Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 15 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 IDUN 1892
Det var — såsom i ofvanberörda artikel
redan omtalats — Svensén, den ostuderade
odalmannen, hemmansägaren från Tveta i Små-
land, som vid 1865—-1866 års riksdag, vår
sista ståndsriksdag, väckte en motion, hvari
yrkades — förutom en förbättring af kvinnans
ställning inom telegraf- och postverken (dit hon
på grund af nästföregående riksdags hemstäl-
lan erhållit tillträde, men där hon hittills blott
blifvit använd pä de lägsta och sämst aflönade
platserna) äfvensom hennes rätt till anställning
vid statens järnvägstrafik och till andra för
henne passande befattningar ’på den civila tjän-
stemannabanan — att »svensk kvinna, lika
som man, måtte vara berättigad blifva offent-
ligen examinerad vid rikets universitet, ieke
allenast i fullständig studentexamen* utan ock
för erhållande af filosofie- och medicme-dok-
torsgraderna samt jämväl i de delar af rätts-
vetenskapen med därtill hörande ämnen, som
berättiga till kansliexamen.»
I det utskott, allmänna besvärs- och ekono-
mi-utskottet, där Svenséns motion erhöll sin
första behandling, voro meningarna mycket de-
lade. Pluraliteten, hufvudsakligen bestående
af borgare- och bondeståndens representanter,
genomdref dock ett utlåtande, som ej blott på
det varmaste understödde motionärens syften,
utan till och med gick längre än denne. Däri
förklarar utskottet »rättighet böra medgifvas
kvinna att såväl vid de högre elementarläro-
verken undergå s. k. afgångsexamen som vid
rikets universiteteter och dithörande anstalter
deltaga i undervisningen och aflägga inom de
världsliga fakulteterna förekommande examina.»
Utskottet ville sålunda, utöfver hvad Svensén
föreslagit, lämna kvinnan tillträde äfven till de
rent juridiska examina (hufvudsakligen den s.
k. hofrättsexamen och juris kandidatexamen).
Alla akademiska examina skulle hon få aflägga,
endast med undantag af de teologiska.
Men mot detta vidtgående förslag reservera-
de sig en stor del af utskottets ledamöter från
riddarskapet och adeln samt prästeståndet. Det
sätt, hvarpå en bland dessa reservanter, pro-
fessor Sigurd Ribbing från Upsala, formulerade
sin åsikt, väckte sådan uppmärksamhet bland
såväl meningsfränder som motståndare, att vi
måste bedja ’att här få anföra åtminstone huf-
vudpunkterna af bans reservation. Den utta-
lar nämligen med skärpa och reda hvad en
mycket stor del af den högre bildade allmän-
heten på denna tid tänkte. Om våra läsarin-
nor finna den något hårdsmält, så erinra vi
endast om, att det är en professor i teoretisk
filosofi, som talar.
Professor Ribbing söker ett svar på den
frågan, till hvilka offentliga befattningar kvin- .
nan kunde anses lämplig. Han uppställer där-
vid såsom allmän norm den sats, att kvinnan
icke är passande för någon sådan verksamhet,
som väsentligen förutsätter och innebär använd-
ning af det rena, isolerade förståndet, eller som
genom hvarje inblandning af känsla och fan-
tasi såsom bestämmande skulle förvridas från
sitt syfte. »Enligt denne norm» — säger
han — »och för att ej tala om prästerlig be-
fattning, då utskottet ej för kvinna föreslagit
rätt till sådan, anser jag henne icke vara lämp-
lig till jurist, då för denna uppgiften är till-
lämpning af lagens allmänna regel i hela dess
renhet, ofta hårdhet. Af hufvudsakligen sam-
ma skäl anser jag henne ej heller böra kunna
bekläda åtminstone de högre platserna inom
kansliet och de administrativa verken. I af-
* Att denna examen från och med 1864 hade blif-
vit öfverflyttad till skolorna, synes ha undgått Sven-
sén, då han skref sin motion. Felet rättades sedan
vid motionens behandling i vederbörande utskott.
seende på den filosofiska graden får jag för-
klara, att dess absolverande, liksom i allmän-
het vetenskap i ordets strängare bemärkelse,
för kvinna helt enkelt är omöjlig, ett af hela
kulturhistorien bekräftadt påstående, som icke
vederlägges däraf, att kvinnor funnits, som mer
eller mindre utmärkt sig i olika arter af konst.
Återstår så medicinen. Och då dess praktik,
ehuru grundad pä vetenskap — som dock är
mer åskådlig än någon bland de s. k. stränga
— tillika väsentligen innefattar användning af
lycklig instinkt eller »blick» samt utgör konst;
då dessutom i utskottet närvarande sakkunnig
person intygat kvinnans framstående lämplighet
för läkareyrket, synnerligen vid de sjukdomar,
som äro egna för hennes kön ; så vill jag med
min röst ej motsätta mig att inom vissa grän-
ser tillerkänna kvinna rätt till nyssnämnda yr-
kes utöfvande och afläggande af de kunskaps-
prof, som därför utgöra vilkoret». Hvad re-
servanten på grund häraf vill medgifva kvinna
blir slutligen endast rättighet att aflägga af-
gångsexamen vid högre elementarläroverk samt
kunskapsprof och examina för vinnande af me-
dicinsk grad vid universitet med tillstånd för
henne att därefter praktisera, dock utan rätt
till offentliga läkareplatser.
Yid behandlingen inom stånden af utskottets
betänkande med åtföljande reservationer drabba-
de ånyo andarna häftigt samman, liksom de
gjort i utskottet. Den intressantaste eller åt-
minstone pikantaste diskussionen härvid var
den, som fördes hos ridderskapei och adeln.
Yi tillåta oss några citat därur.
En ledamot, som opponerade sig mot professor
Ribbings yttrande i reservationen, att vetenskap i
ordets strängare bemärkelse vore för kvinna »helt
enkelt omöjlig», förklarade sig fullt och fast
öfvertygad, att kvinna med samma uppfostran,
samma tillfälle till tankekraftens öfning som
mannen skulle kunna mäta sig med denne äf-
ven i användning af det rena, isolerade för-
ståndet. Och en annan talare slutade sitt i
samma riktning hållna anförande med orden:
»Med afseende på professor Ribbings katego-
riska förklaring, att filosofiska gradens absol-
verande för kvinna helt enkelt är omöjlig, på-
står jag att huru därmed i verkligheten för-
håller sig, kan professor Ribbing icke veta. »
En tredje talare, mer tveksam, citerar Teg-
nérs ord:
»Men ack, natur, vi öfvervinna
ej dig; i hydda som på tron,
som sömmerska, som amazon,
din kvinna blir ändå en kvinna,
en ranka, vissnad om ej stödd,
ett väsen, hvartill hälften felas.»
Den talare, som af helt naturliga skäl hade
ett afgörande inflytande på ståndets beslut, var
generaldirektören Magnus Huss, den berömde
läkaren och läraren i medicin. Han vitsor-
dade kvinnans lämplighet för läkarekallet, men,
som han tillika ansåg det vara ett oeftergifligt
vilkor för hennes deltagande i de medicinska
studierna och öfningarna, att dessa, åtminstone
i vissa delar, skiljdes från den manliga ung-
domens, yrkade han, att man först skulle hos
kongl. maj:t begära en undersökning, huruvida
tillfälle till undervisning i alla till medicine-dok-
torsgraden hörande ämnen kunde beredas kvin-
na. Beträffande de filosofiska och juridiska
studierna ställde sig Huss på Ribbings sida
och kom, efter en lång utredning rörande kvin-
nans natur och bestämmelse, till den slutsats,
att kvinnans svagare fysik nekade benne för-
mågan att utstå de ihållande själsansträngnin-
gar, som fordrades ej blott för de spekulativa
vetenskaperna, utan ock för förrättande af fler-
talet bland statens högre värf. Med anledning
af detta sista yttrande replikerar en följande
talare: »Herr Huss har fällt ett yttrande, som
jag icke väntade mig af en så djup tänkare,
det nämligen, att högre andlig förmåga fordrar
högre kroppslig kraft. I England förevisas f.
n. en jätte, som är mycket stark. Han skulle
således, enligt hr Huss’ påstående, äfven vara
ett snille; men nu är han helt simpelt idiot.
Månne icke hela denna sats sålunda får öfver-
flyttas till frasernas område?»
Samma lifliga förkämpe för kvinnan3 emancipa-
tion slutar sitt anförande sålunda: »Jag slutar nu
med att förklara, det jag anser utskottets förslag
vara ett vackert testamente, som svenska riksda-
garnas sista ekonomi-utskott lämnar efter sig.
Jag gläder mig, att det vågat uppställa den lika
höga som rättvisa satsen: man och kvinna böra
vara lika berättigade. Jag tror det vore rid-
derskapet och adeln värdigt, om ridderskapet
och adeln, innan det såsom stånd upphör, for
sin del godkände denna ridderliga tanke». Och
såsom ett eko häraf ljuder det från en annan
lika entusiastisk riddersmans läppar: »Jag sät-
ter min ärelystnad däri att få vid den sista
riksdag, där ridderskapet och adeln uppträder
såsom stånd, med min röst bidraga till lösan-
det af en fråga, som länder till största lycka
för staten; och känner jag mig stolt att veta,
det mina ord, svaga representanter af den var-
ma känsla, som rörer sig inom mig, då jag
strider för kvinnans utvidgade rättigheter, grun-
dade på en sann bildning, blifva för evärlde-
liga tider stående i ridderskapets och adelns
protokoller. »
Det fanns, som vi se, varma försvarare af
kvinnans sak inom rikets l:sta stånd; men re-
sultatet blef emellertid, att ståndet endast ville
gä så långt, som generaldirektör Huss före-
slagit.
Iduns skollofskoloni
Åter komma vi igen, vänliga läsarinnor,
för att klappa på edra hjärtan till förmån
för de fattiga små skolbarnen. Tack vare
eder frikostighet har redan tvänne år Iduns
skollofskoloni varit en vacker verklighet,
och vi våga med tillförsikt hoppas, att I
ej heller nu väDden Er bort från det goda
verk, som är begyndt.
För alla våra vänner från de gångna
åren är alltså detta namn — »Iduns skol-
lofskoloni» — väl bekant. För dem, som
senare värfvats till vår stora läsekrets, före-
ställa vi oss, att den idé, det repre-
senterar, snart skall bli lika omhuldad
och kär. Genom frivilliga bidrag från våra
läsarinnor bereddes under hvardera af som-
rarne 1890 och 1891 tillfälle för ett tjugu-
tal små fattiga och klena Stockholmsbarn
att efter den långa mörka vinterns skol-
arbete tillbringa en glädjefull och stärkande
sommarsejour i skärgården — en förmån
af lätt insedd betydelse för dessa barn från
armodiga, glädjefattiga hem.
De tvänne årens i alla afseenden frukt-
bringande resultat böra väl endast upp-
muntra oss att ej förtröttas! Med förenade
krafter, varmhjärtade läsarinnor, skola vi
noff äfven i år sättas i stånd att utsända
en egen skollofskoloni.
Erfarenheter, vunna under de föregående
åren, skola helt visst för hvarje ny gång
underlätta och förbättra anordningarna till
de ungas kroppsliga som andliga fromma.
TH. LUND ^ Kappaffär ^ SI D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
