Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 8 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 IDUN i89a
Och det blir alltjämt vid det gamla.
År förgå. Klara har rännt upp till en
läng, sjuklig flicka, pä hvilkens bleka kinder
cirkelrunda feberrosor blossa; ögonen ligga
djupt inne och lysa med en nästan hemsk
glans. Klara är sjuk — en blomma, dar-
rande för lien, som svänges öfver henne.
Sä kommer en kulen höstdag, dä Klara
inte förmår stiga upp; hon vet inte själf,
hvad som felas henne, men det känner hon
väl, att hon är sjuk, dödssjuk.
Läkare hämtas. Han skjuter fru dokto-
rinnan ut genom dörren, undersöker och ut-
frågar den sjuka och skakar betänksamt pä
hufvudet.
Därute väntar modern med oroligt hjärta.
»Absolut ro! Hon får på intet vis upp-
röras — ni förstår! Mycket betänkligt, men
vi få väl se, kanske —»
Han drog på detta »kanske»; läsaren kän-
ner utgången.
Och fru doktorinnan följer gråtande den
med blommor höljda kistan. Hennes tårar
gälla hennes hjärtas barn, denna varelse som
visserligen var »bara talangfull», men som
dock besuttit en betydande begåfning och nu
genom en förtidig död ryckts undan en för-
hoppningsfull framtid.
Så tänker fru doktorinnan.
Men Klara har vetat bättre, då hon dö-
ende sade:
»Jag känner mig så nöjd . ..»
Hvem har rätt?
En fråga för våra »baldrottningar»
af
I D—f*
Ï
forna tider ansågs dansen såsom något
förnedrande och var en konst, som endast
utöfvades af trälar och slafvar.
Andra tider, andra seder! I våra dagar
dansar man öfverallt, ända ner ifrån draggen,
som på krogen tager sig en svängom vid drag-
spelets skrällande musik, upp till de högsta
kretsar, där man tråder dansen vid orkesterns
brusande toner.
En bal erbjuder en egendomlig anblick. Man
ser unga flickor, som eljes blygsamma och till-
bakadragna icke skulle tillåta den minsta för-
trolighet af en främmande man, utan tvekan
eller motvilja hasta ur den ene kavaljerens
armar i den andres. Och hvilka kavaljer se-
dan! Många, hvilkas namn de Dyss hafva hört
för första gången, och andra, lättsinniga roué-
er, hvilkas blotta vidrörande borde vara en skymf
för hvarje hederlig kvinna. Men hvad gör
det, blott de få dansa, dansa hela natten —
hvarje dans! Och mödrarna, ungdomens och
moralens väktare, hvar äro väl de? Jo, de
sitta rundt väggarna och se på, så innerligt
förnöjda och stolta öfver, att deras döttrar äro
så firade och uppburna, utan att finna det
minsta stötande i den förtrolighet, som råder
de dansande emellan. Hvad skulle väl en af
dessa mödrar säga, om hon i ett sällskap, där
det icke vore bal, såge en herre, efter nyss
skedd presentation, utan vidare lägga armen
* Trogna vår kända regel, att ingen ärlig mening
må undertryckas, lämna vi gärna plats för denna
uppsats, ehuru den synes oss onödigt sträng och
exklusiv. Åtskilligt tänkvärdt bringar den onekli-
gen. Den kanske kan ge uppslag till ett litet me-
ningsutbyte. Iduns spalter stå öppna.
kring dotterns lif och trycka henne intill sig?
Oeh likväl vore det ingen annan skillnad, än
att det då skedde utan ackompagnement af en
orkester — men det kan väl icke göra något
hvarken till eller ifrån.
Och dräkten sedan ! Hvartill skall det väl
tjäna, detta oblyga blottande af öfverkroppen,
som såväl yngre som äldre kvinnor göra sig
skyldiga till, och som ofta går så långt, att
en läkare om en ung fru på en bal kunde
säga, att hon hade så litet på sig, att hon för-
kylde — magen!
Det är en obehaglig fråga för de skyldiga,
hvarpå de söka gifva de mest tillfredsställande
svar, men faktum är, och det låter ej bortför-
klara sig, att det åt dansen ger något ännu
mera oblygt och laseivt. Att det för många
män är ett pikant nöje att se former blottade,
som borde vara dolda under klädningens skyd-
dande veek, är utom tvifvel, men lika säkert
är, att mången med vämjelse vänder sig från
en syn, så föga kysk och kvinnlig.
Icke sannt, kanske? Se då på denna flicka,
som genom behagsjuka åtbörder oeh små ko-
ketta skratt vill ådraga sig männens uppmärk-
samhet, under det att kinderna blossa, ögat
fuktas och det i korsettens tvångströja instra-
made, till hälften blottade bröstet flämtande
söker efter luft, och säg, om det är en före-
teelse, vid hvilken blicken dröjer med välbe-
hag.
Unga flickor bruka urskuldande säga, då
denna fråga kommer på tal: »Vi dansa för
dansens egen skull, emedan det är så hänfö-
rande att svänga omkring vid orkesterns to-
ner, och vi ägna aldrig en tanke på kavalje-
ren. Hvarför vi ha urringade lif, är endast,
för att det då är så mycket lättare att dansa.»
Är det verkligen så, så är det förunderligt,
att ännu ingen fallit på den idén att ställa
till baler för endast kvinnor. Där skulle de
i hur lätt dräkt som helst, utan att därför
såra anständigheten, kunna svänga om af hjär-
tans lust, men jag vågar tvifla på, att den
dansen, trots den mest hänförande orkester-
musik, skulle kunna, som en annan, med sam-
ma nöje fortgå från klockan åtta på aftonen
till tu eller tre följande morgon. På samma
sätt med männen. Det skulle vara ganska
intressant att se, om de kunde uthärda med
det nöjet att dansa med hvarandra, om det så
blott vore för en enda timme. Åh nej, låtom
oss icke försöka framställa dansen och balerna
i en vackrare dager, än de förtjäna, ty det
nyktra förståndet och eftertanken visa dem
dock obarmhärtigt i deras rätta ljus.
På landet kan dansen vara ett oskyldigt
nöje, men hvilken himmelsvid skillnad är det ej
mellan dessa anspråkslösa tillställningar och de
stora städernas lysande fester. De unga, som
alla känna hvarandra sedan barndomen, kom-
ma tillsammans i all enkelhet, och dansen går
så lugnt och ärbart för sig, mera att likna
vid en sällskapslek än något annat och utan
en skymt af detta raffinerade koketteri, som
gör städernas baler så frestande och så —
motbjudande.
»Mycket tål man, innan man förgås.» På
denna regel är baldamen ett^ slående bevis.
Hon som annars påstår sig ha en så ömtålig
fysik, att hon icke kan taga en halftimmes
promenad i friska luften, utan att vara förbi
af trötthet, som är nödd att föra den strän-
gaste diet, och som slutligen är känslig för
den obetydligaste temperaturförändring, hon
kan i balsalen med dess kväfvande värme och
i dess af parfymer och damm förskämda luft
hvirfla omkring timme efter timme och skölja
ned glas på glas af iskyld champagne eller
andra iskalla drycker och rätter och tvekar ej
heller att utsätta sig för det skarpaste kors-
drag, då man för att kunna andas är tvungen
att kasta upp fönstren — sinnesruset kommer
henne att glömma allt, både svaghet och för-
siktighet.
Och följderna häraf?
Vistas en sommar vid någon af våra bad-
orter vid kusten och lägg märke till dessa
kvinnor — vintersäsongens firade baldrottnin-
gar — som på vid dagsljus glåmiga ansik-
ten bära tydliga spår af invärtes krämpor, och
du skall få ett tydligare svar, än som kan
lämnas i ord.
Hvem har rätt: de gamle, som i dansen sågo
något förnedrande, eller nutidens människor,
som i den hafva ett af sina mest retande
nöjen ?
Jpifö Kastellholmsklinten dröjde.
’P:
: hon med lillebror en stund,
sedan de i vackra vädret
gjort en arla morgonruhd.
Hän från Nybroviken gledo
sprängda isflag nu förbi,
oeh kiäng kajen lekte vågen
åter sorlande och fri.
Yinscharne vid Djurgårdsdockan
hördes re’n i liflig gång,
och i fjärran, ifrån slipen
trängde hammarns gälla sång•
Re’n dit ut mot saltsjöleden
styr en ångare helt käck,
ett par resenärer märkas
ock bland fraktgodset på däck.
Frisk är tafian. — Pysens ögon
muntert följa isens färd,
medan systerns blickar glida
tankfullt öfver solstänkt fjärd.
Sextonårig, förra våren
gick hon fram, blef kvinna re’n;
nu i vinter fick hon göra
sin entré i societén.
Men det är ej om den hyllning,
man åt hennes fägring gaf,
som hon nu betagen drömmer;
allt för nog hon fått däraf.
Långt ditut till skär och kobbar
tanken följer ångarn åt,
ut från kvalm och stela fester,
ut på glada minnens stråt.
Ut till villan, skogomsluten,
där sin barndom bort hon lekt,
och där hafvets friska vindar
mättade af tångdoft smekt.
Ack, hvad skulle hon ej gifvit,
om hon blott fått vara med
där på däcket! — Stackars liten
af en sällsam längtan led!
Kanske skulle hon där ute
möta brukets inspektor,
han som plägat tidt och ofta
hälsa på hos dem i fjor ...
TH. LUND Kappaffär SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
