Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 15 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 IDUN 1892
Du måste vara ett, allenast ett, Själf jättekraft blott ctvärgagärning gett,
Men detta helt; När hon blef delt.
p. pNOXLSK-Y.
fantasi och verklighet, saga och sanning, utan
leken och sagan voro den verkligaste delen af
det verkliga lifvet?
Hvari bestod särskildt nämnda sagors troll-
makt, en makt, som ännu verkar på nutidens
sagoöfvermättade barn, i fall de hittat de gamla
böckerna på mors eller mormors bokhylla?
Troligen däri, att sagoberätterskan själf lefde
i den värld, hon för barnen upprullade, att
hennes egen oskuldsdjupa själ naivt speglade
sig i sagans sedliga syfte; att hennes egen
fantasi just var »barndomspoesiens», sådan V.
Rydberg med så äkta känsla skildrat den:
Än därinne finns
slottet, som du minns,
och där leker än den vackre sagoprins;
än i måneglans,
klädd i flor och krans
sångens älfva sväfvar där i dans . . .
Denna sällsynta gamla, som till döden be-
höll barnets stora, troende blick, hade icke
genom ovetenhet om lidandet lyckats rädda
denna enfaldiga syn på lifvet. Hennes åttio
år hade mer än de fiestas varit fyllda af stora
sorger och små omsorger. Men hennes natur
var en af de få lyckliga, som kunna öfver-
vinna det onda med det goda. En mångbe-
gäfvad, helt igenom liffull personlighet, men
som inne i siälfva väsendets grund var resig-
nerad; en djup natur, hvars hjärtesår aldrig
kunde läkas, men på samma gång en blid na-
tur, som aldrig kunde förbittras ; ett vemodigt
skaplynne, men en ljus lifssyn sådana voro
de annars svårförenliga motsatser, hvilka ge-
nom sin harmoni utgjorde det kännetecknande
för den ovanliga kvinna, af hvars lif och per-
sonlighet jag här vill söka teckna nagra-drag.
»Jag är en gammal gumma, som icke var
med då krutet fanns upp, som icke gått ge-
nom något seminarium och ej bevistat några
föreläsningar om kvinnans emancipation. Men
jag har varit bland ryssar oeh kossacker, har
genomgått lifvets stränga skola, och föreläsnin-
gar har jag hållit själf — i barnkammare
och kök.»
Så börjar Constance Hultin sina »barndoms-
minnen från Åland » *, där det nämnda mötet
med ryssor och kossacker ägde rum under kri-
get 1808—1809 och vid så späd ålder, att
den lilla mera skrämd än smickrad mottog
den barnkäre, svartmuskige Kullneffs smek-
ningar.
Dotter af kyrkoherden Wännman och född
i Hammarlands prästgård den 21 december
1803 var det i den åländska prästgårdshagen,
som hennes lifs stora kärlek, den till blom-
morna, väcktes. När 1809 Åland jämte Fin-
land gingo förlorade, flyttade Wännman till
. Sverige, där han tillbragte några orofyllda år
under ansökningar om ett pastorat. Han sak-
nade ej de då oumbärliga »relationerna»: han
var hofpredikant och f. d. lärare hos drottning
Fredrika "Vilhelmina samt hertiginnan af Sö-
dermanland m. fl. i det vid århundradets bör-
jan så moderna harpspelet, och hans hustru
hade förnäma släktingar. Wännmans behag-
liga yttre, fina bildning och musikaliska talang
hade nämligen förmått en karaktärsfast och
ståtlig skönhet, grefvinnan Sofie Cronhjelm,
* Se N. I. T. för 1865 och 1867 (»En svensk
småstad för 50 år sedan».)
att besegra dåtidens sega ståndsfördomar för
att bli den ofrälse hofpredikantens hustru.
Men pastoratet lät dock vänta på sig, och un-
der tiden invigdes döttrarna i hufvudstadens
flickpensionsbildning, hvarvid största vikten låg
på danslektionerna för en operadansör. Ändt-
ligen kom faderns utnämning till kyrkoherde
i Vimmerby, och i dess fridfulla prästgård till-
bragte de fyra flickorna Wännman från 1811
sin lyckliga ungdom. Föräldrarne ägnade sig
båda åt deras undervisning, och den lilla Con-
stance, som framför de andra ärft faderns
musikaliska begåfning, hade börjat spela, då
hon var så liten, att hon måste stå bredvid
harpan. Jämte en grundlig musikalisk upp-
fostran fick hon också en omfattande literär
bildning. Ur deras egna verk, ej ur literatur-
historien, lärde hon känna våra skalder; hon
var ung samtidigt med Tegnérs, Geijers, At-
terboms med fleres yppersta dikter och kunde
dem utantill; hon hade på originalspråken till-
ägnat sig Schiller och Göthe, Rousseau och
m:me Staël, Petrarca och Ariosto m. fl. Den
tidens bästa undervisning var rakt motsatt nuti-
dens : mycket icke mångahanda, själftillägnelse
icke eftersägande, få men i ro bearbetade intryck
— detta var dess metod, och resultatet blef få,
men verkliga insikter och en hela lifvet igenom
frisk bildningshåg. Så lärde sig t. ex. Con-
stance Hultin vid öfver 60 år engelska, och
medan stickstrumpan växte i hennes flitiga
händer, hann hon läsa allt af värde, som kom
i hennes väg. Luckor funnos nog i hennes
kunskaper; visst skulle hon kanske stakat sig
på de tyska småstaterna, men hon kände genom
reseskildringar alla jordens land och folk; exa-
minera växter kunde hon icke, men ville man
veta, hvar eller när de blommade, då visste
hon noga besked, och sporde man henne, huru
de skulle trifvas, fick man en hel pedagogik
till svar: »Håll af dem, skall du få se, huru
de växa!»
Constance Wännmans ovanligt sorgfria ung-
dom, helt hängifven naturen, poesien och mu-
siken, fick allvarligare uppgifter vid faderns
död, och året efter lämnade hon föräldrahem-
met för det nya, närbelägna Rumskulla, dit
hon flyttade, då hon den 6 juni 1822 ingick
äktenskap med C. M. Hultin, kapten vid Jön-
köpings regemente — ett äktenskap, som ledde
fram både till guld- och diamantbröllop, vid
hvilket den nittiotreårige brudgummen, trots
sina darrande händer och skumma ögon, lycka-
des finna och på brudens bröst fästa en knopp
af de tidiga rosor, som för sextio år sedan
prydt hans fagra, adertonåriga brud.
De sextio årens samlif hade varit godt.
Constance Hultin var visserligen en af de den
tiden talrika brudar, hvilka blifvit valda af en
mans kärlek, innan deras eget hjärta valt, och
de båda makarnes skaplynnen förblefvo alltid
stämda i olika tonarter, hans realistiskt-humo-
ristiskt, hennes idealistiskt-romantiskt. Kapten
Hultin — som själf delvis tecknat sin utpräg-
ladt originella personlighet genom »En gam-
mal knekts minnen», säger där, på tal om pa-
raden på Grelsby äng 1808, att han bland
spektatörerna såg en präst, ledande en liten
flicka, och fortsätter: »Fjorton år senare blef
denna flicka min hustru. Det är visst urmo-
digt och opolitiskt att berömma sin hustru,
men rättvisan förmår mig bekänna, att hon
snart ett halft- sekel varit min bästa vän oeh
högsta sällhet.» Och detta mannens vittnes-
börd om sin lycka genom hustrun kan full-
ständigas med hustruns: att mannens kärlek
varit mera vaken, än hvad annars i allmänhet
plägade vara fallet i denna för-Dockhemska tid.
Själf älskande naturen, framför allt som jägare
och fiskare, ifrig läsare af naturvetenskapliga
och geografiska arbeten, låtsade han sig förakta
»tevattens»- (d. v. s. skön-) literaturen. Men
i grunden delade han hustruns vittra intressen,
uppmuntrade hennes författareskap och hade
stor musikalisk begåfning. När han blef för
stelarmad att själf spela sin fiol, fortfor han
dock att syssla kring harpan, som han strän-
gade och stämde, och han firade högtid, när
»mor» komponerat något nytt, hälst om det
var variationer till någon Bellmansmelodi eller
folkvisa. Också utvecklade sig Constance Hul-
tin genom denna sympati till en allt större
virtuos på sitt instrument, öfverträffad, enligt
sakkunniges omdöme, endast af Pratté bland
sina samtida och Sjödén inom en yngre gene-
ration. Båda dessa harpkonstnärer beundrade
lifligt hennes spel och uppmanade henne att
offentliggöra sina talrika kompositioner — men
dessa stannade fortfarande inom hemkretsen.
Där fanns en tacksam och ej liten publik: af
barnaskaran blefvo fem söner och tre döttrar
fullvuxna. Näringsomsorgerna växte med bar-
nen, och för att skaffa ökade bildningsmedel
till de unga började Constance Hultin ge ut de
sagor, med hvilka hon först gladt sina egna barn.
Denna ofvan skildrade sida af hennes för-
fattarskap är — jämte de många fint och god-
modigt skämtsamma tillfällighetsdikterna —•
hennes originellaste. Hennes båda, genom sin
handling sammanhängande, noveller Ziguener-
skan och Nemesis äro i fyrtiotalets fantastiska
smak, men sakna ej drag, särskildt af verklig-
hetsiakttagelse, som visa, att, ifall författarinnan
fått ägna tid och arbete till sin egen vittra
utveckling, skulle hon på detta område kunnat
gått mycket längre, än hon nu hann.
Den episka dikten Aslög — som under ett
makarne Hultins längre besök i Finland varmt
uppmuntrades af deras vän J. L. Runeberg och
trycktes i Borgå — har i själfva verket ej
Aslög utan harpan till hufvudperson och sär-
skildt för denna har författarinnan funnit själf-
kända poetiska uttryck *.
I slutet af 1840-talet måste familjen med
djup smärta lämna det första, kära hemmet.
Det nya — och sista — blef Kallernäs (un-
der Sundsholm) i Södra Tjust, en af Smålands
naturskönaste bygder. Barnen voro nu nästan
alla vuxna, och från såväl fäderne som mö-
derne hade de tagit i arf de egendomliga och
starka naturer, som i rikt mått skapa både
sorger och fröjder. Ingen erfor dem djupare
än modern; innerligast delade hon både smärta
och glädje med sonen Henrik, den i vår lite-
ratur som Måns Månson bekante humoristen.
Hans vådadöd 1869 blef af alla Constance
* Constance Hultins tryckta arbeten äro: barn-
böckerna Lördagskvällarne (1842), Den gamla i sko-
gen (1852), Blinda mormors sagor (1859), och Tant
Lisbeths sagor i Ädelstenar i sagoform (1861) samt
bidrag i Onkel Adams Linnea; vidare novellerna
Ziguenerskan (1842) och Nemesis (1845), det episka
poemet i Here sånger: Aslögs saga (1847) samt till-
fälliga poem i ortens tidningar o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
