Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 18 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
lösa föresatser och lösa ord till dåd och hand-
ling. Med oro började sakens vänner fråga
sig: »Skall man dröja, till dess det är för
sent ? »
Så skrifver helt nyligen en kvinnlig korre-
spondet från Amerika till en svensk tidning:
»Hvar är den svenska kvinnan? Kommer hon
ej till Chicagoutställningen ? Kvinnor från Ja-
pan, Korea, Kina, ja alla möjliga håll hafva
redan förvärfvat sig plats i kvinnornas utställ-
ningslokal, men den svenska kvinnan synes ej
än. Hvar äro »Handarbetets vänner?» Den
svenska handaslöjden står så ofantligt öfver
den amerikanska, att det är oförlåtligt, att den
ej får framträda i Amerika och visa, hvartill
den duger. De rika amerikanarne taga sitt
fina linne från Irland och Frankrike — hvi
komma ej Norrlands kvinnor hit med sina fina
linneväfnader? De skulle skörda både beder
och förtjänst. Det vore önskligt, att de tänkte
på saken i tid!»
Glädjande att nämna har nu ett praktiskt
steg tagits för sakens lösning, ett steg som vr
hoppas fortast kommer att efterföljas af flere,
som leda fram. Å Hôtel Continental härstä-
des afhölls i söndags middag ett förberedande
möte under ordförandeskap af justitierådinnan
fru K. Olivecrona, där öfverläggningsämnet var:
»Den svenska kvinnans deltagande i Chicago-
utställningen.»
Inbjudan till mötet hade utfärdats af en
af Fredrika Bremer-förbundet tillsatt komité,
bestående af fruarna R. Olivecrona och E.
Ankarsvärd samt fröknarna Ellen Fries, G.
Adelborg och M. Wtern, och ställts till damer,
representerande olika grenar af kvinnlig verk-
samhet. Mötet öppnades af fru Olivecrona,
som framhöll några af de skäl, hvilka tala för
den svenska kvinnans deltagande i utställnin-
gen. Fröken Wærn meddelade efter ameri-
kanska rapporter och cirkulär åtskilliga detal-
jer om planen för kvinnoutställningen, och frö-
ken Adelborg redogjorde för det förslag, som
af de komiterade uppgjorts rörande sättet att
få till stånd en utställning, som vore repre-
sentativ för olika fält af kvinnlig verksamhet i
Sverige. Till sist beslöts, att ett konstitue-
rande möte skulle hållas å samma ställe
som i dag fredag, detta nummers utgifningsdag.
Idun kan naturligtvis ej annat än på det
lifligaste intressera sig för denna fråga, en
hederssak och en nationel sak för den sven-
ska kvinnan; i mån af våra krafter skola vi
ju alla stödja den. Allt efter som den ut-
vecklar sig, lofva vi därför att komma åter
till densamma.
c1 /,*<.
Konsten att »gifva middag».
För Idun af Hernci.
ästan i hvarje människas lif inträffar
en period, under hvilken hon anser det
opoetiskt att äta; då hon beklagar, att
hon ej kan lifnära sig af solsken och vackert
väder, hvilket vore mer öfverensstämmande
med hennes för handen varande tankar och
känslor. Men det är ju blott poeterna förbe-
hållet att lifnära sig af så eteriska substanser;
hos oss vanliga dödliga människor kräfver
dock naturen ut sin rätt; vår kropp oehöfver
stärkas och förnyas, om det sen är dagsver-
karens muskler, författarens hjärna eller de
älskandes hjärtan, som blifvit tagna i anspråk.
För öfrigt har redan det stora flertalet bland
människor kommit till denna åsikt; realismen
har i allting nedbrutit den svaga pappers-
IDU N
piedestal, på hvilken hyperidealismen tronade;
dess välde är förbi, och man vet rätt väl, huru
t. ex. de enkla orden »bordet är serveradt»
kunna förjaga tystnaden ur ett större sällskap,
där ledsnad och apati hittills varit rådande.
Denna trollformel löser tungorna, kväfver
lusten att gäspa, och det ser ut som alla fått
nytt lif. Man skyndar sig att på det artigaste
småle mot värdinnan, man nickar helt förtro-
ligt åt värden* med en snillrik fras bjuder man
armen åt sin blifvande bordsgranne, personer
som nyss föreföllo stela och frånstötande
synas nu helt sympatiska — i korthet, mag-
tangenterna i vår hjärnklaviatur hafva börjat
spela och utföra den storartade symfoni, som
kunde uttryckas i orden: »lifsandarnes upp-
vaknande».
Att gifva middagar är en konst, som
måste läras; därtill hör en god dosis upp-
fostran, bildning och takt; det är ingen lätt
uppgift att välja sällskapet och placera gä-
sterna; det erfordras ett skarpt öga och en
utpräglad smak att duka bordet, så att det
ej ser öfverlastadt ut, men ej heller gör in-
tryck att vara vårdslösadt.
Den mest passande och tillika skönaste
prydnaden är utom all fråga blommor. Om
sommaren, i synnerhet ute på landet, där god
tillgång på sådana finnes, kan man till och
med slösa därmed, utan att behöfva befara,
att harmonien störes. Hvad som för öfrigt
bör ibågkommas äro bländande hvitt duktyg
samt blixtrande klara glas och kristaller.
Effekten af allt detta höjes naturligtvis
ännu mer, om man spisar vid eldsljus. Ljusens
glans speglar sig i de gnistrande karafferna,
blommorna lysa fram ui guirlandernas mörka
grönska, och rummet, som är behagligt upp-
värmdt, väntar blott på gästernas inträde. —
Ja, äfven för att äta fordras harmoni och
upphöjd sinnesstämning! På grund häraf får
man ej heller uraktlåta att uppträda i fest-
lig dräkt. Då männen nu en gång för alla
äro dömda att vid festliga tillfallen ikläda sig
den äfven i deras tycke osköna fracken, så må
den också vara deras dineruniform; och efter-
som det täcka könet allt fortfarande sträfvar
efter att draga männens blickar till sig, så
må ej heller de glömma att pryda sig så,
som smak och tillfälle fordra. — Allt detta
förenadt gifver måltiden ett festligt utseende,
och likaså störande verkar en hvardagskläd-
ning som en begagnad serviett eller en skaft-
lös knif vid den med omsorg ordnade tafFeln.
Vårdslöshet är för öfrigt en ful ovana, för
hvilken man icke nog kan taga sig i akt.
Så snart iag gör anspråk på att uppträda i
ett sällskap, måste jag foga mig efter de an-
tagna konventionella lagarne, äfven om de
ofta nog förefalla mig öfverdrifna, ja, löjliga.
Därmed är dock icke sagdt, att man i allting
skall följa med strömmen — men de allmänna
umgängesformerna böra dock respekteras. Och
man blir ibland i tillfälle — specielt vid
matbordet — att se exempel af den mest
ogenerade vårdslöshet. Den ene sitter där
med armbågarne på bordet ; den andre be-
gagnar sin bordsknif att därmed fora eller
rättare — skyffla maten i munnen; den tredje
glömmer sig ända därhän, att han tager för
sig ur fatet med sin egen, redan begagnade
gaffel; den fjärde låter undre läppen tjänst-
göra i stället för serviett att därmed aflägsna
ölskummet ur mustaschen ; den femte slutligen
strör omkring sig ett halft dussin afbrutna
tändstickor, hvilka blifvit begagnade som —-
tandpetare!
Detta är nu helt och. hållet en följd af
föräldrars förhållande i hemmet. Där gifva
de vika för bekvämlighet och fullkomlig ostörd-
het och låta den ena ovanan efter den andra
taga öfverhand. Barnen göra naturligtvis som
föräldrarne, oseden blir vana, och när man
sedan som fullvuxen råkar komma i ett säll-
skap, där anspråk göres på korrekthet, spelar
man samma ömkliga roll som bonden, hvilken
aldrig hade ätit med gaffel och skulle deltaga
i en större festmiddag. •— Därför borde för-
äldrar i hemmet gifva synnerlig akt på sig
själfva och ej låta barnen företaga sig några
friheter.
Hos mången har jag också bemärkt den
ovanan att sönderstyeka steken på tallriken i
en mängd små bitar och sedan lägga bort knif-
ven med en min, som ungefär säger: »Se så
ja, pass på — nu griper jag verket an.» —
Äfven detta hör ej till god ton. Man skall
hela tiden behålla knifven i handen, sönder-
stycka köttet bit för bit och så mycket som
möjligt begagna sig af hvardera verktygen. —
Måtte de aktade läsarinnorna ej ogilla mig
för detta ingående i detalj; det täcka könet
äter i allmänhet mera taktfullt än det manliga,
hvilket bevisar, att föräldrar i detta fall ägna
mer omsorg åt döttrarna än åt sönerna, och
just därför vill jag göra mödrar uppmärk-
samma på denna omständighet, så att de i
hemmet må uttala ett förmanande ord och
äfven göra sina män uppmärksamma härpå,
om ock med fara att erhålla ett öfverlägset
eller till och med vresigt svar.
Jag var en gång i utlandet i tillfälle att
se en landsman spela en bra ömklig roll vid
en table d’hôte. Man bemödade sig till och
med att byta plats för att icke behöfva sitta
»bredvid den där herrn, som äter fågel med
fingrarne»! Det är visst icke rätt alt för
sådant förklara en människa i akt och bann,
ty ordspråket säger ju, att ett skrofligt skal
ofta innesluter en söt kärna, men å andra
sidan är det lika orätt att ej taga den ringaste
hänsyn till sin omgifning. Hela vårt sällskap-
liga umgänge grundar sig på ett ömsesidigt
respekterande af de lagar, som blifvit upp-
ställda af det allmänna passande, och där he-
ter det: antingen lefva som en eremit eller ock
bekväma sig till att åtlyda dessa lagar. Af
dem gifves det en otalig mängd, och alla äro
icke i tillfälle att lära känna dem. Det är
kanske därför ingen otacksam uppgift jag åta-
git mig att göraIduns läsarinnoruppmärksamma
på vissa missförhållanden vid bordet, som äro
lätt afhjälpta, så snart man blott kommit
till klarhet om deras tillvaro. »Idun» gif-
ver råd i så många frågor, hvarför skulle
hon ej också uppträda som rådgifvarinna uti
konsten att gifva och afäta en middag?
(Forts. o. sJut i nästa n;r.)
Glömmen ej,
ärade läsarinnor, koartalsskiftet. I, som ej hafoen
prenumererat på mer ånförsta kvartalet, skynden
att förnya prenumerationen. Nu när I hafoen
pröfoat, head Idun lämnar af gediget och om-
växlande innehåll, kunnen I ock med godt sam-
vete taga edra väninnor, som ej förut haft Idun,
med eder från och med andra kvartalet. Den,
som uppskjuter för långe, löper risk att gå miste
om ett eller annat nummer. Idnn med Iduns
Mode- och Mönstertidning kostarfrån 1 april
till årets slut endast
4 kr. 90 öre.
Ensam kostar Idun för denna tid
3 kr.
—eg§gD—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
