Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 25 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 ÎDUN 103
franska, som lika så gärna kan vara kinesiska.
En gång såg jag en parisare helt allvarsamt
vända sig till sin granne med en dylik »fransk»
matsedel och bedja honom öfvexsätta »den
svenske menu».
Finkänslighet är en dygd, som mestadels är
medfödd, men som vanligtvis helt och hållet
saknas hos uppkomlingen, hvilken från ingen-
ting uppsvingat sig på börsaristokratiens guld-
tron. All respekt för en »selfmade man»,
ty visst måste det vara ett stolt medvetande
att hafva sin egen kraft och intelligens att
tacka för allting, men dock är intet så obe-
hagligt som penningdryghet, ja, ännu vida
obehagligare än bördsstolthet. Bland våra
samtida känner sig ingen hugad att kröka rygg
vare sig för den ene eller andra, och den som
vill imponera med glänsande guld eller glän-
sande namn, gör sig blott själf löjlig. Om
någon ber mig till sitt bord, är jag redan
förut öfvertygad om, att han skall bjuda mig
på det bästa han kan ; därför är det helt och
hållet öfverflödigt, ja, dumt skryt, om världen
helt högtidligt försäkrar mig, att ostronen äro
direkte från Ostende och bananerna från
Algier; att hans champagne kostar så och så
mycket, att cigarrerna äro hämtade från Ha-
vanna enkom för hans räkning o. s. v. Be-
römmet, i fall sådant skall komma i fråga,
bör öfverlämnas åt gästerna.
Ar någon af tjänarne fumlig vid serveringen,
så må värdfolket akta sig att göra väsen af
saken och därigenom göra den arme syndaren
ännu mer tafatt och förvirrad. För att und-
vika dylika missöden, bör man äfven i dju-
paste hvardagslag tillse, att tjänaren eller tjä-
narne uppföra sig korrekt vid serveringen.
Äfven skola de alltid vara omsorgsfullt klädda.
Betjänten bör helst uppträda i svart kostym,
och ovilkorligen skall han begagna handskar
eller vantar.
Så snart alla tagit plats vid bordet, ut-
„ breder en hvar sin serviett öfver knäna. Seden
att stoppa ena snibben i halsutringningen ty-
der på den fula ovanan att föra stora ladd-
ningar af mat till munnen, till följd hvaraf
hälften stannar på vägen. Jag var bekant
med en äldre herre, som hade gjort en upp-
finning, hvilken han var mycket stolt öfver:
så snart han hade satt sig vid bordet, fram-
drog han med mycken ostentation ett etui,
uti hvilket befann sig ett snöre, i hvardera
ändan försedt med en liten silfverhake. Snö-
ret lades kring halsen, och därvid fasthakades
servietten, hvilken efter hvarje rätt allt mer
och mer liknade en landtkarta, och hvars an-
blick slutligen helt och hållet förjagade de
andras matlust. Ingen uttalade heller den
önskan att än en gång sitta vid samma bord
med den lycklige uppfinnaren. Likaså obe-
haglig är hos mången ovanan att smacka och
sörpla, när de äta.
En med rätta utdömd sed är att lägga tand-
petare på bordet. Den som behöfver sådana,
kan väl gifva sig till tåls, tills måltiden är
förbi och han har frihet att företaga sig denna
operation i allsköns ensamhet, i stället för
att utagera detta ingalunda tilldragande skåde-
spel i allas närvaro. En del tror sig dock
kunna maskera det stötande i saken, i det de
hålla andra handen utbredd framför munnen.
För någon tid sen voro sköljkoppar ett
nödvändigt attribut till hvarje måltid. Denna
afskyvärda sed kom visserligen sedan ur mo-
det, men nu ser det ut, som om den åter
skulle vinna insteg. Ordspråket säger visst:
»Det naturliga är icke anstötligt» — men jag
rår ej för, att jag härvidlag finner det naturliga
riktigt kväljande. Seden har troligen sitt ur-
sprung från Orienten, där handtvagningar före
och efter måltiden höra till ordningen och
äfven äro af nöden påkallade, då vi besinna,
att österländingarne äta med fingrarne. I
Europa trodde man sig fullkomna saken och
införa något riktigt fin-fint, i det man såsom
sista rätt serverar varmt vatten, så att, till
högtidligt afslutande af festen, ett allmänt
gurglande och spottande må begynna! Mun-
hygienen är ju i sig själfen beaktansvärd sak,
men skulle ej en lämpligare plats än mat-
bordet finnas för dylika intima förrättningar?
Sist vill jag ännu nämna ett par ord om
hufvudsyftemålet med en festmåltid. Anden
behöfver, lika väl som kroppen, en fin, smält-
bar föda, och därför böra alla tråkiga hvar-
dagstankar, alla affärsangelägenheter och tjän-
stemannaomsorger för ett par timmar hängas
på en spik, och då man inträder i den behag-
ligt upplysta festvåningen, skall blott en tanke
råda — att njuta af lifvet, så i andlig som
lekamlig måtto.
Det lekamliga tillgodoses af bordet och
dess nöjen, det andliga genom upplifvande
samtal och framför allt genom en upphöjd
sinnesstämning.
%
Ur notisboken.
Dödens skörd. Den 17 d:s afled efter någon
någon tids sjukdom konteramiralen K. Peyrons
maka, Kathinka Due, i en ålder af 53 år, efterläm-
nande djupt sörjande make och sju barn. Den af-
lidna var dotter till framlidne norske härvarande
statsministern Due och syster till Sverige-Norges
nuvarande envoyé hos franska republiken F. G. K.
Due och har inom vår hufvudstad genom sin ädla per-
sonlighet och sitt älskliga väsen förvärfvat en tal-
rik vänkrets.
— Grefvinnan Ebba Augusta Henriette Lager-
bjelke, född Bibbing, afled härstädes den 18 dennes.
Född 1839, blef hon 1859 gift med landshöfdingen,
sedermera landtmarskalken och talmannen i första
kammaren, grefve Gustaf Lagerbjelke, i hans andra
gifte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
