Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 8 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 115
îsdâ
Stackars barn!
Ögonblicksbilder af Ludvig Roman.
I.
Är Fritz ett snille?
ritz är en dum pojke. Hans pappa själf
säger det, mamma och grannarne be-
kräfta det, och Fritz tviflar ej ett ögonblick
pä, att det är sannt, I jämförelse med andra
pojkar finner han sig enfaldig eller åtminstone
mindre klyftig. Då andra äro lifliga och
muntra och alls inte ha något mot att pröfva
sina unga krafter pä första bästa äfventyr,
går han omkring som en drömmare, otillgäng-
lig och oduglig till allt.
Och det är en olycka. Fadern säger det,
och alltså är det sannt. Och skulle Fritz
äfven tvifla — tron på den faderliga klar-
syntheten har hos hoDom så eftertryckligt in-
präglats, att inte ens det ringaste tvifvel länge
kan bestå.
Fritz går i folkskolan och nästan alla ut-
sikter äro för honom uteslutna att få till-
fredsställa sin sjukliga lust att sluka skön-
literatur och själf fuska med skrifveri. Och
ändå har han redan vid åtta år författat
dikter, som till och med skolläraren gifvit
beröm.
»Gud vete, hvem han fått det från,» sade
fadern, »inte är det från mig och inte heller
från mor; men skrifva kan han, det måste
jag säga.»
Men då fadern talar så, kommer Fritz till
den blygsamma slutsatsen, att han, när allt
kommer omkring, ändå inte är så dum, som
hela byn tror.
Hela eftermiddagen sökte man fåfängt Fritz
hemma och i granngårdarne. Fadern grälar
öfver den late slyngeln och håller en risbastu
i beredskap åt honom — då finner man ho-
nom till sist uppe på vinden, där han krupit
ut genom takgluggen, stirrar på molnen och
drömmer — Gud vete hvarom . . .
Fritz skickas med en spade till trädgården
för att gräfva om ett bönland. Spaden brin-
gar i dagen en larv, som slingrar och vrider
sig och åter söker krypa ned i den luckra
jorden. Detta gifver Fritz anledning till en
mängd betraktelser. Till en början stöder
han sig på spaden, men sätter sig snart på
marken och reflekterar öfver uppfyllandet af
lifsmålet, som äfven det minsta lefvande kryp
ej kan undandraga sig — äfven tordyfvel-
honan kryper ned i jorden, lägger där sina
ägg och — dör; grubblar öfver, hur larven
kommer ur ägget, ur denna puppan och ur
puppan åter den fullt utvecklade tordyfveln
Grubblar öfver detta »vara» och »icke vara»,
och under tiden blir det kväll — och Fritz
har knappast hunnit börja sitt arbete. Fadern
ger honom en kännbar lektion i pliktuppfyl-
lelse, och Fritz är förkrossad i medvetandet
af sin brottslighet och sorgsen öfver, att han
icke med vilja gifvit sin far anledning till
förargelse, att drömmerierna komma öfver ho-
nom ungefär som sömnen, och att han då
omöjligen kan rycka upp sig.
En tidning meddelade nyligen en artikel
af en känd författare; »Hvarifrån komma
våra snillen?» Däri drefs ungefär den satsen,
att på landet förekomma flere genier, än sta-
den förmår frambringa.
Är nu Fritz ett snille?
Sedan han slutat skolan, sänder fadern
honom till staden i snickarelära. Fritz’ håg
ligger likväl åt annat håll. Han skulle, så
gärna han vill lefva, vilja besöka en »riktig»
skola, som han säger, men fadern bemödar
sig redligt att prygla de öfverspända idéerna
ur honom, och »mästaren» i staden har fått
fullmakt att göra detsamma.
Fritz skall säkert bli en dålig handtverkare.
Jag fruktar för hans framtid, ty om ej en
oväntad händelse kommer honom till hjälp,
är fara värdt, att han går under.
II.
Bara talangfull.
»Försök att ta det med undergifvenhet,
fru doktorinna: det värsta är inte långt borta.
Jag kunde inte stå till svars för att längre
invagga er i hopp, då —»
Doktorinnan hör ej mer. Våldsamt grå-
tande störtar hon in i rummet, där hennes
trettonåriga dotter ligger på dödsbädden.
Hon kastar sig öfver den döende och be-
stormar henne med hjärtslitande böner att
ej öfvergifva henne.
»Oförnuftig som alltid,» brummade läkaren
i skägget; »den stackarn får ej ens dö i fred!»
Och han försöker just få den jämrande
modern från bädden, då den döende med möda
lyfter sina armar, slingrar dem om moderns
hals och i en matt kyss tröstar henne:
»Gråt inte, mamma. — — Jag känner
mig — så nöjd — —» Tungt sjunka ar-
marne tillbaka, och fru doktorinnan fäller
sina tårar öfver ett lik.
För fem år sedan var den unga Klara en
blomstrande flicka, som i sin hälsas fulla flor
var redo till hvarje barnsligt upptåg. Däre-
mot var det klart för alla, som kände henne,
att hon var ett litet dumhufvud. Eedan a-
b-c-d beredde henne oöfvervinneliga svårig-
heter — och dock var den unga vildhjärnan
en favorit hos alla lärarinnorna. Med förun-
derlig envishet eröfrade hon i alla klasserna
sista platsen, och hon presiderade där med en
så innerlig frimodighet, att det inte föll någon
in att för platsens skull betrakta eller bemöta
henne med missaktning. Och då en gång den
olyckan drabbade henne att genom ett bra’
svar rycka en plats upp, hade hon all bråd-
ska att genom en afsiktlig dumhet på nytt
eröfra den så kär blifna platsen.
Sådan var Klara, innan hennes öde träffade
henne.
Det var ungefär fem år sen, som en ung
musiker kom till staden, i hvilken Klaras
mor bodde. Han förde med sL en del re-
kommendationsbref, af hvilka ett äfven gjorde
honom bekant med Klaras moder. Han var
på en konstresa och hade för afsikt att efter
några konserter draga sina tarde; men då
den sista konserten var gifven, hade han fun-
nit sådant behag i den vackra staden, att
han utvalde den till sin framtida hemvist och
i förtid afbröt sin konstresa — — fru dok-
torinnau var änka och därtill ung, vacker,
rik — och hon hade inte gjort någon hem-
lighet af sitt tycke för den unge, bleke konst-
nären.
Klara kunde spela några enkla visor och
sonatiner af Kuhlau tämligen flytande.
Herr Fridman, som vi vilja kalla vår konst-
när, visste, att man inte bättre kan smickra
en mor än genom att berömma hennes barn.
Så skyndade han sig att i det intet ondt
anande barnets obetydliga färdighet finna spå-
ren af en stor talang, som icke finge förspil-
las. Och fru doktorinnan är eld och lågor:
hennes barn — en konstnärinna, stor och
hyllad som — ja, som han — — och hon
denna konstnärinnas moder —!
»Hvem är damen där — där i logen —
närmast scenen ? » så hör hon redan i anda-
nom nyfikna åhörare fråga.
»Hvar—jaså, där! Ni känner inte henne!
— Det är konstnärinnans moder!»
Konstnärinnans moder! Hur berusande det
klingar!
Klara gäller för ett dumhufvud; då vore
det ju förlorad möda, om man skulle hålla
efter den lilla att plugga på läxorna; den
vunna tiden kan1 ju i stället användas för att
studera musik. Klara är på det hela inte
alls förtjust häröfver; om hon också gärna
någon gång hänger vid pianot, är allt regel-
rätt studium henne djupt förhatligt. Men
hennes mor tar härvidlag ingen hänsyn. Klara
har en talang att odla, och den får inte för-
summas. Fritimmarne bli allt mer förkortade,
och slutligen kommer det därhän, att Klara
måste tillbringa hvarje ledig stund vid pianot.
Det har sina följder: Klara är ett snällt
barn; hon älskar innerligt sin mor och har
aldrig förtjänat några förebråelser för olydnad.
Så fogar hon sig äfven nu efter mammas
vilja — men förlorar därigenom alldeles sin
friska, öfverdådiga glädtighet. Hon blir all-
varsam och grubblande och inser nu, att sista
platsen ändå just inte är någon hedersplats.
Hon är, som hon väl vet, inte dum, endast
trög. Och om också hennes tröghet är af
den art, på hvilken man inte allvarsamt kan
vredgas, så är flit i alla fall mera beröm
värd; Klara inser det, som sagdt; hon blir
läraktig, hennes naturliga klokhet kommer
henne till hjälp, och inom kort ser sig den
själfsäkra »priman» i klassen förvandlad till
en »sekunda» genom den »dumma Klara».
Nu vaknar äregirigheten. Klara vill be-
hålla den förvärfvade första platsen, liksom
hon förr höll på den sista. Men det först-
nämnda är betydligt svårare än det andra, och
Klara måste ligga i af all kraft. Hon ägnar
samma arbete åt alla de mångfaldiga ämnen,
som dess värre drifvas i våra högre flicksko-
lor. Är redan detta betydligt enerverande,
så kommer därtill det eviga pianospelandet
och gör resten. Efter ett år är Klara endast
en skugga af sitt forna jag.
Mamma förlofvar sig med herr Fridman,
och nu upptäcker denne plötsligt, att Klara
är »bara talangfull».
Bara talangfull ! Klara fröjdar sig hjärligt
åt, att hon inte är något geni; nu skall det
väl ta en ände med allt pianodunkandet.
Men néj! Fm doktorinnan skulle visser-
ligen hellre äga en genialisk dotter än en
»bara talangfull»; men om nu också Klara
endast är talangfull, så bör icke denna hen-
nes talang gå under.
Och det blir vid det gamla.
Klara är klen, och fru doktorinnan förun-
drar sig första gången Klara klagar. Hvad
kan fattas barnet? Läkaren kommer. »Hvila!
Hon är öfveransträngd!» —- Dumheter, me-
nar fru doktorinnan; hvad skulle hon öfver-
anstränga sig med. Att spela piano är ett
nöje, och skolan måste hon väl ändå alltid
gå igenom.
Det blir fortfarande vid det gamla, och
Klara blir allt sämre.
Då dör herr Fridman några få veckor
före det tilltänkta bröllopet.
Och Klara hoppas — och är åter glad,
trots mammas sorg.
Men fru doktorinnan älskade den döde;
hvad som erinrar om honom är henne kärt,
och hon betraktar det som ett heligt testa-
mente att odla den talang, som han upptäckt
hos hennes barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
