Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 11 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 IDUN 1892
»Du skall behålla lifvet med ära,» sade
Catalina beslutsamt.
4.
Tupparne började redan gala.
Catalina låtsade sofva, och hennes man,
utmattad af sorg och arbete, sof sedan några
ögonblick, ehuru hans sömn mera liknade ett
slags mara.
Catalina steg upp så tyst som möjligt och
gick ut i köket. Köksfönstret låg åt Tajo-
sidan, och Catalina såg sig omkring därinne.
Natten var mycket mörk; några blixtar ly-
ste då och då.
Neråt Tajodalen hördes intet annat ljud än
flodens brusande och vinden, som hven i trä-
virket på San Martinbron.
Catalina stängde åter fönstret, utan att göra
minsta buller. Bland de till hälften slock-
nade eldbränderna i spiseln utvalde hon en
och begaf sig med den ut på gatan, utan att
ens våga andas.
Hvarthän gick hon? Tog hon denna brin-
nande eldbrand för att vägleda sig i det
tjocka mörker, som omgaf henne, då hon kom
ut på gatan? Trots det djupa mörkret och
faran att utan lyse gå den väg, där Cata-
lina skyndade fram, sökte hon med kappan
dölja det ljus, som borde bevara henne från
att falla i ett af bråddjupen, hvilka hon
trotsade med otrolig djärfhet.
Efter många faror och mycken möda kom
hon till San Martinbron, i hvilkas hvalfbå-
gar vinden fortfarande tjöt, och vid hvars pe-
lare floden alltjämt brusade, uppretad öfver
att icke kunna öfvervinna detta hinder, från
hvilket Trastamara först befriade honom, och
hvilket han själf sedan upprepade gånger af
skuddat.
Catalina nalkades brons pelare och kunde
icke återhålla en darrning af fruktan. Kanske
var det därför att hon befann sig vid kan-
ten till denna afgrund, där vattnet brusade,
kanske därför att hennes hand, som endast
var van att göra godt, i detta ögonblick svängde
en förödelsens fackla, kanske därför att i detta
ögonblick skallade en fruktansvärd åskknall,
kanske slutligen därför att i deras ögon, som
icke förstå kärlekens offer, brottet fört henne
dit.
Hon slungade eldbranden, som hon hittills
sökt dölja, mot trävirket. Det kådiga träet
började brinna, och lågan, som pådrefs af
vinden, trängde ständigt fram och insvepte
det med svindlande hast.
Tack vare ljuset från blixtarne och lågan,
som redan omgaf de tre hvalfven på den nya
bron, skyndade Catalina hem, utan att göra
minsta buller då hon öppnade eller stängde
dörren.
Hennes man sof ännu.
Catalina klädde af sig i mörkret och lade
sig åter vid mannens sida, under det att el-
den med hemskt larm söndersprängde stenarne
i San Martinbron.
Kort därefter hördes ett doft och långva-
rigt dån öfver hela staden, och i hundratals
kyrktorn genljöd den dystra brandsignalen,
hvilken efterföljdes af en stark knall, som af-
pressade invånarne i Toledo samma utrop
af smärta, som hördes, då San Martinbron
störtade i hop under det bål, Henrik Bastar-
den tändt å densamma.
Juan de Arévalo vaknade förskräckt. Ca-
talina låg vid hans sida och, som det tyck-
tes, sof. Juan klädde sig skyndsamt och
skulle begifva sig ut på gatan, då han med
glädje erfor, att elden redan fulländat brons
undergång.
Såväl ärkebiskopen som invånarne i Toledo
ansågo slumpen eller himlens eld vara orsa-
ken till eldsvådan ; men om smärtan af brons
förlust var stor, ansågo de likväl den fortvif-
lan vara större, som arkitekten måste känna
öfver denna ödeläggelse, ty för honom var
den förlusten af hans lifs största triumf. Men
han själf, som var en from man och alltid
ställt sig under Guds beskydd, tvekade icke
ett ögonblick att tro, att bron blifvit förstörd
af himlens eld.
Catalina sade, att hon var af samma åsikt.
Gud bör icke taga i beräkning en lögn hos
den kvinna, som med denna har räddat sin
mans lif och ära.
Eldsvådan i den nya bron fördröjde endast
ett år Juan de Arévalos triumf, ty ett år där-
efter, likaledes på Alfonsodagen, gingo Tole-
dos invånare öfver San Martinbron för att
besöka sina sköna Cigarrales, och ärkebisko-
pen don Pedro Tenorio, hvilken gaf en stor-
artad bankett till ära för Juan de Arévalo,
som därvid satt på ärkebiskopens högra sida,
sade till Catalina:
»Om för andra seger kommer först vid
tredje försöket, har däremot er make, vår
käre vän Juan de Arévalo, segrat redan vid
det andra.»
»Det mått, hvarmed I maten.,.»
Ett samtal med månen,
upptecknadt för Idun af D. E. B.
8
ag satt en afton vemodigt betraktande
månen, som i sin tur såg ned på mig
med melankoliska blickar.
Slutligen sade han gäspande: »Man blir
sömnig af att vaka på detta sätt sekler ige-
nom.»
»Ja, det tror jag nog, men det måtte vara
lyckligt att få blott se på,» svarade jag.
Han tycktes ej ha något att invända här-
emot, utan försjönk i tankar.
Efter en stund återknöt han samtalet med
att fråga om afståndet hit ned.
Jag upplyste honom härom.
»Enligt hvilket mått?» frågade han.
»Enligt det nyaste.»
»Är det mindre svårt att förstå än ert
gamla?»
Då jag ej svarade, utan satt i stum för-
våning öfver denna upphöjda varelses oför-
måga att fatta, fortsatte han:
»Så hör mig då, du, den upplyste jordens
räknekunnige invånare, och säg mig, hvar-
för jag aldrig kunnat fatta ert sätt att mäta.
— Jag trodde mig veta, hvad I haden störst,
ty jag lyser öfver Egypten såväl som här,
och jag har sett pyramiderna resa sig under
människornas händer, höga och fasta som berg.
Mitt ljus belyste dem nyligen en afton, där
de kastade ofantliga skuggor bort öfver den
gula sanden.
Jag såg en liten grupp människor röra sig
nedanför dem; de voro resande, hvilka kom-
mit for att se dessa grafvar nu, när solen ej
brände. Två af dessa hade dragit sig från
de öfriga och stodo där arm i arm. Det var
en ung man och en ung kvinna. Hvad hon
var vacker, där hon stod i mitt ljus och med
ett drömmande uttryck lyssnade till det han
förtäljde om den stora graf de betraktade!
Då han slutat, glänste tårar i hennes ögon,
och hon sade: »Vet du, Karl, jag finner den
lilla grönskande kullen på på vår älsklings
grafdär hemma mycket större än dessa grafvar.»
Då kände jag igen henne!
Jag hade sett henne, när hon muntert dan-
sade med sin älskling i sina armar, när hon
gråtande vakade öfver honom, och jag hade
lyst öfver kullen, som var så liten, men som
hon tyckte vara större än dessa pyramider.»
Den ålderstigne berättaren tystnade och
såg på mig, begärande förklaring.
»Det var moderskärlekens sätt att mäta,»
upplyste jag.
»Hör den till ert nya system?»
»Nej, det är ett gammalt, mycket gammalt
mått, men vi kunna nog aldrig afskaffa det.»
Detta svar tycktes göra honom tankfull,
ty han stirrade tyst ut i rymden.
»Jag trodde,» började han ånyo efter en
stund, »att konsten i sin fulländning var det
skönaste, I ägden, och jag kände dess hem-
land.
Mina strålar dansade lätt på Medelhaf-
vets vågor, de landstego tyst på Italiens jord.
Där slumrade Mignon trygg i sina fäders åter-
funna slott; påfven hvilade sitt ärevördiga
hufvud på en kudde med hårda nycklar in-
under, och på vinbergen lågo arbetarne hårdt
insomnade efter en mödosam dag. Men det
var konsten, jag sökte i Giovanni Rapha-
elos land.
Det var fest i Palazzo Remo.
Palazzo Remo hade hetat Villa Remo, ända
till dess den nuvarande ägaren tagit det i
besittning, utvidgat och förskönat det samt
fört dit konstsaker och dyrbarheter. Han var
landsförvist hit ned af läkarne, och nu sökte
han glömma förlusten af sitt töckniga fäder-
nesland. Jag hade aldrig sett honom åstad-
komma något, som hade med konsten att
skaffa, men jag såg guld vandra ut och konst-
verk in i hans palats, och jag hörd.e honom
kallas konstens beskyddare.
Och nu var där fest.
Ute på terrassen gnistrade vatten i spe-
lande fontäner, och därinne gnistrade vin i
dyrbara glas, och öfverallt ljöd muntert glam.
Jag spejade ditin och trodde mig ha funnit
det, jag sökte.
Jag hade fordom sett Afrodite stiga ur
hafsskummet, bedårande er alla, och nu åter-
såg jag henne, danad af människohand, men
ej mindre skön. Hon stod högt öfver ska-
ran, som rörde sig därinne, och jag lyssnade
för att höra hennes lof.
Först såg jag palatsets ägare gå fram till
den mångbesjungna marmorbilden med en af
gästerna och visa honom de i.
»Jag ville ha henne till i kväll,» hörde
jag honom säga, »och därför bjöd jag några
hundra mer.»
Gästen såg beundrande på sin värd.
»Ja, det var en fattiglapp,» fortfor denne,
»som nog behöfde sina tretusen, och jag be-
höfde henne där, och så blefvo vi kvitt.»
Jag hörde ej mer, och jag hade ej för-
stått dem, därför beslöt jag att lyssna ännu
en stund.
Länge blef Afrodite ej lämnad ensam, ty
det kom en munter skara fram till henne.
Först frågades efter konstnärens namn, men
det kände ingen, och så blef det tyst en
stund, under hvilken de villrådigt granskade
och synade.
Slutligen sade en af dem — jag hade för
öfrigt sett honom förvränga åtskilliga mäster-
verk — »sådan hade jag ej tänkt mig skön-
hetens gudinna.»
Nu var tystnaden bruten. Nej, så hade
ingen föreställt sig henne. En hade tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
