Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 11 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 85
Siri gjorde en djup nigning.
»Tack, tack, Sissan lilla, men nu fä vi allt
lof att tända lampan, om jag ska’ fä färdigt
i kväll.»
»Inte än, det är dä rakt omöjligt! Jag
ska’ hjälpa dig hela kvällen se’n, det ska’ gä
som en dans. Nu är du tvungen att ta en
liten lur sä här i skumrasket. Jag ska’ spela
för dig. — — Åh jo, lilla rara mamma. Här
kommer pallen och här är kudden, sä schalen
öfver. Sof nu godt!»
Siri nickade åt modern och gick fram till
pianot, slog upp det och började spela. Me-
lodierna flöto veka och dämpade i hvarandra,
ton efter annan dog bort för att åter väckas
till lif, sakta, sväfvaude som en rädd aning,
en oviss förhoppning.
Alla hennes drömar bröto då och då fram
i kraftiga, djärfva ackord, så en löpning, hela
skalan nedför.
Hon lefde ett härligt, rikt lif i tonernas
värld. De voro hennes ungdomsvänner, hen-
nes glädje, hennes tröst, men i afton hade de
ej samma lockelse som vanligt. Det föreföll
nästan, som hade hennes lysande framtidsvyer
förtagit deras makt och endast förlänat dem
en trånande längtan, en aggande känsla af
fruktan. Den glädtiga stämningen var helt
och hållet försvunnen. Skymningen, som bredde
sig allt mörkare omkring henne, kom allt att
synas tyDgre, svårare.
Verkligheten framställde sig nu i hela sin
tryckande hvardaglighet. Hon tänkte på mo-
dern, hur hon måste arbeta från morgon till
afton, utan rast eller ro.
Nu slumrade hon dock efter flere nätters
vaka vid arbetet.
Siri reste sig tyst och gick bort till modern.
Hon lyssnade till de lugna, tunga andedragen
och såg med smärta på det bleka, aftärda an-
siktet. Gestalten var hopsjunken, och händer-
na hängde slappt ned. En förfärlig tanke ge-
nomkorsade Siris hufvud.
Tänk om — när hon en dag skulle stå all-
deles ensam! Om det käraste hon ägde på
jorden toges ifrån henne!
I detsamma vaknade fru Wall och frågade
förskräckt, när hon såg Siri stå lutad öfver
sig:
»Har jag sofvit för länge? Hvarför väckte
du mig inte, barn? Hur mycket är klockan ?»
»Sex, tror jag; men du har visst inte sof-
vit för länge.»
»Jag drömde så ljufligt. Det var bestämdt
dina luftslott, som spökade i hufvudet på mig.»
»Det kan allt hända det,» nickade Siri, och
ett ljust ungdomligt leende spred sig öfver
hennes täcka ansikte.
»Jag ska’ gärna bygga luftslott jämt, om du
bara vill drömma om dem. »
»Tack för det, lilla Siri. Du må tro, jag
bygger nog själf, om inte fullt så luftiga som
dina. Jag vore väl inte mor eljes, ty ha
mödrarna inga andra rikedomar att ge sina
barn, alltid ha de ett luftslott tillreds.»
»Då kunna vi just hjälpas åt hädanefter,»
sade Siri och slog armarne om moderns hals,
»ty det är precis på samma sätt med döttrar-
na. Ha de ingenting annat att löna moders-
kärleken med, alltid bygga de upp luftslott.»
&
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
En hvilostund.
(Dialog mellan mamma oeh Lisa, 4 år.)
»^kka’ mamma hvila sej nu?»
Is »Ja, min tös. »
»A’ mamma sjuk då?»
»Ja, lite.»
»Hvar har mamma ondt?»
»I hufvu’t. »
»Ska’ mamma försöka sofva då?»
»Ja, de’ ska’ jag.»
»Då vill väl mamma vara i fred?»
»Ja, de’ vill jag gärna.»
»Ska jag gå ut i salen då, eller får jag
vara härinne?»
»Om du ä’ tyst, behöfver du inte gå din
väg. »
»Ja, jag skall vara tyst.»
(En half minuts paus.)
»Mamma, har mamma fått vara i fred nu?»
»Ja, men nu börjar du ju prata igen.»
»Ja, de’ ä’ väl bäst jag går ut i salen då,
så att mamma får sofva. Får dörr’n stå
öppen ?»
»Ja, »
(Några ögonblicks tystnad.)
»Mamma!»
»Ja.»
»Får jag ett plommon?»
»Nej, jag vill inte gå upp efter något nu.»
»Kan jag inte få låna nycklarne och be
Selma ta fram ett?»
»Jo, de’ kan du få.»
»Hvar ä’ nycklarne då?»
»På toaletten.»
»Jaså.»
(Några minuters ro, under det plommonet
inmundigas.)
»Mamma!»
»Ja.»
»Nu har väl mamma hvilat sej riktigt, då
jag har ätit plommonet. Nu fårjag väl komma
dit in och leka igen?»
Arkitektens hustru.
Af Antonio de Trueba.
(Ofvere. från spanskan for Idun af Sv. C—n.)
(Forts. o. slut fr. föreg. mr.)
3.
M
nvänarne i Toledo kunde icke längre säga,
då de nalkades Tajo öfver dessa stela klip-
por och dessa djupa afgrunder, »här var San
Martinbron»; ty San Martinbron, om ock dold
ännu af starka ställningar och byggnadsvirke,
nådde redan öfver ruinerna af den gamla
bron.
Ärkebiskopen don Pedro Tenorio äfvensom
invånarne i staden öfverhopade med dyrbara
presenter den modige och skicklige arkitekten,
som lyckats sluta de tre hvalfven i bron trots
de rasande strömhvirflarne och arbetets gigan-
tiska svårigheter.
Aftonen före Alfonsofesten — Alfons var
stadens skyddspatron — tillkännagaf Juan
de Arévalo för ärkebiskopen, att det för ar-
betets fullbordande endast fattades att bort-
taga ställningarna till de tre hvalfven, i hvil-
kas öppningar fanns en mängd starka stöd
af trävirke.
Ärkebiskopens och folkets glädje var stor.
Borttagandet af stöden och ställningarna, på
hvilka denna ofantliga massa af fint arbe-
tade stenar hvilade, var ett mycket farligt fö-
retag. Men det lugn, som arkitekten visade,
hvilken lofvat att stå på brons mellersta hvalf
i detta kritiska ögonblick, ingaf alla fullt
förtroende.
Den högtidliga invigningen och öppnandet
af San Martinbron tillkännagåfvos till följande
dag genom härolder och ringningar i alla To-
ledos kyrkklockor. Från de höjder, som om-
gifva Tajos flodbädd, betraktade Toledos in-
vånare med glädje och rörelse sina sköna
Cigarrales, hvilka under många år varit öds-
liga, nästan öfvergifna och nu från och med
morgondagen skulle återfå sitt forna utseende
af liflighet och skönhet.
Vid nattens inbrott gick Juan de Arévalo
upp på mellersta brohvalfvet för att göra allt
klart för den följande morgonen. Han sjöng
muntert, då han öfversåg allt. Men plötsligt
tystnade sången på hans läppar, och glädjen
i hans ansikte försvann, och han begaf sig
i väg hem, uppfylld af sorg och modlöshet.
Catalina, hans hustru, gick ut för att kär-
leksfullt mottaga honom, men en fruktansvärd
blekhet betäckte hennes ansikte, då hon såg,
huru nedstämd mannen var.
»O, min Gud,» utropade hon förskräckt,
»är du sjuk?»
«Nej, min Catalina,» svarade Juan och för-
sökte dölja sin modlöshet.
»Neka icke, ty ditt ansikte vittnar därom.»
»Aftonen har varit mycket kylig och ar-
betet svårt...»
»Kom Juan, kom in i rummet, så kanske
värmen och aftonvarden kunna göra dig frisk
igen och glad.»
»Glad» .. . mumlade Juan med djup sorg,
medan hans hustru sysslade med tillagandet
af aftonvarden nere vid spisen, i hvilken nå-
gra torra ekspånor brunno.
Juan ansträngde sig mycket att öfvervinna
sin sorg och brist på aptit, men det var för-
gäfves.
»För första gången i ditt lif döljer du för
mig ett bekymmer,» sade Catalina. »Kanske
jag icke mer är värdig det förtroende och
den kärlek, som du alltid visat mig?»
»Catalina, plåga mig ej med tvifvel om den
kärlek, jag hyser till dig.»
»Det kan ej finnas kärlek, där förtroendet
saknas. »
»Respektera för din egen skull och min
den hemlighet, som jag döljer för dig.».
»Din hemlighet är en mycket djup sorg;
jag önskar få känna den för att söka lin-
dra den.»
»Lindra den! Det är omöjligt!»
»För en kärlek, sådan som den jag hyser
till dig, finnes ingenting omöjligt.»
»Nåväl: i morgon skall jag förlora lif och
ära, de skola försvinna i floden på samma
gång som det verk, jag med så mycken möda
och så många förhoppningar har uppfört.»
»Nej, nej,» utropade Catalina, i det hon
slöt mannen med varm kärlek i sina armar
och undertryckte den smärta, som denna upp-
täckt förorsakade henne.
»Jo, ehuru min tro på seger var större, har
jag upptäckt, att ett fel i mina beräkningar
i morgon skall begrafva i Tajo både bron
och den, som uttänkt och uppfört densamma.»
»Bron må störta i vågorna, men icke du,
min vän, ty jag skall på mina knän bedja
den ädle kardinalen, att han icke tillåter dig
uppfylla ditt förskräcklige löfte.»
»Fåfäng skall din lön blifva, ty äfven om
han skulle bifalla din begäran, så vill jag
icke behålla lifvet utan ära.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
