Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 18 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
04 ! DU N 1892
Några drag ur
svenskakvinnodräktenshistoria.
j[|räkten är mer än något annat ett uttryck för
de rådande behofven och den förherskande
L smaken, och från densamma kan man därför
draga slutsatser med afseende på folkets och tide-
hvarfvets karaktär. Icke minst i afseende på kvinno-
dräkten är detta förhållandet. En kort öbersikt
af densammas utveckling i vårt fädernesland torde
därför ej vara utan intresse.
Om kvinnodräktens beskaffenhet under Sveriges
hednatid sakna vi närmare underrättelser. Man
har emellertid anledning antaga, att kläderna un-
der hednatidens första kulturperiod, den s. k. sten-
åldern, hufvudsakligen, om icke uteslutande, voro
förfärdigade af skinn och hudar, såsom förhållan-
det ju ännu är hos de nordligaste i Europa och
Amerika boende folken. Mot slutet af stenåldern
hafva dock väfda tyger af ylle redan varit kända
i Sverige, emedan fåret då fanns här som husdjur.
Såsom prydnader till denna tids kvinnodräkt an-
vändes mycket ofta halsband af bernstenspärlor.
Under hednatidens andra kulturperiod, den s. k.
bronsåldern, bestod kvinnodräkten i Sverige af
samma två hufvuddelar — kjortel och tröja eller
kofta — som ännu i dag, åtminstone på landsbyg-
den. Det vanligaste tyget var utan tvifvel ylle;
dock finner man mot bronsålderns slut äfven spår
af linnets användande. Om de prydnader, som
under stenåldern stodo den svenska kvinnan till
buds, voro föga lysande, äro däremot smyc-
kena från bronsåldern . så mycket mera präktiga
och omväxlande. Hufvudsakligen äro de förfär-
digade af guld och brons.
Kvinnodräkten under hednatidens tredje och
sista kulturperiod, den s. k. järnåldern, synes va-
rit ganska lik den, som ännu brukas på landet.
Utom skinn och pälsverk begagnades ylle-, linne-
och sidentyg, ehuru sidentygen naturligtvis voro
stora dyrbarheter. Kläderna sammanhöllos van-
ligen med nålar eller spännen och icke, såsom
nu, med knappar eller hakar. Som prydnader bu-
ros under denna tid ringar, hängsmycken m. m.
af guld, pärlor af skilda slag o. s. v. Under pe-
riodens senare del eller vikingatiden utväeklades
en lyx och en prakt, som äro ägnade att väcka för-
våning. Broscher, spännen, armband, ringar, ked-
jor m. fl. smycken af guld och silfver hörde då
ingalunda till sällsyntheterna.
Under medeltidens första århundraden förblef
svenska kvinnodräkten i det närmaste hvad den
var vid hednatidens slut. De täta förbindelserna
med Tyskland under senare hälften af 1300:talet
föranledde emellertid nya mod. Då försvunno ef-
terhand de ålderdomliga kläderna och ersattes
för kvinnorna med det korta och snäfva lifvet,
med vida ärmar och en sid, i rika veck fallande
kjortel. Både män och kvinnor började mot slutet
af 1400:talet öfver axlarne göra kläderna pösiga
och försedda med uppskärningar, likaledes i öf-
verensstämmelse med utländsk sed, och kvinnornas
klädningar blefvo vid samma tid långa och slä-
pande. De färger, man använde, voro lysande och
erbjödo skarpa kontraster. Smycken i mängd
användes äfven under medeltiden. Under Vasa-
regenternas tid undergick kvinnodräkten betydande
förändringar. Lifvet snöres starkt; halsstycket
höjer sig till en ståndkrage och kantas med ett fräs ;
ärmarne svälla öfver axlarne, sluta sedan tätt om
armen och garneras vid handlofven med fräs.
Kjolen blir snäf, rynkad ; släpet går bort ; förklä-
det uppträder fallande från midjan ner till kläd-
ningens skoning. Som öfverplagg begagnades ett
slags kofta eller kappa med hög krage, som också
är uppsvälld öfver axlarne. Håret måste nu flä-
tas upp, och hufvudet betäckes af en mössa, of-
tast af sammet.
Genom den närmare beröring mellan Sverige och
det öfriga Europa, som det 30:åriga kriget fram-
kallade, inkommo många nya moder i landet. Snart
nog blef det franska modet det förherskande. För
att täfla med herrarnes peruker, anlade damerna
hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste var
fontangen, hvilken bands om bakhufvudet samt
hade ett mycket ut- och uppslående framparti,, som
upprätthölls af en ståltrådsställning. Lifvet, som
var mycket urringadt, erhöll genom stark snörning
trattform och afslutades framtill med en lång
snibb. Den framtill öppna öfverkjorteln drogs
tillbaka strax nedanför lifvet, lades här i ett par
korta, svällande veck och öfvergick därefter i ett
långt släp. Underkjorteln var framtill sluten, lagd
i långsgående veck och baktill förlängd. För öfrigt
begagnade damerna höga klackar, smink och
moucher.
Kvinnodräkten bevarade dessa hufvuddrag ett
godt stycke in i »frihetstiden», då andra former
började göra sig., gällande. Fontangen försvann
från hufvudet. Öfver det hårdt åtdragna snörlif-
vet bars det likaledes tätt åtsittande klädningslif-
vet, som var försedt med halfärmar och myc-
ket urringadt. Kjorteln, på hvilken vid festliga
tillfällen sattes draperier af tunnt tyg, gjordes vid
medels en ställning af ståltråd och fiskben, ord-
nade i flere ringar. Man smyckade sig med pu-
der, smink, halsband och armband, buketter, muffar,
solfjädrar o. s. v.
Några år efter sin tronbestigning sökte Gustaf
III att införa en nationel dräkt. Visserligen på
bjöds den ej såsom lag, men konungen ställde
uppmaning till folket att nyttja den från och
med år 1778. Kvinnorna skulle bära en under-
klädning, nedtill omgifven af veckade band, ett
förkläde med ett tvärgående veckadt band å den
nedre delen samt en öfverklädning, framtill öppen,
tillbakadragen och försedd med släp. De korta
ärmarne voro uppskurna, så att man kunde se
underarmen. Klädningens halsöppning var fyrkan-
tig, begränsad af en veckad remsa. Håret var upp-
struket. -— Till en början efterkoms konungens
önskan allmänt nog, ehuru förändringen af många
ogillades såsom ett intrång i det enskilda lifvet;
men efter Gustaf IILs död bibehölls dräkten blott
vid hofvet.
Vid slutet af förra och början af innevarande
århundrade rådde i Sverige den största omväxling
i kvinnomodets värld. I allmänhet hade dräkten
hos Sveriges kvinnor vid tiden för 1809 års stats-
hvälfning fått en enkel, naturlig och behaglig form :
en i lediga veck nedfallande kjortel ; ett lif, som,
utan att blotta kroppen, återgaf dess form ;
vidare långa ärmar, formade efter armarne; en
halsduk eller en framtill korslagd, baktill knuten
större duk med nedhängande ändar. Men denna
rena smak bibehöll sig ej länge. Under franskt
inflytande uppkom under Karl XIILs tid en
mängd förkonstlingar och osmakligheter i kvinno-
dräkten, hvilka sedan, undan för undan, aflöstes
af nya påhitt. I våra dagars kvinnodräkt återfinna
vi en rad af former, som påminna om forna ti-
ders. Man har nämligen äfven på dräktens om-
råde användt nutidens benägenhet för eklekticism,
hyilket dock haft till följd, att den moderna kvin-
nodräkten förlorat åtskilligt af den enhetliga ka-
raktär, som den fordom under de särskilda peri-
oderna sträfvade att uppvisa.
L. G. T. T—r.
»Det mått, hvarmed I mäten...»
Ett samtal med, månen,
upptecknadt för Idun af D. E. B.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
d[|en gamle drabanten tycktes ej vänta, att
jag skulle lämna någon vidare förklaring,
ty då han åter talade, var det ej härom.
»Jag trodde mig veta,» sade han, »hvad
som vägde tyngst i edra vågar. Det var
guldet. Med det vägden I lifvets lycka och
mänsklig storhet, för det sâlden I ert samve-
tes ro och ert eget blod, med det köpten I
vänskap och syndaförlåtelse. Men lyssna
ännu en stund till mig och förklara sedan
det jag ej fattat.»
Och jag lyssnade.
»I guldets land, i Tyskland, såg jag en
afton ned på ett slott, större och präktigare
än de flesta i det landet. Den, som då ägde
det, hade emellertid ej byggt det, utan det
restes för flere släktled tillbaka, och alla
hade de hopat guld därinne och vidgat mar-
kerna. Jag säg, hur främlingen häpnade
öfver rikedomarna, hur afundeu sökte för-
ringa deras värde, och hur man bugade sig
för grefvekronan såsom för en kejsares. Slotts-
herrns rättvisa och tapperhet prisades vida
omkring, och lyckan trifdes i hans närhet, ty
han jagade fattigdomen från trakten, och
glada fester gåfvos på hans slott.
Men den kvällen, jag talar om, var där
tyst och tomt. Mitt ljus flödade i breda
strömmar in genom fönstren, utan att mötas
af något ljus därinne, och de stora rummen
stodo öde. I ett af dem fann jag dock slotts-
herrn, där han satt ensam och tankfull. Så
hade jag sett honom många kvällar förut och
förundrat mig däröfver. Efter en stund
ryckte han sig lös ur sitt grubbleri samt
lämnade rummet, och jag såg honom gå öf-
ver borggården med häftiga steg samt för-
svinna under ekarna.
Därinne i den sekelgamla skogen, som
var så tät, att mina strålar knappt förmådde
tränga dit in, fanns en öppen plats, och på
den låg ett litet murgrönsklädt hus. Där
bodde jägmästaren och hans dotter. Aldrig
lyste mitt ljus öfver ett fagrare hufvud än
hennes; det var mina ögons fröjd att se henne
beställsamt syssla omkring fadern, då denne
kom hem om kvällen. Men det var tidigt
ännu, och hon satt ensam och drömmande
på bänken framför huset, utan att rädas för
den mörka skogen, ty under slottsherrns hägn
räddes ingen. Då prasslade det därinne, och
hon tystnade förundrad, ty faderns steg kände
hon nog, och ditåt hade ej mången sin väg.
När hon såg, hvilken det var, som kom
ur skogen och fram till henne, reste hon sig,
men utan att gå ett steg till mötes och utan
att heller draga sig tillbaka.
Han, som såg henne stå där, blyg, men
trotsig ändå, tycktes retad till förtviflan och
for häftigt ut: »Du vet, att det är jag, som
har makten, du vet, att jag kan tvinga dig
till, hvad jag fåfängt bedt dig om.» Men
hennes blick lugnade honom, ty han forsatte
vekt: »Ser du barn, allt mitt guld är utan
värde för mig, då du ej vill dela det, mina
fester skänka mig ej längre någon glädje, där-
för att du ej är med. Kan ej grefvekronan,
kunna ej alla mina skatter komma dig att
glömma den andre?» Men hon skakade ne-
kande sitt hufvud och sade: »Ack, nådig
herre, ni talade ju själf om, hur litet värde
guldet har.»
Mer hörde jag ej; jag vet blott, att hon
aldrig blef herskarinna på det präktiga slot-
tet. »
»Detta hände väl för mycket länge sedan?»,
frågade jag förundrad.
»Ja, alla, som då lefde, äro borta, och slot-
tet kan jag ej återfinna.»
»Det kunde jag tro, ty det var i forna da-
gar kärlekens sätt att väga guld.»
»Är det då borttaget nu?», frågade den
gamle med en naivitet, som föreföll helt ko-
misk.
»Ja, nu har den ingen särskild vikt. »
En stund funderade han tyst öfver detta
förhållande, men så hörde jag honom åter
tala: »Sakta skred jag öfver Juras toppar,
dyster följde jag Seines lopp till den stora
staden. Där vakade nöjet, fast timmen var
sen, där var rastlös id, fast jag stod högt
på himlen, och där ville jag lära fatta det
mått, hvarmed I mäten hvarandra.
Här och där stodo fönster och balkongdör-
rar öppna, och ljus och ljud af röster ström-
made ut i natten. Jag såg nyfiket in i ett
af dessa hus, och jag kände igen nästan alla
därinne. Jag kände igen dessa grånade män
med stora titlar, dessa unga herrar med trötta
miner, som om de lefvat lika länge som jag.
Jag hade hört dessa medelålders kvinnor tala
om sina medmänniskor, och jag ville lyssna
uppmärksamt till dem i dag. Jag hade förr
sett dessa unga flickor, hvilka granskande
mätte hvarandra med ögonen.
Jag hörde, att madame L. skulle komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
