Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 11 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 I DU N 1892
sålunda i första rummet b!i orsaken, att för-
hållandet mellan barnen ej är godt.
Mänga föräldrar, som äro bekymrade öfver
sina barns ofördragsamhet, och som beklaga
sig däröfver, böra allvarligt pröfva sig och
fråga: »Ha vi icke själfva någon skuld, till
att det är sâ?» I de flesta fall mäste de
besvara denna fråga jakande och tillstå för
sig själfva, att icke barnens natur, ett dåligt
karaktärsdrag hos det ena eller andra af dem
kan göras ansvarigt därför, utan att de själfva
genom att illa uppfylla ofvau uppställdafordrin-
gar blifvit orsaken till det beklagansvärda
förhållandet. —
Nästan alltid ha både fadern och modern
en gunstling, som de ofta, utan att de vilja
det ellertill och med utan medvetenhet därom, fö-
redraga framför de andra barnen. Denna för-
kärlek gör dem endast alltför lätt blinda och
eftergifna för deras älsklingars svagheter och
fel och förleder dem lätt till orättvisor vid
uppkommen osämja mellan syskonen. Mån-
gen far och mor, som annars äro förstån-
diga och klarseende, göra sig likväl ofta ej
möda att vid en tvist, som af barnen hän-
skjutes till deras afgörande, opartiskt och noga
taga reda pä förhållandena för att sedan döma
efter bästa förstånd och samvete. Ofta göra
de slut på saken genom ett hastigt uttaladt
maktspråk eller en öfverilad näpst, naturligt-
vis till gunstlingens förmån. Denna finner
lättare gehör för sina anklagelser eller sitt
försvar. Öfvertygelsen om dennas sannings-
kärlek och öfriga dygder är ofta så fast ro-
tad hos föräldrarne, att det sällan faller dem
in annat, än att något af de andra barnen
är den skyldiga parten. Om föräldrar hand-
la så, är det då underligt, om bland barnen
råda afund och svartsjuka, och om dessa käns-
lor då och då taga sig uttryck i tvister och
till och med handgripligheter? Hvarje tillba-
kasättande, hvarje orättvisa fäster sig djupt i
barnets själ och föder motvilja och hat mot
den gynnade, för hvars skull det måst utstå
en orättvisa. Det är den naturliga, oundvik-
liga följden.
Ett kändt faktum är det vidare, att de
äldre syskonen energiskt vilja spela förmyn-
dare för de yngre och göra anspråk på en
viss auktoritet och makt öfver dem. Med
samma energi bruka de senare protestera mot
detta förmynderskap, denna hersklystnad och
taga då ofta sin tillflykt till olydnad. Det är
naturligt, att föräldrarne med största bestämd-
het måste bekämpa denna lust till despotism
hos de äldre syskonen och icke tåla, att dessa
åtaga sig en roll, som blott tillkommer föräl-
drarne och lärarne. Men lika illa är det, om
de i sådana fall utan vidare ställa sig på
de mindres sida och hastigt göra ett slut på
frågan med ett: »Karl har ingenting att säga,»
eller: »Understå dig ej att befatta dig med
småsyskonen!» —Pröfva först och döm sedan!
Hur ofta händer det ej, att föräldrarne öfver-
lämna åt de äldre, förståndigare syskonen öf-
vervakandet och tillsynen öfver de yngre, att
de göra de förra ansvariga för de senares alla
tilltag. Därmed gifva ju föräldrarne de äldre
en viss auktoritet, ty utan en sådan kunna
de ej fullgöra sitt åliggande, och det vore i
annat fall högeligen obilligt att göra dem
ansvariga för hvad de mindre syskonen taga
sig till. Det skulle då vara en stor orätt-
visa, om man vid sammandrabbningen mellan
de båda partierna skulle på ofvan anförda
sätt fråntaga den äldre all befogenhet att
ingripa, mot de yngre. Åt den, som har plik-
ter att uppfylla, måste äfven tillerkännas
motsvarande rättigheter. Här gifves blott ett
antingen — eller. I detta afseende begås
likväl ganska ofta misstag. Visserligen är
det svårt att här alltid finna den rätta stånd-
punkten och att döma och handla rätt och
klokt, men man bör åtminstone allvarligt söka
undvika all orättvisa, och föräldrar böra vara
färdiga att behandla båda parterna med samma
stränghet.
Vi inbilla oss visst icke, att vi med ofvan-
stående sagt föräldrar och uppfostrare något
nytt. Vi äro öfvertygade om, att de rätt väl
känna det sagda — d. v. s. i teorien — men
hur står det till med dess tillämpning i prak-
tiken? Just en sådan tillämpning vilja vi i
dessa rader lägga föräldrarne på hjärtat.
Många tro sig handla på det sätt, vi här an-
tydt, men omedvetet ledas de ofta af för-
blindelse, förkärlek och fördom. Vi ålägga
föräldrarne sträng själfpröfuing som en plikt.
Öfverallt, där syskon lefva i osämja, böra
föräldrarne antaga, att de äro medskyldiga, och
att de trots sin goda vilja och redliga sträf-
van ha begått något fel. Då föret skola de
skärpa sin blick och bli i stånd att finna de
lämpliga medlen att afhjälpa det onda och att
kunna iakttaga, hvilket behandlingssätt är
det bästa gent emot barnen. För mycket
står härvidlag på spel, för att man icke borde
uppbjuda alla sina krafter. Ty äfven om
många af dessa ofördragsamma syskon med
åren och det växande förståndet -af sig själfva
ömsesidigt närma sig hvarandra och umgås
på det vänskapsfulla, innerliga sätt, som till-
kommer syskon, är det tyvärr likväl icke
sällan, som barnens osämja förer till en fort-
satt motvilja, ja, fiendskap för hela lifvet —
ett sorgligt resultat, som kan bereda bekym-
mer icke blott för de båda parterna, utan för
hela familjer, framför allt för föräldrarne, som
ju i grund och botten omfatta alla sina barn
med samma kärlek.
Må vi därför uppfostra våra barn så, att
vi bespara dem och oss en så sorglig erfa-
renhet, eller så att vi åtminstone ej ha att
göra oss några förebråelser, om varelser, som
naturen ställt hvarandra så nära, kväfva dess
röst i stället för att förenas genom ett oslitligt
kärleksband och inbördes dela glädje och
sorger.
Lu ftslott.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
» Tj ej> käraste min lilla morsgummal Sit-
T I ter du och arbetar än? Det är all-
Qjy deles mörkt härinne. Lägg ifrån dig
den där gamla ylletröjan nu, så ska’ vi fira
skymning!»
Siri Wall hade nyss kommit hem från en
spellektion och höll nu på med att lägga in
hatt och handskar, allt under det hon pratade
med modern på sitt friska, glada sätt.
»Nå, vill du inte lyda, mamma lilla? Hvad
säger du? Sluta den där först! Nej, det blir
allt sedan det, när lampan blir tänd. Du får
inte förstöra dina ögon helt och hållet häller.»
Öfver fru Walls bleka ansikte flög ett matt
leende.
»Du vet ju, barnet mitt, att jag måste lofva
fabrikören att ha det färdigt alltsammans i
morgon, och för resten ...»
»Är det den gamla visan,» skrattade Siri.
»Ja, jag förstår: pengar, pengar och pengar!
Men var du lugn ! Jag har fått betaldt i dag
för Olga, och kapten hade den artigheten att
förklara sig mycket nöjd med Olgas framsteg.
Hon hade spelat en vals, som vunnit allmänt
bifall på deras stora bjudning. Så nu är det
jag, som får svara för den här veckan, säg?»
»Tack, Sissan lilla, det är då just ingen-
ting ovanligt.»
Fru Wall lade en hög skära ylletröjor i ar-
betskorgen, tog af glasögonen och reste sig
långsamt. Hon gick fram till Siri, som stod
lutad mot pianot, och smekte ömt hennes ljusa
hår med fuktiga, kalla händer.
»En sådan liten frusen stackare till mamma
jag har.»
Siri besvarade hjärtligt moderns smekning.
»Sätt dig här i stora stolen; just så, midt
för kakelugnen. Jag ska’ göra en skymnings-
brasa, jag.»
»Nej, Siri, det var ju eld i morse.»
»Än se’n då. Du är alldeles iskall om
händerna. Nu ska’ vi festa, det har jag be-
slutit, och det kunna vi väl inte se i kob
mörkret.»
Siri sprang ut i köket efter ved och kom
snart in med ett helt fång på armen.
»Nu får det här ta sig,» förklarade hon
och stängde till luckorna om den påtända bra-
san. »Och under tiden ska’ jag undersöka min
lilla påse, som ligger i muffen.»
»Du är just en liten toka, Sissan. Tycker
du, att vi ha råd att vara så här öfverflödiga ?»
Fru Wall lutade med en trött rörelse hufvu-
det mot länstolens ryggstöd.
»Ja visst, det går så mycket bättre att ar-
beta efteråt. — Nu öppnar jag luckorna. Känns
det inte skönt?»
»Jo, det förstås, men jag tycker bara det
är synd, när jag tänker på, att du aldrig får
något för din egen del, din lilla stackare.»
»Prat, lilla mor. Är jag en stackare? Nej,
du ska’ allt få heder af mig en gång. — Så
här skall det stå i tidningen: »Den framstå-
ende pianisten fröken Siri Wall lär nyligen
afslutat ett synnerligen fördelaktigt kontrakt
att under nästkommande vinter konsertera i
— ja, hvar vill du helst? — i Newyork kan-
ske! Där betalas det bra. Blir inte det sti-
ligt?»
»Kära barn! Du har inte ens råd att stu-
dera. »
»Kommer väl, ska’ du få se. Nästa år
höjer jag priset till en krona i timmen, hos
somliga åtminstone. — Duger det inte! Nå
ja, alltid kommer det någon mecenat till vår
lilla stad och får höra mig spela igenom so-
nater med Olga eller Alma, eller också går
han här utanför på gatan — det är bäst han
kommer i vår, när dubbelfönsterna äro uttagna
— och lyssnar till de ljufva, smältande tonerna
af ackompagnementet till en folkvisa. Han
blir förtjust, det är klart, gör sig underrättad
om mig -— och så -— så är min lycka gjord.
-— — Tänk dig, lilla mor, när du får gå och
pyssla med mina buketter och ordna de långa
breda sidenbanden. Och så ska’ du vara vär-
dinna vid mina supéer och se rar ut i en
svart sidenklädning med släp, så långt du vill,
och hvit mössa med lilasfärgade band. — Och
glace ska’ det vara till dessert; någonting extra-
fint, som ska’ föreställa »Framgångens fe»,
eller någonting sådant där. . .»
Hon kysste innerligt moderns skrynkliga kind
och såg på henne med sina vackra, lifliga ögon.
»Men för allt i världen, jag glömmer ju
bort, hvad jag skulle bjuda på nu!».
Som en vindfläkt var Siri ute och tillbaka
igen med en glastallrik, på hvilken några helt
anspråkslösa kakor lågo utbredda.
»Var så god, medan du väntar på glacen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
