Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 DUN 1802
eller en timme längre, än hvad nu gäller.
Under vissa förutsättningar skulle dock äfven
14-åringar kunna medgifvas en arbetstid af
11 timmar. Kasterna äro bibehållna vid Vä
timme och 2 timmar.
Men, jämte det nattarbete mellan kl. 9 e.
m. och 5 f. m. förbjudits minderåriga, har
komitén i allmänt hygieniskt och sedligt syfte
utsträckt detta förbud till att gälla äfven för
kvinnor i åldern 18—21 år. Komitén har
således visserligen icke följt berlinerkonferen-
sens önskningar, utan stannat vid myndighets-
åldern, anseende förmodligen sig icke kunna
i allmänhet pålägga fullmyndiga en inskränk-
ning i bruket af deras arbetskraft. Men äfven
med den gjorda inskränkningen är det före-
slagna stadgandet af vägande betydelse. Medan
vidare arbete under jord förbjudits gossar, en-
dast om de äro under 15 år, skulle sådant
förbud gälla ej blott flickor, utan äfven kvin-
nor mellan 18 och 21 år, och skulle minder-
årig ej få användas till att sköta ångpanna
eller rengöra eller smörja i gång varande
transmission. Detta senare är särskildt af
vikt för kvinnor, hvilka till följd af sin olämp-
liga klädedräkt äro mera utsatta för att in-
dragas i en i gång varande maskin med fram-
springande delar.
Slutligen har komitén, till kvinnors skydd
i hygieniskt afseende, upptagit bestämmelsen,
att kvinna ej må till arbete sysselsättas, förr-
än 4 veckor förflutit, efter det hon blifvit
moder.
Minderårigas användande i arbete, som är
farligt, hälsovådligt eller synnerligen ansträn-
gande, kan förbjudas eller ytterligare inskrän-
kas, likasom å andra sidan eftergifter och
undantag kunna meddelas, dock skulle i intet
fall kvinnor under 21 år få till nattarbete
användas.
Af intresse för hvar vän af statens vär-
nande om det uppväxande släktets väl äro
vidare de bestämmelser, som åsyfta skolplik-
tens fullgörande och det nya stadgandet om
årlig läkarebesiktning, men vi frukta, att vår
afhandling redan öfverskridit det oss tillmätta
utrymmet och nödgas därför tänka på slutet.
Det nämna vi blott till sist, att komitén
äfven sökt åstadkomma en verksammare lag-
stiftning i afseende å de arbetare, som syssel-
sättas vid fosfortändsticksfabrikationen, men
talet om kvinnornas användande i denna in-
dustri skulle måhända föra oss längre, än vi
vilja.
I en reservation till betänkandet har afgif-
vits ett förslag till lag, som icke upptager
bestämmelser för kvinnor ända till 21 år.
För vår del uttala vi blott den förhoppning,
att regeringen och riksdagen, då frågan före-
ligger till afgörande, skola på det med kvin-
nans väl bäst öfverensstämmande sättet lösa
de viktiga spörsmålen.
Kvinnoemancipationens ifrare skola natur-
ligen icke finna anledning att rosa ett betän-
kande, som sätter kvinnan i en annan ställ-
ning än mannen, men vi hoppas de skola lätt
trösta sig därmed, att denna ställning är bättre.
Och visst är, att den sanna kvinnofrågan, den
som afser att höja kvinnan på hennes egen
rika grund, därigenom förts ett godt stycke
framåt.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
»Minns du det ännu?»
Af Lisbeth Lindemann.
e sträfvade och arbetade rastlöst; men
sorgerna, de bittra sorgerna! Hvad båtade
att de älskade hvarandra och ännu voro unga?
De kunde icke glädja sig öfver lifvet. Då
barnen somnat, sutto de om kvällen tillsam-
man; han böjd öfver sina böcker, hon med
ett handarbete, som hon dock snart lät sjunka
i knäet. Så lutade hon hufvudet tillbaka’
och sade ofta sakta: »Jag är så trött, så
trött!»
Då suckade han och strök henne smeksamt
öfver kinder och hår, och hon kysste hans
hand. Ack, de älskade ju hvarandra så högt,
så högt! — Men äfven kärleken behöfver sol
för att yppigt frodas, och sorgerna kastade
så kalla, dystra skuggor. — Båda voro öfver-
retade och utarbetade; mången gång kunde
så fällas ett orättvist ord, och det — det
var det bittraste.
Så gick år efter år. Ändtligen erhöll han
en god ställning och goda inkomster. För
barnen blef nu sörjdt; de gingo ut i världen,
allt efter yrke och håg, och föräldrarne sade:
»Må de gå i glädje, och Gud signe deras
väg ! »
Nu voro de åter ensamma som vid den ti-
den, då han förde henne som ung brud till sitt
hem. Det var dock en egendomlig sak: de
voro icke längre vana att sitta hos hvarandra
utan sorger, utan oro, att så där ha tid för
hvarandra. - - Hade det blott varit förr !
Det var sommar. Då kom han hem en
dag och sade: »Vi ha ferier i åtta dagar.»
»Ack, det var skönt,» sade hon - »hvila
nu riktigt ut dig.»
»Ja, men du skall också hvila ut.»
»Jag? Jag gör ju nästan ingenting numer.»
»Jo, du släpar ännu ut dig alldeles för
mycket. Och för att nu gå rakt på saken:
jag har hyrt ett vackert landställe för oss båda;
man kommer dit på en timme. Häromdagen
styrde jag om det efter middagen, utan att
du kunde ana något. Äfven våra måltider
— på värdshuset -— äro beställda — allt så
bekvämt som möjligt. Du skall inte tråka
ut dig med hushållet; vi skola ha ledigt till-
sammans — eller livad tycker du?»
»Ja — men —» hon såg helt förskräckt
på honom.
»Du tänker på kostnaderna?»
Hon nickade.
»Nu kunna vi det,» sade han förnöjdt.
De bodde nu därute vid den lilla skogom-
kransade badorten. Sommaren var härlig
och bjöd på varma, strålande dagar och
milda aftnar. För de båda vid arbete och
mödor vana förekom detta öfverflöd på tid
helt sällsamt. Och så — denna ledsamma
ensamhet! Ofta betraktade de förstulet hvar-
andra, såsom man betraktar någon, som länge
varit borta och nu kommit åter. De gjorde
långa promenader tillsammans och vände hem
om aftonen vid solnedgången.
Då var det en gång — de gingo genom
skogen; den sjunkande solen belyste furustam-
rnarne och gaf åt allt en underbar glans —
då var det, som han plötsligt blef slående
och såg henne i ansiktet. Det var nästan
som genomskinligt af det rodnande varma
skimret, och det låg något ömt, trånande öfver
det — något som åter gjorde det ungt.
»Minns du det ännu?» frågade han plötsligt.
Då kom erinringen öfver henne. Som för-
lofvadt par hade de varit här med hennes mor
och systrar; denna väg gingo de hemåt vid
solnedgången, och liksom nu hade dess ljus
bredts öfver hennes ansikte och gestalt. De
blefvo efter de andra, och han hade alltjämt
fått lof att betrakta henne, hade kysst henne
och sagt: »Hur skön du är!» Hon hade
skrattat, så gladt, så hjärtligt, som man kan
det vid aderton år.
»Minns du det ännu?»
En smal gångstig ledde från skogsbrynet
ned mot stranden; de gingo hand i hand.
På en liten höjning blefvo de stående; framför
dem det i aftonsolen skimrande hafvet och
den hvita stranden, omkring dem de doftande
furorna, öfverallt djup frid. Där blickade de
in i hvarandra3 ögon, dessa båda människor,
hvilkas hjärtan voro uppfyllda af en så tro-
fast inbördes kärlek — men sorgerna, som
pressa hjärtat, hade med sina dystra skuggor
fördunklat kärleken och förtryckt den.
Och nu trädde den fram på nytt, så stor,
så härlig. Väl sent kanske, men ej för sent;
när kommer kärleken för sent? Förr skulle
den ha kunnat vara gladare — renare, skö-
nare ej. Han grep hennes händer, och hon
lutade sitt hufvud mot hans bröst som den
gången, då den starke mannen stod inför
henne och bönföll, att hon skulle blifva hans.
»Minns du det ännu? Minns du det ännu?»
Ack, alla sorger voro försvunna, men kär-
leken bestod. Arbetsdagen låg bakom dem,
och för dem var sabbaten ingången — helg
för bådas hjärtan.
Bundtom denna underbara stillhet. Från
fjärran ljöd klockors klang; de ringde till
helgsmål.
Kvinnofåfänga.
(ii an hör så ofta talas om flickors fåfänga,
„.VI De ha ett lifligt medvetande, om hvad
vV en fördelaktig apparation vill säga, och
sträfva därför efter att på andra göra ett så
fördelaktigt intryck som möjligt. Mot detta
påstående finns ingenting att invända, ty svag-
heten för utseendet och den därmed förbundna
önskan att behaga genom det yttre torde väl
få anses vara den starkast utpräglade af alla
kvinnans egenskaper.
Man fråge blott på samvete en ung flicka,
hvad som går henne närmast till hjärtat —
att anses ful eller dum. Öfver det sistnämnda
skall hon förarga sig och slutligen veta att
trösta sig, men det förstnämnda efterlämnar
äfven i den förståndigaste kvinnas själ oftast
ett styng, som aldrig kan riktigt försvinna.
Är denna egenskap då ett fel, som en för-
ståndig uppfostran bör undertrycka? Jag vet,
att många lärare, många fäder och till och
med mödrar, som ha allvarlig anledning att
klaga öfver sina döttrars iåfänga, skulle be-
svara frågan jakande. Jag vet också, att få-
fängan kan blifva roten till mycket ondt och
dagligen är det, men det oaktadt skulle jag
ej obetingadt vilja fördöma och skoningslöst
bekämpa den.
Jag skulle ej vilja skaffa fåfängan ur värl-
den. Om det enligt Lessing är från våra fel
våra dygder uppspira, borde man väl kunna
påstå, att detta allmänna kvinnliga fel innehål-
ler fröet till de älskvärdaste kvinnliga förtjän-
ster. Från samma svaghet för det yttre, i
hvilken fåfängan har sin rot, härstammar äf-
ven sinnet för renlighet, ordning och pryd-
lighet, som är så nära besläktadt med skön-
hetssinnet, hvilket vi aldrig skulle vilja und-
vara, ty i detta hvilar den tjusniog, en kvinno-
TH. LUND ^ Kappaffär ^ D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
