Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. 15 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 123
Hultins inånga genomkämpade lidanden det,
som tog djupast; från den tiden låg öfver det
fårade anletet den förklarade dager, som en-
dast den vinner, hvilken modigt och stilla gått
den tunga vägen genom dödsskuggans dal. I
andra afseenden blefvo hennes senaste år de
sorgfriaste i hennes lif. Genom en dotters
trogna omtanke vardt hon till stor del befriad
från de husliga bestyr, dem hon alltid plikt-
troget sökt fylla, men för hvilka hon saknade
håg och fallenhet, och som därför nedtyngt
henne, isynnerhet då de ofta följts af stora
ekonomiska bekymmer. »Men,» sade hon en
gång, »jag kan dock aldrig minnas, att jag
varit så trött, att jag inte orkat pryda med
några blommor innan jag slutat stöket.»
Nu slapp hon ändtligen »stöket» och i sin
lilla, kära kammare, där trädens grenar träng-
des mot de små fönsterrutorna, kunde hon i
ro få fördjupa sig i minnets eller aningens
värld.
En januarikväll 1883 satt hon, som otaliga
gånger förr, i sitt fönster, blickande upp mot
stjärnhimlen under de känslor som voro hen-
nes dogmfria religion: känslan af det gudom-
liga i människoanden och naturen; af en evig
kärlek som tillvarons grund och en evig ut-
veckling som dess mål. Hennes stämning tog
sig uttryck i denna dikt:
Jag sitter i min tysta kammar’
Sin stjärnemantel natten spännt,
Vid horizonten Sirius flammar,
Och månen nyss sin stråle tändt.
Ej minsta vindfläkt lugnet stör,
Ej minsta ljud mitt öra hör.
Är det en bild af evigheten?
Af sälla andars frid och ro?
Hej ! också där är verksamheten
Vår själs behof. Min fasta tro
Den är, att Skapar’n där har ställt
För andens sträfvan större fält.
Den fria anden kan ej mista
Den kraft, det ljus, han ägde här,
Och hvad på jorden var en gnista,
Slår ut uti en låga där,
En helig eld, som ren och klar
Från Gud sitt höga ursprung har.
Och verksam måste den ju vara,
Ej tändes den att glänsa blott.
O ! må min ande väl bevara
Den lilla gnista, den har fått,
Att, då min vandring här är slut,
Den slår uti en låga ut.
Det blef hennes sista dikt — ty dagen efter
träffades hon af det slaganfall, som en vecka se-
nare — 23 jan. — stilla och vackert slutade
hennes lif. Hennes gamle make tynade bort
af sorg och fick redan i maj följa henne till
hvilorummet under den stora linden på Vestrums
kyrkogård.
* *
*
Om någon i sanning lefvat hvad Almkvist
kallade »törnroslifvet» —■ ett blomlikt, omed-
vetet, oskuldsfullt hängifvande åt religion, natur,
skönhet — så var det Constance Hultin. En
skuggning af vemod kunde ibland röja, att hon
kände det hämmade i många af sitt väsens
möjligheter till skapande och njutande, möjlighe-
ter, som skulle utvecklats, om hon fått vistas i
den stora konstens och literaturens värld, i en för-
finad krets, som aldrig blef hennes. Men ve-
modet förjagades snart af tacksamheten att i
stället ha ägt den omgifning, utan hvilken hon
aldrig i längden skulle kunnat lefva. I na-
turen och i en stilla afsides landsbygd måste
hon ha sin egentliga tillvaro. Hennes egen
liffulla barnaskara var till och med ibland
för kvick för »mors» lefnadsvishet, hvilken
barnen roade sig att sätta på det hala. Denna
fromma enfald kunde ej lära sig tro på det
onda, huru ondt hon än själf slitit; kunde al-
drig åldras, huru gammal hon än blef; kunde
aldrig finna lifvet fattigt, huru mycket det än
beröfvat henne. I det Hultinska hemmet,
med de gammaldags rummen, där det — enligt
mannens humoristiska uttryck— ej faniis »många
bord att slå vantarne i», var enkelheten endast
öfverträfiad af makarnes välvilja. Han dok-
torerade sjuka, och hon hade alltid milda
ord till eller om den af ödet och människorna
misshandlade; båda delade sitt bröd med de
behöfvande, så långt det räckte. Constance
Hultin hade den största förmåga att taga
vara på skönheten öfverallt och alltid. »Jag
behöfver så litet för att glädjas,» sade
hon, »en smula mossa på en sten är ju
redan något så vackert!» Och hon tycktes
bokstafligen själf slå ut i blom med hvar
ny fägring, som våren och sommarn kallade
fram i de sjöomarmade björkhagarne och ek-
ängarne eller i den förvildade trädgården bakom
Kallernäs gamla rödmålade envåningshus, en
trädgård, där busksnåren trängdes kring frukt-
träden och trädgårdsblommorna tittade fram ur
högt, vajande gräs. Huru mången månskens-
kväll ströfvade icke den gamla kring i hagarna
och fortsatte sedan sitt svärmeri inne i de
stora, tomma rummen — där harpan gaf så
full ton. Med denna vän sluten intill sig
—- så innerligt, som man blott omfattar den,
åt hvilken man sagt och kan säga allt — till-
bragte hon timme efter timme, omfluten af
månljus och välljud, en bild af helig hänryck-
ning.
När jag första gången stod framför fra An-
gelico da Eiesole’s gamla, enfaldiga, hängifvet
tillbedjande helgon på den varma guldgrunden,
voro de mig icke obekanta: hela mitt lif hade jag
sett ett sådant silfverhårigt hufvud, hvars barna-
blyga, tacksamma, ljusbruna ögon otaliga gånger
varit vända i andakt mot nattens stjärnehimmel
eller vårens fruktblom eller sommarens liljor
och rosor.
I denna tillvaro, där det att svikas eller att
sakna för mången rymmer större delen af lif-
vets erfarenhet, blir det endast de, som aldrig
svikit vår tro, hvilka vi aldrig upphöra
att sakna. Dessa gestalter, som i ogrumlad
klarhet fortfara att teckna sig mot minnets
guldgrund, de äro våra verkliga välgörare.
För en hvar, som stått Constance Hultin nära,
förblir hon en sådan stor välgörare. När en
harpa tonar, när hennes älsklingar, vårens hvita
blommor, slå ut, står hennes blida ansikte för
ens inre syn; och man möter hennes blick
när de ord ljuda, hvilka, lika väl som syrener
och konvaljer, tyckas i sig samla en hel som-
mar af ljus och värme: saliga äro de sakt-
modiga, de barmhertiga, de renhjärtade, de
fridstiftande . . .
Ellen Key.
Kvinnans bestämmelse är lika storartad
som mannens, men den är därifrån skild, och
dä hon icke förmår uppfatta betydelsen af
denna olikhet, utan eftersträfvar en hennes eget
väsende fördunklande likhet med mannen, måste
hon förlora sitt eget värde, dock utan att i
stället kunna förvärfva sig det, som tillhör
hennes förebild.
I. Hwasser.
Efter Adolf Böttger.
|| u ringa klockorna påsken in
J-:3 I alla bygder och länder,
Æ Och jubel fyller de frommas sinn,
1 Att våren återvänder!
Nu spritter jorden af salig lust,
Dess fåll i grönska blandas,
Den blåa sippan sitt öga just
Slår upp, och skogen andas.
Nu sprängas fängslade knoppens band,
Och ljuset flammar och bäfvar:
Oändlig kärleks helge and’
Utöfver vattnen sväfvar.
J. N—g.
Våra studentskor.
Ett litet bidrag: till den svenska kvinnoeman-
cipationens historia
af
S. M.
I.
Ï
n:r 4 af denna tidning för innevarande
år mötte oss den uti Iduns spalter ovan-
liga synen af ett manligt porträtt. Det var
bilden af aflidne riksdagsmannen Carl Johan
Svensén. Porträttet åtföljdes af en skildring
af Svenséns verksamhet i nämnda egenskap
för befordrande af den svenska kvinnans in-
tressen i socialt och ekonomiskt afseende. Där
erinrades bland annat om denne mans kamp
för att bereda kvinnan tillträde till våra uni-
versitet och rätt att där aflägga vissa examina,
en kamp, som, enligt hvad vi alla veta, krön-
tes med den framgång, att begreppet student-
ska, som för blott 25 år sedan endast innefat-
tade en dunkel framtidsdröm, i dag betecknar en
lifslefvande verklighet. Denna artikel ingaf oss
tanken att något efterforska de praktiska resul-
taten af denna betydelsefulla reform, mot hvil-
ken, då den af Svensén drogs under riksda-
gens pröfning, så många röster varnande höjde
sig. I den öfvertygelse, att ämnet skall in-
tressera mången af Iduns läsekrets, bedja vi
att här få framlägga en del af hvad vi funnit.
Däraf skall ock i någon mån visa sig, huru-
vida reformens motståndare fått rätt, eller om
deras mörka spådomar kommit på skam.
Men innan vi tala om resultaten, sådana de
i dag visa sig, af Svenséns ifrågavarande ar-
bete, bedja vi få erinra något om de strider,
ur hvilka hans förslag så segrande framgick.
Om vi här nödgas blifva litet vidlyftiga, be-
ror detta på ämnets rikedom och dess bety-
delse för den angifna frågan. Yi skola i alla
fall söka att ej för mycket trötta vår benägna
läsarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0127.html
