Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 ÎDU N 1892
Om de blott kunnat tala därom! Men
ingen vågade, ingen ville göra början af fruk-
tan att såra eller smärta den andra. Dock
måste det sägas en gång — och snart — om
frid skulle vinnas — det kände de mer och mer.
Annas lynne var svårare än någonsin, och
mot alla, som kommo i hennes väg, var hon
bitter och ovänlig, till och med mot föräl-
drarne och pastorn.
öfver det osköna ansiktet låg ett mörkt,
elakt uttryck, som gjorde det dubbelt frånstö-
tande. Alla drogo sig också ifrån henne —
alla utom den unge prästen som ej kunde se
henne gå förlorad. »Hos henne som hos alla
människor finns det något godt,» tänkte han
och grubblade öfver sättet att få fram det.
Att komma med föreställningar och för-
maningar tjänade till ingenting, det såg han.
Troligtvis kände hon mer än väl sin skuld
och led däraf. Det enda han kunde göra
var att visa henne vänlighet, och det gjorde
han vid alla tillfällen.
* *
Sjön låg, så långt ögat kunde nå — hade
legat sedan i november.
Nu var det i mars med långa, ljusa dagar,
solsken och dagsmeja, men frost om nätterna.
Ännu gick folk fram och åter på de tram-
pade stigarne, ännu körde bönderna sina foror
på de utruskade vägarne, men att gå hvar
som helst på isen var ej rådligt, förtunnad,
skör och pipig som den blifvit af sol och
blåst.
Annas älsklingspromenad var en obanad
gångstig nere vid stranden. Där kunde hon gä
i timtal rufvande öfver lifvets bitterhet, samt
Guds och människors orättvisa.
Där gick hon också denna vackra marsdag,
då solen gnistrade öfver is och snö, smältande
dem droppe för droppe. Intet af det vackra
rundt om förnam hon, intet af det ljusa, glada,
hoppfulla, som tonade genom rymden, bebå-
dande vårens ankomst. In i sitt eget hjärtas
mörker såg hon, utan att finna någon ljus
punkt att fästa sig vid.
Ljudet af fotsteg och röster helt nära kom
henne att rycka till. Det var systrarna, som
kommo arm i arm nere vid båtbryggan. De
sågo henne ej, där hon stod gömd bakom några
buskar, men hennes blickar liksom sögo sig
fast vid dem.
De åtsittande pälsbrämade jackorna fram-
höllo deras smidiga växt, de ludna mössorna
sutto så käckt på de vackra hufvudena, och
det lockiga håret glittrade som guld i solskenet.
Hon höll händerna för ögonen som för att
bekämpa en rent fysisk smärta.
Hvad de talade om, medan de gingo utåt
sjön, kunde hon ej höra, men skulle gifvit sitt
lif för att få veta det. Något mycket allvar-
ligt säkerligen — det visade uttrycket i deras
ansikten.
Ett ögonblick tänkte hon på att ropa dem
tillbaka. Visste de månne, att isen ej var
säker under prästgårdslandet, dit de vanligen
ställde sina steg, liksom drifna af någon obe-
tvinglig maki?
Hon hade redan orden på läpparne och var
nära att ropa flere gånger, men alltid hölls
hon tillbaka af stygga, trotsiga tankar. »De
behöfde ej henne, och hon behöfde ej dem.
Frågade de någonsin efter, när hon kom, eller
hvart hon gick? Tänkte de annat än på
hvarandra och — honom? Nej! Nej! De
kunde gå dit bort igen för att vara honom
närmare, för att försöka träffa honom eller
locka honom till sig — hon skulle ej röra
ett finger för att hindra det.»
Bittra brännande tårar trängde sig fram
mellan hennes ögonlock.
För öfrigt togo de ej denna väg i dag! Hon
andades lättare, liksom befriad från en tung
börda.
Det såg ut, som tänkte de ej stort på, hvart
det bar, där de gingo i oregelbundna linier
och cirklar med böjda hufvuden, tätt slutna
intill och liksom stödjande hvarandra.
Annas blickar följde dem girigt.
Att få vara med dem en enda gång —
kunna vara med dem? Dela deras tankar,
deras glädje, deras sorg!
Hon fattade ett hårdt tag i några nedhän-
gande grenar. Gräto de ej i hvarandras
famn, där de stannat midt på isen? Det såg
så ut!
Det lindrade svedan i hennes eget hjärta
likt balsam på ett öppet sår.
Ögonblicket därefter såg hon dem gå utåt
isen med spänstigare, kraftfullare steg.
Nu ropade hon — af alla krafter — men
nu var det för sent!
Himmelske Gud, där lågo de i öppen vak!
Ett genomträngande skri ute från sjön och
ett ännu hemskare från gångstigen vid stran-
den lockade folk ditut.
Anna liksom flög öfver isen, slet upp kap-
pan under vägen, slängde den ifrån sig och
kastade sig ned vid randen af det svartblå
djupet.
Systrarna höllo sig ’ännu uppe vid iskanten
-— tillsamman som alltid — men då hon
närmade sig för att söka hjälpa dem, brast
den sköra isskållan, så att de släppte sitt tag
och försvunno i djupet.
En kraftig hand ryckte henne tillbaka, och
två stränga, förebrående ögon blickade hotfullt
in i hennes. Hon hade ämnat kasta sig i
vattnet, hon också,
Folk hade kommit till med störar, åror,
kälkar, rep, plankstumpar, yxor — allt hvad
redskap som i hastigheten kunnat anskaffas ;
men isen var så svag rundt om, att pastorn,
som ställt sig i spetsen för räddningsarbetet,
först af allt måste tillropa mängden en be-
fallande varning att ej närma sig.
»Gå undan!» sade han till Anna med en
stämma så hård och skarp, att den var oigen-
kännelig, och hon kröp åt sidan ödmjukt som
en straffad hund.
Där låg hon på knä på isen utan hatt och
kappa, utan rediga tankar, utan förmåga att
bedja eller gråta — förlamad af fasa och
förtviflan.
Plötsligt rusade hon upp — fram till is-
kanten — men de stränga hotfulla ögonen
drefvo henne tillbaka igen.
Pastorn var likblek, där han kröp fram på
utlagda plankbitar med ett rep i handen. En
gång fick han fatt i Matildas arm — kanske
hade hon kunnat räddas, om hon ej varit så
hårdt sluten intill systern.
Ännu ett par gånger döko de upp — en-
dast för att försvinna under iskanten.
Morgonen därpå efter flitig draggning fann
man dem, i döden ännu fastare förenade än
i lifvet.
(Forts.)
Husmoderlig- almanack.
April.
Den oundvikliga, grundliga Bårstädningen vill
nog hvarje ^husmoder hafva undanstökad före
påskhelgen. Åtskilliga vinkar om behandlingen af
de särskilda husgerådssakerna hafva gifvils i n:r
14 och n:r 40 af föregående årgång. Med finare
möbler måste man handskas mycket varsamt:
sidenklädda soffor och dynor tåla naturligtvis
ingen borstning, hvilken skulle ha till följd, att
sidenet blefve luggigt — klappning med en ren
linneduk är här tillräcklig. Till ljusa broderiers
rengöring från dam begagnar man en särskild
möbeiborste, till sammetsmöbler en s. k. sammets-
borste och till plyschmöbler en ganska hård sådan.
— Divansmattor hängas helst öfver en piskbock;
de rullas vid borttagning och efter piskningen.
Alla gångmattor böra äfven vid uttagningen hop-
rullas eller läggas ordentligt — något som tjänste-
folk i allmänhet ej är noga med. — Ilalmmattor
kunna rengöras genom skarp borstning med ljumt
saltvatten. — Vid förnyande af skänkremsor, de
må nu vara broderade, virkade, af pressadt papper
eller utslampad blommig vaxduk (hvilket sist-
nämnda är utmärkt praktiskt), finnes ett behändigt
sätt att fästa dem, näml. medels ritstift.
Då illuminationskaminen släckts för att ej mera
tjänstgöra nu, uttagas alla asklämningar, glimmer-
glasen tvättas försiktigt eller skuras, om så behöfs,
med litet pulveriserad pimpsten, hvarefter prydna-
derna blankskuras och allt järn gnides med ter-
pentin och olja. — De tomma eldstäderna i kakel-
ugnarna ägna sig förträffligt till förvaringsrum
under sommaren för rökta varor, hvilka inlindas
i tjockt gråpapper.
Grafoårdar aftäckas nu; om graniten behöfver
någon rengöring och vatten ensamt ej förslår, ta-
ger man ammoniak till hjälp; slutligen återställer
man glansen genom ingnidning af olja och pole-
ring med en yllelapp. — Under denna galoscher-
nas tid påminnes om »Resedas» goda råd, sid.
114, lihdje årgång, angående deras behandling.
— Påskäggens förtärande medför en demoiering
af de nyss så fint skurade silfoerskedarna; de
anlupna ställena aflägsnas dock lätt med litet
ättika och sot eller fuktadt salt. — Somniarhattar
sändas nu till ompressning, så framt de äro det
värda. — Björklake vinnes i denna månad, allt
eftersom frosten viker och innan björkarna börja
löfvas. — Insamling af de vilda örter, hvilkas spä-
daste blad kunna användas i köket som surrogat
för sallad, spenat o. d., sker efter tillfälle och lä-
genhet.
I trädgården blir i denna månad fullt upp alt
göra. Skrockfulla husmödrar iakttaga, att allt som
skall växa ofvan jord (med undantag af ärter och
bönor), sås vid nymåne; i nedan däremot rofvor,
lök jämte alla andra rotväxter. — Den på senhö-
sten sådda spenaten skyddas för nattfrost genom
öfvertäckning med tidningspapper. Unga ärtplan-
tor beströs för samma ändamål med torfströ; de
unga skotten skyddas för sparfvarne, om man^ku-
par dem, d. v. s. myllar jord öfver helt och hållet
och upprepar detta, tills plantan blifvit kraftigare
och mörkare. — Morotfrö, som gärna vill klibba
ihop, gnides mellan händerna och utsås tunnt i
bredsådd med spenat eller rädisor emellan, hvilka
senare äro skördade, innan morötterna utvecklas.
Löftsängen öfvermyllas med ett fett jordlager,
schalottenlök däremot med stenkolsaska. Om lök
hålles mycket fuktig under växten, blir den sötare
och. mildare till smaken. — Spamssängarna iord-
ningställas, så snart det går an, och gödas med
koksalt. Gräsmattor förnyas, hvartill en bland-
ning af 450 gr Raygräs och 50 gr Fioringräs skall
vara utmärkt; dock kan man aldrig räkna på
vackra gräsmattor i skuggigt läge. Gurkor på
kalljord kräfva ovilkorligen en solig plats; fröna
låter man gro förut i sågspån och vatten; den
tidigaste gröna slanggurkan är den mest lämpliga
och kärnorna böra helst vara 5 år gamla. — Har
man gjort en rabarberskåd af frö, så måste man
flitigt vattna de unga plantorna och gallra bort
dem, som ha gröna skaftblad. Redan om hösten
kan man omplantera dem, men första vintern böra
de vara öfvertäckta med halm. — Nyzeeländsk
spenat (Tetragonia expansa), som tillåter skörd
ända in i sena hösten, måste sås förut i krukor,
plantorna utsättas i maj och juni på 1 meters af-
stånd från hvarandra.
För att förekomma jordloppor tillrådes att så
trädgårdskrasse kring sängarne; om stenkols- eller
träaska strös öfver sängarne, lära de äfven afhål-
las, samt om fröet förut legat i saltvatten och
därefter torkat väl i solen.
Sienia.
Sen Dll, att Idu» med Modetidning
finnes Hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
