Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 25 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
1892
i oändlighet, som ingen visste sig gifva, men
som hon tyckte sig känna, äfven där det ej
var menadt. Sä gjorde hon som igelkotten,
drog sig tillsamman och sökte skydda sig
genom att själf stinga hvar och en, som när-
made sig.
När det kom främmande, visade hon sig
allt mera sällan. Mer än en ansåg henne
för en tjänarinna, hvilken man räckte sina
ytterkläder eller bad om den ena eller andra
tjänsten, och medan huset genljöd af musik,
skratt och glam, smög hon sig undan sä långt
som möjligt för att slippa höra därpå.
Ofta tänkte hon pä att ge sig af hemifrån
— långt bort — men kunde ej. Dessa systrar,
som hon hatade — hon kunde ändock ej
lefva, utan att se dem, det visste hon.
Pastor Berger kom ofta till Öboda, ty ma-
joren var en god husbonde för sina många
underhafvande och rådförde sig i mycket med
den nitiske prästmannen.
Stället var ock så gästfritt, att det föll af
sig själft, att människor kommo och gingo
dagen igenom. Angenämare värdfolk än på
Öboda stod ej att finna, och på intet ställe
hade man så roligt eller var så välkommen
som där. Majoren var en ovanligt grann karl,
välväxt och kraftfull med präktiga ögon samt
hår och skägg, i hvilket ännu intet hvitt strå
blandat sig. Den som såg honom, undrade
snarare på, att han kunde ha en ful dotter,
än att han hade två så vackra. Gladlynt,
godmodig och ej så litet arrogant, talade han
gärna om sina triumfer den tid han var förste
kavaljer och arrangör vid festligheter och ba-
ler inom hufvudstadens glada värld, och ännu
var han mera road af dans än mången ung-
dom. Att föra någon af sina vackra döttrar
i vals, polka eller mazurka var för honom
större nöje än allt annat. Han visste, hur
väl det tog sig ut, samt såg och hörde det i
beundrande blickar och halfhöga hviskningar.
Att en och annan kallade honom för narr,
anade han väl, men brydde sig ej därom.
Majorskan hade aldrig varit vacker, men
haft karltycke. Hon var ett godt parti, men
hade gift sig af kärlek och aldrig behöft ångra
sitt val.
Munter, välvillig och outtröttlig i att tänka
på sina gästers välbefinnande, bidrog bon lika
mycket som mannen till deras trefnad.
De äldre talade om Öboda som ett riktigt
matställe, och för ungdomen var det ett Eden,
ty ingenstädes fick man roa sig så grundligt
och så länge som där.
Gällde det, spelade majorskan dansmusik
hela natten, och ständigt var hon den ifrigaste
att fördröja afskedsstunden.
På grannställena och i prästgården träffade
pastor Berger äfven de båda systrarna, hvilkas
underbara skönhet fängslade hans blickar.
Det fanns hos dem intet koketteri, nästan
ingen medvetenhet om egen tjusningsförmåga,
de liknade så helt och hållet ett par vackra
sommarfåglar som glädja sig öfver lifvet,
öfver sin egen och naturens skönhet, att man
vid deras åsyn glömde, att sorg, synd och död
funnos till i världen.
Den unge prästen talade ej stort mer med
dem än med andra, men allt hvad vackert
var drog honom till sig, och något vackrare
hade han aldrig sett.
När han ej såg dem, glömde han dem för
sina sjuka och fattiga samt för sitt kalls
många plikter.
Att de tänkte på honom om dagen och
drömde om honom om natten, visste han ej.
Liksom de delat allt — alla känslor, all
glädje, alla tankar ända från barndomen, så
IDUN
växte nu också kärleken till samme man i
bådas hjärtan – men här var ej delning
möjlig — här måste han tillhöra en af dem
eller också ingen!
Ingen af dem yppade sin hemlighet, men
de läste den i hvarandras ögon som i en
uppslagen bok. Samma tankar besjälade dem,
samma ömhet, samma längtan och saknad —
samma omätliga sorg. Utan honom kunde
de ej lefva; men så högt älskade de hvarandra,
att båda ville försaka, ville afstå sin lycka
för den andras skull, och att ingen af dem
nändes söka vinna honom för egen del.
Pastorn hade varit på Öboda flere gånger,
innan han visste eller tänkte på, att det fanns
ännu en dotter. Så fick han se henne, där
hon stod i en fönstersmyg, betraktande sina
båda systrar, där de sysslade med moderns
rika gråsprängda hår och stucko in rosor där-
uti, medan ord och blickar voro en enda öm-
sesidig smekning.
Aldrig glömde han den blick af förtviflan,
smärta, sorg och hat, som likt ett ångestskri
ljungade ur hennes ögon öfver den lyckliga
gruppen.
Från den stunden närmade han sig henne
och tänkte på henne under sina ensliga van-
dringar eller i sin kammare.
Hans kall var mindre att glädjas med de
glada än att sörja med de bedröfvade och
hjälpa de elända — och hon behöfde honom.
Först stötte hon honom tillbaka, ovänligt och
trotsigt. Det var medlidande — medlidande
från honom som från alla andra — hon för-
stod det och hade tröttnat därpå. Men han
kom igen, hur ovänlig hon än varit, och all-
tid var det ett ord från hans läppar, som smög
sig in i hennes hjärta, bet sig fast och lik-
som värmde upp därinne.
Hon hörde honom i kyrkan, och det kom
ett skimmer i hennes ögon, när hon såg honom.
Han var den förste, som visat henne verklig
vänlighet, den förste, som ej gjort någon skill-
nad mellan henne och andra.
Att systrarna älskade honom, hade hon sett
för längesedan — men hvem af dem skulle
han välja? Hon kunde ej bli klok därpå!
Än trodde hon så säkert, att det skulle bli
Marta, än åter Matilda. Hans sätt mot
båda var lika vänligt, och hon såg, hur hans
blickar följde dem, antingen de voro tilsamman
eller hvar för sig.
Hon förstod, hvad de hade att genomkämpa,
och hennes hjärta fylldes af olika känslor —
afund, nyfikenhet, medömkan och skadefröjd.
En af dem skulle åtminstone bli olycklig
samt få erfara, hvad det var att hungra efter
kärlek, utan att kunna vinna den — och full
lycka skulle ingen af dem ernå.
(Forts.)
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont
af G. Gullberg.
IX.
Den »merkantila» kvinnan.
8
et är en alldeles afgjord erfarenhet, som
man kan göra hvarje dag, att kvinnan
har anlag för »köpenskap», att hon har lätt
att lära sig förstå och uppfatta en varas
värde, att hon förstår konsten att köpa bil-
ligt och sälja dyrt — något, som när allt
kommer till allt, är all handels innersta
hemlighet — att hon är noggrann, ordentlig,
sparsam, egenskaper som alltid äro goda att
hafva, men som specielt behöfvas i handels-
världen.
Det kan därför knappast förundra, då man
erfar, att en verkligt betydande del af Stock-
holms handelsidkare är kvinnor.
Den senaste kommunala statistiken för Stock-
holm, omfattande året 1888, visar nämligen
att af »handlande, som idka grosshandel och
sälja varor i bod eller å annan upplagsplats»
voro 2 908 män och 1483 kvinnor.
Af dessa handelskvinnor torde största de-
len idka kortvaruhandel och handel med för-
nödenheter för kvinnovärlden, högst få egent-
lig grosshandel.
Jag har icke någon konkursstatistik för huf-
vudstaden tillgänglig, när jag skrifver detta,
men jag är öfvertygad, om — och den dag-
liga erfarenheten bekräftar det — att fallis-
sementen bland handlande kvinnor äro betyd-
ligt sällsyntare än bland män. Kvinnorna
äro försiktigare, varsammare, mera misstrogna.
De drifva också sina affärer mera i smått
och undvika spekulationerna. De duga där-
för sällan för den »stora» handeln, de »stora»
affärerna, där det behöfves tilltagsenhet, djärf-
het, mod att våga.
De nöja sig med sina småaffärer, som ge
en liten, men säker vinst. De äro konserva-
tiva i sina meningar och vanor, behålla sina
små, obetydliga butiker, när den manliga
konkurrenten inreder väldiga magasin, hysa
en viss fruktan för den moderna reklamen,
hvars vikt och betydelse de sällan förstå el-
ler våga tänka sig, och ha föga blick för
annonsens oerhörda betydelse som häfstång
för handeln.
Men de äro trägna och arbetsamma, han-
delsvärldens små myror.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
