Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IDUN 1892
Utan ord.
B
jiina läsarinnor hafva förmodligen liksom
g jag varit utsatta för järnvägsprat. Det
heter visserligen, att vi svenskar på resor
kunna sitta tillsamman och tiga i timtal,
under det att t. ex. de gemytliga tyskarne på
sådana färder så snart göra bekantskap med
hvarandra, att ofta den ene före resans slut
har den andres biografi på sina fem fingrar,
fastän han vid resans början icke visste, om
kamraten var fågel eller fisk. Men emeller-
tid, är isen väl bruten, och finnas uppslag till
bekantskap, kan äfven på våra svenska järn-
vägar mycket tal komma till stånd, och under-
stundom händer det till och med, att pratets
svallvågor gå höga, ja, så höga, att de tyckas
vilja öfverspola en opartisk person. Jag har
tyckt mig finna, att man bland språkande
människor bör, med tjänliga förbytningar, för-
hålla sig som bland rökande, bland hvilka
tobaksröken lär blifva mindre besvärlig, om
man röker själf. Ställer man sig utom pratet,
anfäktas man mera, än om man själf har ett
ord med i laget.
Hvad det talas om? Ja, det är oftast icke
lätt att redogöra för. Äro två personer från
gamma ort, och den ena efter längre frånvaro
begifver sig dit igen, uppstår mycket språk om
gemensamma bekanta. Gubben P. är död ; gub
ben A. har gjort konkurs; Ida P. har blifvit
förlofvad, och Kalle A. har börjat egen affär;
fru L. har fått sin sjunde och fru den och
den sin åttonde; herr G. har »kilat», och
enkan B. lär skola gifta om sig, den tokan.
Ett döfvande buller af namn och notiser om
tilldragelser surrar kring den person, som ofri-
villigt blifver invigd i allt detta; och surret
blifver dess svårare, som det för den obekanta
i grunden endast frambringar ljud, vid hvilka
hans föreställning icke kan fästa det ringaste
af bild eller minnen. I sitt stilla sinne upp-
repar den beglagansvärde åhöraren måhända
Nikanders ord:
»Heliga tystnad,
Lif uti döden,
Död uti lifvet.»
Efter flere timmars stumt åhörande af stora
massor exploderande snack steg jag af for
att vid en station, där konduktören nyss ropat:
»tre minuter!», trösta mig för mitt lidande
med ett glas sockerdricka eller viehy. Jag
hade blifvit torr i munnen på två gamla
fruars vägnar, hvilka nu i tre timmars tid
hunnit framsäga omkring tre band i stor oktav.
Några spekulationer på en annan kupé be-
stämde mig ock för att stiga ur.
In på stationens resturant hann jag dock
icke.
Strax efter mig insteg nämligen i väntsalen
ett svartklädt och rätt distingueradt ungt frun-
timmer, som väckte mitt intresse och kom
mig att glömma mitt egentliga ärende. Hon
såg sig omkring, hon blickade mot den andra
dörren; synbarligen väntade hon någon. Ett
par minuter förgingo; då öppnades dörren,
och in kom ett par: en ung man med mili-
tärisk hållning och ett ännu yngre fruntimmer.
Den resande unga damen antog en frågande
uppsyn, som likväl genast försvann, då hon
vände blicken på mannen. De båda kvin-
norna gingo hvarandra till mötes och brusto
samtidigt i gråt. De satte sig likaledes grå-
tande bredvid hvarandra. Då hördes klockan
ljuda till uppbrott, men för gråt hade de ännu
icke hunnit säga hvarandra ett ord. En sta-
tionskarl gläntade på dörren och sade: »Herr-
skapet får icke dröja.» Den resande fattade
parets händer, nickade vänligt och skyndade
vidare. Ingen af dem hade talat.
I min egen kupé skulle jag få förklaring
på denna scen.
»Det var löjtnanten på B—by med sin
unga fru,» sade ett fruntimmer till ett annat.
»Jaså,» svarade den andra, »är han om-
gift nu? För bara halftannat år sedan blef
han enkling.»
»Och hvilken var det fruntimret, som gick
in i väntsalen?» frågade den första.
»Det var förra fruns syster», svarade den
tillfrågade, »hon har varit och druckit brunn,
och nu hade hon telegraferat till sin förre
svåger och bedt honom komma till stationen
med sin nya fru, när hon på hemresan for
förbi deras trakt.»
Det var alltså ett litet stycke historia ur
lifvet, hvartill jag nyss varit vittne. Systerns
sorg och rörelse voro nog förklarliga; men
hvaröfver grät den unga frun, som såg så
lycklig ut vid sin ståtlige mans sida? Kan-
ske var det blott kvinnlig lättrördhet? Eller
drogo skuggor genom hennes unga själ? Var
det detta förgängliga lifs smärtor, dess ound-
vikliga grymma skilsmässor, dess bräckliga
lycka, som farit genom hennes hjärta? Skym-
tade för henne kommande sorg, bittra pröf-
ningar? Jag vet det icke och skall aldrig
få veta det, men icke minns jag mig någonsin
hafva haft lifiigare intryck af tystnadens väl-
talighet, och under det tåget brusade fram
genom skoksbygden, ljödo i mitt öra dessa
rader ur Stagnelii stämningsrika sonett:
»Kom, tystnad, kom, med dunkelbläa vingar
Mig öfverhölj och näps de fräcka ljuden,
Som våga själens helga sabbat störa!»
N.
m
Baby.
Ny svenk diflaskapparat.
S
ehofvet af en på samma gång fullt ra-
tionel och prisbillig diflaskapparat har
länge varit kändt. Visserligen har den s. k.
Soxhletska apparaten, uppfunnen af en tysk
professor Soxhlet och grundad på fullt rik-
tiga principer, sedan flere år förekommit i
handeln; det jämförelsevis höga pris densamma
betingat, har dock i väsentlig mån motverkat
dess spridning och framför allt hindrat den-
samma att tränga ned bland de mindra be-
medlade samhällsklasserna, där en dylik ap-
parat tydligen är mest af behofvet påkallad.
Denna nya svenska diflaskapparat *, hvil-
ken rekommenderas af professorn i barnsjuk-
domar d:r O. Medin, har i hufvudsak upp-
tagit och på ett praktiskt och prisbilligt sätt
tillämpat Soxhlets metod för komjölkens s. k.
sterilisering. Som bekant surnar mjölk täm-
ligen snart, om den ej omsorgsfullt vårdas;
detta beror därpå att organismer, s. k. bak-
terier, hvilka i riklig mängd finnas uppslam-
made i luften, därifrån inkomma i mjölken
och genom sina lifsprocesser orsaka densam-
mas förvandling och omsättning. Det ligger
i öppen dag, att förekomsten i mjölken af dy-
lika bakterier och deras omsättningsprodukter
måste vara i hög grad skadlig för barnets
späda matsmältningsorganer och gifva upphof
till en mängd farliga mag- och tarmsjukdo-
mar; också har man sedan länge sökt att
medels kokning af mjölken så vidt möjligt
* Finnes till salu å alla apotek, i större bosält-
ningsmagasin, hos instrumentmakare m. fl. ställen.
tillintetgöra desamma eller som det också kal-
las »sterilisera» mjölken. Delvis har detta
också lyckats, ifall mjölken tillräckligt länge
kokats omedelbart före hvarje mål; emellertid
har man ej kunnat hindra, att en del bakte-
rier medföljt från luften, då mjölken tömts
från kokkärlet i diflaskan, och i ännu högre
grad har detta blifvit fallet, ifall mjölken
endast uppkokats en gång på dygnet för att
sedan förvaras i ett kanske ofta otäppt kärl,
i hvilket fall luftens bakterier ingalunda för-
summat att ånyo där innästla sig.
Med denna nya apparat har man lyckats
att till fullo sterilisera mjölken. Mjölken,
vederbörligen spädd, kokas direkte på difla-
skorna, hvilka, placerade på en ställning af
metall, nedsänkas i ett för desamma afpas-
sadt vattenfylldt kokkärl, hvari vattnet får
koka en dryg halftimme. En i flaskornas
mynning nedstucken kautschuk- eller bomulls-
propp hindrar luftens bakterier att intränga
i den genom kokningen på själfva diflaskan
steriliserade mjölken. Sålunda tillredd mjölk
kan förvaras dygnet om, utan att på något
sätt förändras, och flaskan behöfver endast
uppljummas för att direkt vara färdig till an-
vändning. Utom vinsten att erhålla mjölken
fullt steriliserad har man också den ’stora för-
delen att endast en gång på dygnet behöfva
tillreda barnets föda.
Själfva apparaten består i sin helhet af 8
diflaskor med ställning, för densamma af-
passadt kokkärl, vidare kautschukproppar och
nappar. Den kostar 6 kronor. Äfven säl-
jes densamma utan kokkärl och betingar då
ett pris af 3 kronor; en vanlig kastrull kan
i så fall användas till diflaskornas uppvärm-
ning. Jag afstår från att i detalj skildra ap-
paratens användning, då detta är noggrant
afhandladt i en af prof. Medin författad upp-
sats: »Kortfattade regler for späda barns
uppfödande med komjölk», hvilken medföljer
hvarje apparat.
Det behöfver väl knappast särskildt näm-
nas, att komjölken, äfven tillredd under alla
kända försiktighetsmått, på inga vilkor som
födoämne kan jämföras med kvinnomjölken,
hvilken alltid borde vara det späda barnets
enda föda. Men då detta af mångahanda
anledningar tyvärr långt ifrån alltid blir fal-
let, är komjölken, vederbörligen utspädd och
med denna apparat steriliserad, den bästa er-
sättning för modersmjölken.
Det är alltför väl kändt, hvilka glänsande
framgångar den moderna kirurgien vunnit,
alltsedan man lyckats att från sår och ope-
rationsfält utestänga och tillintetgöra bakte-
rierna, hvilka vållat vårt släkte så mycken
ofärd. Mindre i ögonen fallande skola kan-
ske de segrar blifva, hvilka vinnas genom att
från det späda barnets föda utestänga dessa
mänsklighetens fiender, men att äfven dessa
skola blifva betydande nog, därom kan man
vara fullt förvissad. Dödligheten bland de
späda barnen är ju ännu, särskildt i vissa de-
lar af vårt land, ganska betydlig, och att
olämplig näring härvidlag spelar en ofantligt
stor rol, därom har hvarje läkare nästan dag-
ligen en sorglig erfarenhet.
Må då denna nya apparat, hvars stora
förtjänster jag nu antydt, tränga ned i de
djupa lagren och blifva en folkets egendom;
månget lif skall då sparas bland de späda
barnen.
D;r Car! Flensburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
