Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 15 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
125
I DUN
Vi äga färdig den alltid kostsamma upp-
sättningen af sängkläder och lmsgeråd —
några kompletteringar möjligen dock behöf-
liga. Och då vi därtill tro oss kunna påräkna
att få lägga ledningen i samma goda hän-
der, som hittills så lyckligt skött uppdra-
get, kräfves endast, att våra läsarinnors in-
tresse lika kraftigt som förr träder till, för
att vi redan på förhand kunna hysa det
bästa hopp om företaget. Dock för en god
gärning ha vi aldrig förgäfves behöft vädja
till svenska kvinnor.
Som en grundplåt för insamlingen ha vi
att lägga dels något öfverskott från i fjol,
dels 100 kronor, som vi nu som då själfva
teckna. De minsta bidrag mottagas tack-
samt. Ingen, som något kan offra, skall
draga sig undan — det är vårt vissa hopp.
Sommaren är snart öfver oss. Insänden
därför, ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra
bidrag; till Redaktionen af Idun, Stockholm,
i postanvisning eller posisparmärken (ej
frimärken). Vid försändelsen bör tydligt
angifvas, att densamma är afsedd för »Iduns
skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Stockholm i april 1892.
Redaktionen.
Våren på landet.
han vaknade på morgonen, var det
med en underlig känsla af att ligga på
sjöbotten. Hvar var han? Han kände icke
igen’ sin hårda, stärkande tagelmadrass, utan
bolstret sköt upp på alla sidor och nästan
begrof honom i sin mjuka omfamning.
Och så ljust det var i rummet — det lilla
gästrummet utan rullgardiner, endast med röda,
kortstubbade kappgardiner för de öfversta
rutorna och med den diminutiva verandan
utåt sjön — så flammande, strålande af sol
som brännpunkten i en spegel.
Med en suck af välbehag sjönk han på
nytt ned i kuddarne. Ja visst, — där var
Centralstationen, tåget, som skramlande och
skakande brusade fram mellan höga banvallar,
som åt norr ännu voro alldeles hvita af snö,
förbi röda vaktstugor med trapporna fullsatta
af ullhåriga, tidigt solbrynta ungar och öfver
vida åkerfält, där vårfloden glänste som silfver
mellan svarta komposthögar — jordbrukarens
guld.
Med ens sprang han upp och började kläda
på sig. Det gick så ovanligt fort, denna
morgon. Hml källvatten, hårdt så det kna-
strade mellan knogarne, och tvålen låg som
en kiselsten i handen. Han öfverraskade sig
med att gnola högt, då han ordnade hals-
duken framför fönsterrutan, och såg ut öfver
den nakna trädgården och öfver stranden, där
isen började sin hvita bana.
I farstun mötte han sin värds stora, arbets-
hårda näfve, som stack fram ur en frän lukt
af ladugård. Om han ville ta en titt dit
upp? De nya ostfriesarne med bogar breda
som på en treårs tjur och med jufver —- åh,
det var en syn! Sex kannor om dagen, dul
Han svarade allvarsamt, att sex kannor
om dagen var visst rysligt mycket. Så små-
log han och gick ner åt trädgården.
I skuggan var luften kylig och marken
hård, med en glasaktig anstrykning nere i
fördjupningarna efter gårdagens små och stora
fötter och hjulspår, — det var nog kälen,
som gömde sig i jorden och väntade på de
förlossande vårregnen, men uti trädgården
rådde södersol. Och där baddade den på.
Hela sluttningen var i ett formligt upplös-
ningstillstånd. I hvarje ögonblick föreföll
det, som om hemlighetsfulla band brusto, som
om allt vore på väg att antaga nya tillva-
relseformer. Och nere vid drifbänkarne, i lä
som de lågo och i en sol — han måste rent
af sätta sig! Det var dock en underbar kän-
sla, som betog honom midt i denna obundna
orgie af vårlif. Från bänkarne kom en kväf-
vande, ångliknande dunst, och ur den feta
myllan steg ett brådskande virrvarr af grönt,
marken under hans fötter svedde som en jäst,
det porlade, sipprade, kvittrade, sjöng i luf-
ten med en sällsam klang, buren fram på
dessa mäktiga solstrålar, som kommo allt att
darra för hans ögon som luften i en ugn.
Han spratt till, vid att hakan slog emot
skjortbröstet, och fortsatte sin gång.
På den torra solbacken lågo barnen huf-
vudstupa och letade efter blåsippor i det grå-
bruna gräset, men han gick föibi. Det löper
en gångstig efter stranden, och den följer han,
tills alarne bukta af inåt den lilla trånga
viken mot norr, och där ställer han sig på
ett gammalt gungbräde och utstöter en sakta
hvissling.
Det var då för märkvärdigt! Här inne i
viken är det ju icke vår ännu. Det är kallt,
och snön ligger inne bland buskarne, och så
denna lilla insjö, där isen är körbar — han
for ju där senast i går kväll — och den höga
stranden midt emot, där snön öfverallt glindrar
fram mellan furorna och tycks skratta åt den
afskalade stranden på solsidan.
Men då ha de ju rätt, som påstå, att den
nordiska våren är bara humbug! Han kom
att tänka på trädgården, på drifbänkarne,
solgasset, sorlet i marken och blef tveksam.
Tst! Det var visst kyrkklockorna. Det
var ju söndag och redan kyrkdags — nå,
han hade börjat sin gudstjänst litet tidigare.
Så blåste lokomotivet och arbetade sig stö-
nande uppför backen vid stationshuset, och
det blef tyst igen, och en långdragen susning
drog igenom skogen.
Han kände sig vek till sinnet och hörde
upp att hvissla.
►ttninggatan
Han hade en väldig aptit till frukosten.
»Det är våren,» sade värden, »den tror
jag vi ta oss en halfva på.»
Efter frukosten voro alla naturfånerier som
bortblåsta, och han visade ett sådant intresse
för lifvets sunda, praktiska verklighet, han
resonnerade så med hela sin själ om kainit
och tomasfosfat, om smör, mjölk och marga-
rin, att hans vän, jordbrukaren, betraktade
honom med stora ögon.
Den fina stadsherren skulle belönas, en ci-
garr stacks i hans mun, och han fördes upp
till ladugården.
Men då vännen med en viss högtidlig gest
slog upp ladugårdsdörren och han såg den
stora byggnaden i hela dess utsträckning
uppfylld med präktiga djur, där de svart och
hvita ostfriesarne lyste bland brungula Ayr-
shire ända bort till dörren till oxstallet, då
han såg alla dessa svarta, hängifna ögon och
viftande svansar, dessa breda ryggar, under
hvilka filéten bågnade, dessa massiva, köttiga
lår, spända jufver, då han hörde kättingarnes
rassel och djurens fromma bölande, då föll
det som fjäll från hans ögon.
Ah, nu förstod han sin vän, jordbrukaren.
Ty detta var dock något att lefva för och
— lefva på. Hvilket nöt hade han icke
varit! Skogen var vacker att se på, men
hvad var det mot att ha den i vedkällaren,
visst var ängen förtjusande, men omsatt i
glace och stiltonost var den betydligt styf-
vare, nog var våren härlig, men hvad var
den ändå mot en god middag med kaffe och
cigarrer efteråt!
På eftermiddagen spelade han vira med sin
värd och en ung egendomsegare i trakten —
han, som brukade afsky kortspel, hade en
briljant tur, räddade fem betar på omvingling
och tog hem två viror i högsta färg. Under
ett uppehåll gick han ut på förstubron.
Stjärnorna sprakade på himlen, och månen
spred sin silfverglans öfver trädgården, lekte
med glasrutorna på drifbänkarne och blänkte
öfver sjön, medan en sakta vindstöt for ige-
nom skogen och dog bort på andra stranden.
»Regn skulle vara bättre för jorden,» sade
han, tog cigarren ur mun och lät askan falla.
Thore Blanche.
Hvarför sjunga vi ej mera?
|et är ett odisputabelt faktum, att sångens
.jJ) anda håller på att dö i vårt land. I den
gamla goda tiden tonade de enkla visorna
på folkets läppar, i hemmet samlade modem bar-
nen omkring sig, och ur ungdomliga strupar klin-
gade sången, konstlös visserligen, men frimodig
och varm, medan de klara ögonen lyste och hjär-
tan klappade i raskare takt. Då var ännu sången
en allas gåfva, en osökt tolk för ett ursprungligt
känslolif; då togo flickans drömmar omedvetet
gestalt i någon af våra svärmiskt veka folkmelo-
dier, medan nålen gick; och gossens yra ungdoms-
mod, hans kärlek för fosterlandet, hans brinnande
dådlust — alla känslor funno uttryck i sång. På
logen gick slagan till sångens takt, vid de glada
gillena, hemmets stilla andaktsstunder, i ensam-
hetens svärmeri, i arbete, hvila och lek — ingen
räddes att gifva sin stämning luft i konstlösa
toner, sprungna direkt ur naiva hjärtan.
Den tiden kunde ännu alla sjunga ! Fosterländ-
ska sånger såsom »Mandom mod» och »Du gamla,
du friska» eldade till kärlek för fädernebygd, våra
sköna folkvisor voro på allas mun. I våra dagar
är sången tyst; konstsången öfvas af fackartister
och ett fåtal röstbegåfvade; den flerstämmiga sån
gen af våra stundkörer och några amatörkvartet-
ter, som omfatta ett försvinnande fåtal af vårt
lands befolkning. De andra — de som icke kunna
sjuogä »artistiskt» — de våga icke öppna sin
mun till ett ljud. Folksången, den enkla, enstäm-
miga, naiva folksången är död.
När ett folk mister gåfvan att sjunga, mister
det en del af det bästa i sin karaktär. Det är
materialismen, som håller sitt segerrika intåg
bland folkets mängd, förnöjsamheten aflöses af
njutningslystnad, sinnets ro af ofrid och en har-
monisk utveckling af kampen för materiel vinning.
Folket har med andra ord lärt att njuta lifvet;
man tror ej längre på, hvad i gamla dagar var
en heligt; man vet ju inte, hur länge man lefver
här på jorden, och vill helst njuta så mycket som
möjligt, så fort som möjligt. Men den, som ej
kan tillfredsställa sina många önskningar, den som
ej lyckas njuta lifvet, så som han önskar, skjuter
skulden på samhället och vänjer sig att missakta
det. Och de, som äga gods och guld, hvilkas lif ej
förbittras af någon kamp för utkomsten, söka allt
för ofta förströelser blott för att öfverskyla bri-
sten på ett sundt och harmoniskt inre lif. Men
hela denna atmosfär kväfver sången, folkets sång.
Där sinnets naturliga jämnvikt fattas, där lider
själen skada, där kan ej sången trifvas. Det
bekanta tyska ordspråket
»Wo man singt, da lass dich ruhig nieder,
Böse Menschen haben keine Lieder*»
är snart ett öfverflödigt tal, ty man skall snart
förgäfves söka människor, som sjunga.
* »Där man sjunger, kan du tryggt slå digned;
daliga människor ha inga sånger.»
Största urval
billigaste, men bestämda priser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
