Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 18 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
»Lägg en kotlett till i pannan, Lisen, ty
jag tänker bjuda mig kvar till middagen. »
Hur visste han, att det var kotletter?!!
Ljus och vacker var den lilla våningen med
luftiga hvita gardiner, mot hvilka Märtas
präktiga bladväxter togo sig utmärkt bra ut.
Salongen var rymlig, och man kunde — utan
att kränga kroppen ur led - taga sig fram
mellan möblerna. Blott en och annan smak-
full konstsak. Man säg genast, att man var
i ett hem och icke i en galanteributik.
Märta mötte honom med ett vackert leende
pä läpparne.
»Du kom ändå till sist,» sade hon. »Jag
började nästan misströsta därom. Men du
kommer ensam?»
»Annie visste ej, att jag gick hit, eljes
vore vi nog tvä. För öfrigt skäms jag rik-
tigt öfver värt beteende. Se inte så förlåtande
på mig, ty då blir det ännu värre.»
»Jag har inte kännt det så,» sade Märta,
»men jag har hela tiden haft en liten vrå i
mitt hjärta ledig för din hustru, och jag har
funnit den så tom. Vill hon ej själf komma
och taga den i besittning, så kommer jag och
hämtar henne.»
Han såg henne tacksamt in i de strålande
ögonen.
»Tack,» sade han enkelt, »du skall med
all säkerhet eröfra henne.»
Nu kom äfven Svante, och häradshöfdingen
berättade för båda om sitt missöde och fram-
ställde en ödmjuk förfrågan, om ej Märta ville
bjuda honom på middag.
»Nej, det ville hon inte.»
»Hvad?» Och häradshöfdingen, som varit
så säker på sin sak, att hans kotlett redan
låg och fräste i stekpannan. Hur kunde hon
neka en gammal vän att stilla hans hunger?
»Ja, det såg mycket ogästvänligt ut, och
hon hade skenet emot sig, men hon stod dock
fast vid att icke bjuda honom på middag i
dag. Ville han däremot komma igen i morgon
och då hafva Annie med sig, så skulle bästa
servisen komma fram och äfven en liten bu-
telj »spanskt», som hon gömt på för ett dy-
likt tillfälle.»
»Annie hade troligtvis kommit hem nu och
satt med ett litet törne i hjärtat, väntande
på sin Erland. Skulle hon få vänta förgäf-
ves? »
»Det fanns en skugga, som ibland lade sig
öfver ett hem. Den hette misstämning. Den
sköt ibland upp, utan att man visste, hvar-
ifrån den kom. Ibland låg den på lur bakom
ett litet oskyldigt ord, men när den slapp lös,
kunde den breda ut sig till ett riktigt styggt
moln. Ibland hängde den på kroken bredvid
den glömda tamburnyckeln och kunde nog
därifrån komma in i salongen, om man ej
aktade sig och var rädd om dörrarna.»
»Således, välkommen i morgon klockan tre!
Ack, hvad det skall bli roligt att få göra
Annies bekantskap.»
Det var som om Erland fått en vänskaplig
puff i ryggen, så fort kom han i väg och var
snart hemma. Köksdörren stod nu på glänt,
och han gick in den vägen.
Framför spisen satt en smärt gestalt ned-
hukad och rörde i eldstaden samt blåste af
alla krafter. Den var så olik deras frodiga
Sara, att han ej kunde misstaga sig på den.
En stekpanna och en kastrull stodo på
hällen, men förhöllo sig helt tysta och slutna.
Häradshöfdingen smög sig fram och lade sina
händer öfver Annies ögon. Hon skrek till
helt lätt och vände sig om. Det syntes, att
hon gråtit, men när hon fick se Erland, strå-
lade hon upp.
IDUN
»Ack, jag trodde, att du varit hemma och
gått din väg igen, när ingen middag syntes
till, och jag har varit så ledsen.»
»Jag har så också, vännen min.»
»Men hvar har du då varit?»
»Hos Svante och hans fru för att bjuda
mig till middagen.»
»Åh!!» Det var Annie, som utstötte detta
utrop, under det hon hackade persiljan till
chateaubrianden.
»Men Märta skickade mig tillbaka igen, och
nu är jag glad, att jag är hemma. Sicken en
tjock och saftig köttskifva!»
»Är det allt,» frågade Annie och slog en
liten knyck på nacken.
»Nej, det är bara en del — men, du har
ej ännu sagt...»
»Jaså, det behöfs förklaring också. Nåväl,
Sara fick ett bref från sin bror, som bad att
hon skulle möta honom vid stationen, och som
det var just vid middagstiden, lofvade jag att
laga till middagen själf. Jag gjorde upp eld,
— med mycken möda, min herre — kom så
underfund med, att hon glömt att köpa per-
silja till chateaubrianden — och hvilken min
skulle min herre och man göra, om han ej
finge någon sådan ? — satte i hast på mig
hatt och kappa och kilade ner till grönsaks-
boden ; — det är ett godt stycke, som du vet.
När jag kom hem, var klockan half fyra, och
det anade mig, att du varit hemma under
tiden. Elden hade nu slocknat, och jag hade
en ny pers att utstå.»
»Lilla Annie!»
»Så brände jag mitt finger ...»
»Det kära, lilla fingret — låt mig kyssa
det. »
»Så voro äggen till äggmjölken ej riktigt
friska.»
»Hvilka missöden! Vi dricka öl i stället,
så är det lika bra.»
»Och dessert äfven, där. De hade sâ’na
stora saftiga päron därnere...»
»Och min Annie kunde ej motstå frestelsen.
Nå ja, för en gång,-»
Tårarne kommo Annie i ögonen. »Det var
då väl inte någon så förfärlig dépens?»
Häradshöfdingen svarade ej direkt på frågan.
»När vi ätit middag, skall jag berätta en
liten historia,» sade han lugnt, »eller ta vi
den kanske hellre före middagen?»
När Annie till sist fått sin anrättning i
ordning och dukat bordet, tog han henne på
sitt knä och berättade från början till slut
sin lilla historia. Om sin misstämning, sitt
besök hos Märta och hennes sätt att gå till
väga.
Annie, som att börja med var litet surmulen,
tinade snart upp och slog sina armar om hans
hals, när han slutat.
»Det var ett välsignadt besök,» sade hon,
»och jag följer dig med glädje dit i morgon.
Äfven om du tänkt — och det har du nog
gjort — att din Annie har mycket att lära
af din väninna, så skall det ej sätta mig i
misstämning. Men, chateaubrianden!»
»Ja, den är nog kall vid det här laget.»
»Men så hafva vi. . .»
»Päronen, ja, men ...»
»Jag vet, hvad du vill säga; dem ge vi i
stället åt portvaktens lilla flicka, som ligger
sjuk.»
»Ja, det ena, men det andra skola vi be-
hålla och dela som en belöning för vårt
välförhållande.
1892
Söndagsarbete.
jffletta missbruk af söndagens helgd är en osed,
A]} som, oaktadt den rådande civilisationen, är
ganska allmän bland de s. k. bildade klas-
serna.
Isynnerhet då julen nalkas, tages icke alle-
nast natten, som är sömnens tid, utan äfven
söndagen, hvilken särskildt är förordnad till
hvilodag, till hjälp för att få de för sent på-
började, ofta onyttiga och penningeödande jul-
presenterna färdiga.
Då husmodern hela söndagen sitter med sitt
handarbete, är detta ett föga efterföljansvärdt
exempel för tjänarinnan för att icke tala om
barnen, hvilka skola uppfostras i dygd och
Herrans förmaning. Är det angenämt för man-
nen, som vanligen denna dag vill njuta af hem-
mets frid i kretsen af maka och barn?
öch är det enligt med det egna samvetet,
att söndagen missbrukas på sådant sätt? Nej,
det måste hvarje rättänkande kvinna tillstå för
sig själf!
En del tröstar sig sålunda: »Jag gör väl
icke mera orätt i att taga mitt handarbete än
herrarne i att taga sin kortlek!» Visserligen;
men orätt som orätt, och herrarne må svara
för sig själfva.
Att arbeta på söndagen för att fördrifva
tiden har mången för sed. Finns då intet mera
själsodlande, ingen bok, intet instrument, så
sysselsätt dig med dina barn, om du ej är
hågad gå på offentliga sammankomster. Om
man gör besök hos allmogen en söndag, då
skall man se väfstolen öfverbredd med ett snö-
hvitt täcke, spinnrock och kardor uDdanflyttade,
hvar och en i sin helgdagsdräkt och gamla mor-
mor eller husfadern lutad öfver bibeln. I den
fattigaste koja försöker man hålla söndagen i
helgd, men ej i rik mans hus, där tjänare ut-
rätta de nödvändiga sysslorna och husmodern
endast gör, hvad som faller henne in. Änkan,
som genom sitt arbete skall försörja sig och
barn, hon har dock tid att odla sin själ och
hvila sina lemmar på söndagen, ej så de som
hafva allting fullt upp.
Undvik allt arbete utom nödfallsarbete och
kärlekstjänster på söndagen och du skall hinna
med lika mycket samt hafva mer välsignelse
och glädje af dina verk.
H—na.
Den svenska kvinnan på Chi-
cagoutställningen.
£jT) edan i oktober förlidet år bringade Idun
gina läsarinnor bilden af den framstå-
A’ v ende amerikanska kvinna, mrs Potter
Palmer, som utsetts till president för den
kvinnliga afdelningen å den blifvande världsut-
ställningen i Chicago, till hvilken de storartade
förberedelserna numera sysselsätta snart sagdt
hela den civiliserade världen. Det är första
gången vid ett dylikt tillfälle, som en fullstän-
dig, afskild afdelning för alstren af kvinnligt
arbete och kultur anordnas, och en väldig
byggnad, beräknad att kosta bortemot 800,000
kronor, är under uppförande för att rymma
profver på de bästa alster, som förfärdigats af
kvinnohänder.
Skall icke också den svenslca kvinnan här
representeras? »Som en liten påskyndelse»,
sade vi då, »för det intresse, som redan här-
för är väckt, bringa vi mrs Potter Palmers
bild.» Men tiden glider snabbt hän, och här
hemma har man så ofta svårt att komma från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
