mot kyrkvigsel (lik-
som äfven mot barndop vid eller i kyrkan),
ty äfven tjänstemännen och de adlige gods-
ägarne föredrogo att låta vigseln förrättas i
hemmen.
Den djupare meningen i kyrkvigseln, lik-
som äfven i barndopet i templet, var redan
då förgäten. Man kände ej längre betydelsen
af en kristen menighets närvaro vid dessa
handlingar, men man hade ännu långt fram
i tiden så djup vördnad för Guds hus, att
ingen dristade sig till att göra det till en
skåde- och tummelplats för å ena sidan få-
fängan och å andra en otyglad nyfikenhet,
uppblandad med afund och illvilja.
Det är åt vår tids kultur förbehållet att
bära skammen för uppkomsten af seden, att
brudpar i städerna på detta sätt föranleda
templens vanhelgande.
Ja, någon mildare benämning kan ej med
fog gifvas åt dessa upptåg, där brud, brud-
gum, deras följe samt en larmande skara
åskådare — numera starkt uppblandad med
personer ur de bildade klasserna — draga in
i kyrkan, vid hvars dörrar poliskonstaplar
förgäfves söka upprätthålla någon ordning.
Det är, som om man såge en halfrusig hop
kvinnor, män och barn stöita fram för att
sköfla helgedomen. Svordomar i trängseln
på kyrktrappan, sorl och prat inne i kyrkan,
och genom en korseld af nyfikna blickar, gäc-
kande miner och icke sällan glåpord skrider
brudparet med sina inbjudna gäster fram till
Herrens altare––––
»Kyrkan är öppen för alla», heter det då
bland den larmande hop, som ej aktar för
rof att in i templet föra sina afundsfulla
hjärtan och sin låga nyfikenhet. Kan undra,
om kyrkan verkligen bör öppnas för slika
okristliga upptåg?
Månne icke vår nyare kultur skulle till-
städja en liten jämkning i detta fall, synner-
ligast om fransk sed kan åberopas som stöd
för en sådan jämkning. Det kunde ju stå
fritt för hvarje brudpar, som har lust och råd
att betala de omkostnader, hvilka åtfölja en
kyrkvigsel på söckendag, att tåga till templet;
men det bör då äfven stå fritt för dem, som
betala detta förklädda nöje, att själfva välja
den publik, af hvilken de vilja beskådas, och
till den utdela fribiljetter.
Härigenom kunde man först och främst be-
trygga hyrkfreden, och därnäst kunde möjligen
en dylik anordning återuppväcka själfaktningen
hos en stor skara människor, hvilken vår tids
höga bildning och dito kultur gjort känslolös
för äldre tiders sunda takt och goda folkvett.
Vid barnets sjukbädd.
Af Hanna Kamke.
S
i ha ur en tysk tidskrift tecknat oss till
minnes ett citat: »En sjuksköterska bör
hafva hjärta nog för att ej hafva något hjärta.»
En paradox, kunde man tycka ! Dock ligger
en sanning i den skenbara motsägelsen, en
sanning, hvilken vi i det följande skola söka
påvisa. Det är dock ej till sjuksköterskor
af facket, vi här vilja tala, utan till mo-
dern, barnets naturliga vårdarinna äfven i
sjukdomens dagar.
Det är ett bedröfligt faktum, att så mån-
gen moder visar sig oduglig att själf sköta
sitt sjuka barn enligt läkarens föreskrift. Bri-
stande kärlek, bristande hjärta är det ej, men
kärleken är ej af rätta slaget, hjärtat har ej
den rätta styrkan att i nödfall blifva sken-
bart »hjärtlöst». Och ändå fordras ofta en
sådan skenbar hjärtlöshet vid sjukbädden, där
lif eller död kan bero på den sjukes lydnad
för vårdarens vilja. Yi hafva sett mödrar
vrida sina händer i förtviflan, emedan det
sjuka barnet ej ville ta in, ej ville låta be-
handla sig, och vi ha gripits af medlidande
vid anblicken af en sådan på moralisk svag-
het beroende hjälplöshet. Modern måste be-
tviDga sitt eget hjärta, måste komma det fal-
ska medlidandet att tystna samt med lugn
och sans söka fullgöra sitt ofta så svåra
värf.
Ju sämre hennes barn blifvit uppfostradt,
ju mindre det blifvit vandt att lyda, dess svå-
rare blir henne detta värf, och dess mera kom-
ma både hon och hennes barn att lida. Där-
för bör hon redan under hälsans dagar för-
bereda sig, så att hon ej står maktlös, när sjuk-
dom och sorg inställa sig. Framför allt bör
barnet således vänjas att lyda, ovilkorligt och
utan motsägelse, samt vidare lära sig att utan
pjunk och klagan bära små krämpor och plå-
gor. Ett barn bör sätta en heder i att vara
modigt och blygas att i tid och otid brista
ut i tårar och skrik. Detta goda resultat
skall uppfostran söka åstadkomma; men då
fordras oek, att uppfostraren själf stålsätter
sinnet och ej menar, att blödighet och hjär-
tats godhet äro detsamma.
Men det är ej nog, att modern visar lugn
och fasthet, att hon lär sitt barn att lyda,
hon bör ock äga någon färdighet att vårda
detsamma. Denna färdighet läres bäst, om
hon själf sköter sitt friska barn, själf behand-
lar små tillfälliga obehag, tidigt vänjer bar-
net vid kalla afrifningar, varma bad, dagliga
gurglingar, om hon vid en tillfällig förstopp-
ning gifver lavemang i stället för det bekvä-
mare afföringsmedlet och öfvar sig att rätt
anlägga de ofta så välgörande kalla omsla-
gen. Härigenom förberedes ej blott modern
för en blifvande sjukvård, utan äfven barnet
får vana att utan rädsla underkasta sig en
sådan behandling och försvårar ej sedermera
en gång räddningsarbetet genom ovana och
motsträfvighet. Hur ofta förordnas ej bad,
kalla tvättningar, lavemang m. m., men bar-
net är ej vant att bada, har aldrig gurglat,
har fruktan för detta okända, och den svaga
modern har »ej bjärta» att tvinga sitt gen-
sträfviga barn, utan låter det hållas — och
dö. Vore det här ej bättre, att hjärtat tegat
och förståndet talat.
Kanske mången moder menar, att godhet
och ömhet bättre än lugn bestämdhet äro på
sin plats vid sjukbädden, men henne vilja vi
svara, att det ena goda ej behöfver undan-
skjuta det andra. Ty jämte en nödig fast-
het, som konsekvent genomför det nyttiga
och förvägrar det skadliga, fordras en aldrig
svikande ömhet, en aldrig tröttnande vaksam-
het. Det sjuka barnet skall känna sig lik-
som omsvept af denna hulda ömhet, skall
känna sig tryggt under vården af denna lena,
men fasta hand. Och äfven om moderns
hjärta svider vid tvånget att for barnets
eget bästa behöfva möjligen öka dess plågor,
äfven om hon bäfvar vid tanken, att kanske,
oaktadt all omsorg, all möda, det älskade
barnet ändå glider ifrån henne, då måste hon
ändock beherska sig, måste kväfva sin ån-
gest, tränga tillbaka tårarne och söka på allt
sätt undvika att oroa den sjuke. Ju lugnare
hon kan vara, dess större utsikt har hon att
rädda sitt barn. Så länge det ännu finnes
en gnista af lif kvar, så länge kan hon ännu
hoppas, och detta hopp skall gifva henne kraft
att försöka det skenbart omöjliga och att
vinna seger.
%
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
