Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 18 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 91
förbund i den egna lilla världen med sina små.
Ett förbund, där kära mor är ordförande, har
all utsikt till framgång. Hon är ju den, som
lär liten pilt det sköna, vokalrika språket.
Men då borde hon på samma gång lära honom
älska detta modersmål, detta »ärans och hjäl-
tarnes språk», hvarom skalden varnande sjungit:
»Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga
dragen
tvätta det främmande smink, kanske det snart är
för sent.»
Och i sanning, så fattigt är ej vårt tungo-
mål, att det kräfver stöd och hjälp af främ-
mande talesätt och fraser. Må begåfvade barn
lära främmande språk, men lär dem ej den
löjliga vanan att vanpryda modersmålet med
»eleganta» påhäng.
När kvällen stundar, ljusen tändas, hemmets
trefnad ökas och mor öppnar pianot, bör hon
ej då samla en liten kör omkring sig att öfva
de innerligt sköna folkvisor och fosterländska
sånger, vi äga? De intryck, som häraf stanna
kvar i de spädas sinnen, skola följa dem lif-
vet igenom och ofta varda afgörande i stora
frågor. Nog är den tiden bättre använd, än
om vi uteslutande draga igenom alla möjliga
och omöjliga »mondäna kompositioner», hvilkas
egentliga innehåll vi kanske blott delvis fatta
och barnaörat ännu mindre.
Hela folk hafva hänförts af våra vemodiga,
enkla och därför storslagna folkvisor. Skola
då ej våra barn, som vi unna det bästa, få
lära att sjunga och älska de sånger vi ärft.
Låt »Du gamla, du friska» förklara fjällens
skönhet och »Neckens polska» kustbygdens
stämning, och det skall bli ynglingen och mön
omöjligt att förakta »det gamla Sverige».
Hvad gör det, om vår stämma ej är skolad
och klar ? De små skola dock snart öfver-
rösta henne, när ögonen få en högre glans,
kinderna varmare färg och »Kung Karl den
unga hjälte» dånar genom rummet.
Där frihet och fosterland äro förlorade, där
de tunga längtande stroferna bryta sig väg ur
harmsna, förtryckta bröst, där äro folkvisorna
odödliga toner. Själfva vaggvisan, som är en
suck öfver fosterjorden, blir där gossens älsk-
lingssång och följer honom genom lifvet. Hvad
den sången innebär eldar och adlar mannen.
Att välja leksaker, som utveckla naturanlag
och förmögenheter, är ju vårt syfte, och nu-
mera finns i sanning nog att välja på i den vä-
gen. Det gäller här att välja med urskilning.
Det är ej skäl att öfverhopa gossen med tenn-
soldater, sablar, gevär, trummor och trumpeter
som i pickelhufvornas land, men ett bör han
känna och omsluta med den lilla knubbiga
handen — svenska flaggan. Hon bör pryda
julgranens topp, och det bör vara den något
äldre gossens värf i hemmet att hissa flaggan,
när så skall ske. Då skall han själfmant
känna vördnad för symbolen.
Det finns ett land, ett underkufvadt land,
där mången moder lär sonen bedja: »Gud signe
gamle Dannebrog», och när det någon gång
händer, att gossen får se honom svaja fritt
och stolt, kan han ej återhålla heta tårar.
Jag vet ett svenskt brödrapar, som på egen
hand bildade ett förbund bland skolkamraterna
och ej gåfvo sig ro, förrän medel till be-
kostande af en skolflagga voro samlade — men
deras hem var också ett i sann mening foster-
ländskt och deras uppfostran desslikes.
Bland leksaker, som väcka hågen för vårt
folks nationella egendomligheter, må ej förgätas
de i olika nationaldräkter utstyrda dockorna.
Det som en gång var barnet kärt, skall alltid
leka i hågen och ingifva aktning för det ur-
sprungligt svenska, hvarhelst detta uppenbarar
sig.
Grimms och Andersens sagor finnas väl och
böra ju ock finnas i händerna på våra små,
men Topelii och Afzelii tala dock ett högre
språk till dem. De tälja häfder och hemlands-
sägner, hvilka arfvedelar väl i främsta rummet
borde tillfalla våra barn. Nordisk gudasaga,
Nordens forna hjältelif med vikingars ledunga-
tåg och förfädrens kamp för land och koja,
se det är hvad gossen bör känna och hänföras
af. Och då skall han, en gång vorden man, ej
anse för ringa att göra sin bästa insats för
det land, hvars minnen mor så kärleksfullt
talde och lärde honom älska.
Så kan kvinnan tjäna fosterlandet under de
långa vinterkvällarne, och hon bör det. Det
är hennes plikt.
Så fostrar hon »drenge med sener i arm»
och lägger »den sæd i smaa pigernes harm,
som skal give det ædleste frö».
Men hemmets förbund har också en som-
mar 1
Då fästes ränseln på ryggen, och med staf-
ven i hand går ungdomen öfver berg, genom
dal för att först lära känna sitt land, sitt
sköna land.
Den första utflykten bör gälla hembygden;
detta skall frigöra mannen från att blifva en
ytlig kosmopolit, som har sett allt och intet,
och hvars hjärta aldrig kan känna varm hän-
gifvenhet för fosterjorden. »Ty visst är,» sä-
ger en högsinnad fosterlandsvän, »att om ej
fosterlandskärlekens heliga eld vaknar hos den,
som är i tillfälle att se sig omkring i vårt
härliga land, då kan intet väcka den till lifs.»
Bär vandringslusten sedan öfver land och
haf, så kommer dock mannen åter, när hem-
landet behöfver honom, ty det är som en mild
röst då sporde: »Hvar är din plats?»
Ja — äfven om hans arm ej alls behöfs
— han längtar dock hem, den trötte van-
dringsmannen, ty han vill hvila i den svenska
mullen.
Detta skola vi kvinnor verka i hemmen för
svenskhet.
Criste!.
Misstämning.
Skiss för Idun.
Af Sophie Linge.
^Wice häradshöfdingen tog trapporna i några
få skutt oeh stod så utanför sin tambur-
dörr, där den blanka messingsplåten med hans
eget välkända namn glänste honom till mötes.
Den hade suttit där blott några veckor och
hade ännu nyhetens behag. För öfrigt var
den, så att säga, ett sigill på det konvolut
som förvarade det käraste han ägde här i
världen — hans egen lilla hustru, som nu
väntade honom i det förtjusande hemmet, där
allting, liksom messiDgsplåten, ännu var nytt
och glänsande. Men ingenting öfverträffade
dock i glans hans Annies ögon, när hon väl-
komnade honom i tamburen, sedan de tillbragt
den långa förmiddagen hvar för sig; han på
sitt ämbetsrum, hon sysslande i hemmet. Och
hvad middagen sedan smakade bra på tu
man hand med henne!
I dag skulle han riktigt öfverraska henne,
ty han kom en hel kvart tidigare än vanligt.
Med sin egen nyckel skulle han hjälpa sig
in, tyst som en råtta, och sedan njuta af att
se, hur glad hon skulle bli öfver att få ho-
nom hem så oväntadt tidigt.
Men hvar finnes då nyckeln?
Alla fickor undersöktes. Så harmligt, just
i dag hade han glömt att taga den med sig.
Nå, så får man då finna sig i att ringa på.
Ett häftigt tryck på ringklockan, som svarar
med ett ljudeligt klingande. Endast husets
herre eller tidningspojken vågar ringa på detta
imperatoriska sätt, och det är svårt att afgöra,
hvem af dem som plägar vara otåligast.
Han lyssnade. Intet det minsta ljud in-
ifrån — inga tassande steg på tamburmattan.
Hvad vill det säga; skulle Annie vara ut-
gången? Men så bör väl åtminstone tjänst-
flickan vara hemma nu, när det blott fattas
en kvart till deras vanliga middagstimme.
Med kraft stöter han ännu en gång sina
fingrar mot ringklockans knapp och hör dess
skrällande ljud vresigt återklinga från den
öde våningen.
Förgäfves! Där måtte ej finnas någon
mänsklig varelse. Men Annies lilla muntra
kanariefågel stämmer upp en jublande drill
till svar på husbondens hofsamma förfrågan,
om han då midt på dagen skall vara ute-
stängd från sin egen våning.
»Ja, sjung du din lilla krabat, du som har
magen och häcken fulla med hampfrö och
andra goda saker — ty dig har hon icke
glömt — men jag stackare, som inte sett en
skymt af mat sedan klockan nio i morse —
mig bryr ingen sig om.»
Misslynt sprang häradshöfdingen ner för
trapporna, gjorde en tur omkring kvarteret
och återkom vid den vanliga måltidstimmen.
Lika omöjligt. Köksdörren, som också ledde
ut till förstugan, var lika hermetiskt tillsluten
som en ordentlig konservdosa, och intet det
allra ringaste spår af stekos trängde ut där-
igenom att fröjda häradshöfdingens näsa.
En försummad äkta man är ej alltid just
så behaglig att åse, en som på samma gång
känner sig både hungrig och försummad liknar
ett lejon i sin bur, när det väntar på sin föda.
Det var också med ett svagt litet rytande,
som häradshöfdingen denna gång gick ned för
trapporna, hasande sig efter ledstången, så att
åtminstone den skulle få känna, hvad en för-
törnad man förmår.
Nu var den viktiga frågan: skulle han
ta sin middag på en restaurant, eller skulle
han söka att förskaffa sig den på annat vis,
ty mat ville han ha — ju förr, dess hellre!
Ah! Svante och hans lilla rara fru! De
voro kamrater — Svante och han — i ämbets-
verket, och som ungkarl hade han ofta till-
bragt sina aftnar hos dem. Hon var mycket
allvarlig, den lilla frun, hörde gärna Be-
skow och andra predikanter med en viss
riktning, men var ändå — eller kanske just
därför — lik en ljuf och varm liten solstråle.
Visst skämdes han litet, ty han och Annie
hade ej gjort visit där ännu — Annie var
rädd för att ej kunna sympatisera med fru
Svante — men han ville nu lofva att snart
komma igen och då hafva sin hustru med
sig. Märta var ju också så god och öfver-
seende.
Däruppe hos vännerna var det ej det rin-
gaste svårt att slippa in. Enda’jungfrun,
nätt och fin i sitt hvita köksförkläde, öppnade
tamburdörren och förde med sig en aldrig så
liten doft af delikat stekos. Stekos i rum-
men var nu någonting, som häradshöfdingen
i vanliga fall ej kunde lida, men i dag vid-
gade han näsborrarna och insöp allt hvad
han kunde däraf.
»Var frun hemma?» »Ja, hon sysslade just
med middagsbordet. Herrn hade också nyss
kommit hem. Var så god och stig in.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
