Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. 15 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 IDUN 1892
Mödrar, sjungen för edra barn ; låten dem själfva
sjunga ! Ingen har för obetydlig röst till att i en
enstämmig, enkel sång kunna gifva enkla, rena
känslor uttryck, en ren glädje, en ren andakt, en
ren fosterlandskärlek, ja — hvarför icke — en
ren sorg. Icke minst i lifvets skugga ger sången
ljusning.
Svenska mödrar, rädden sångens skatt at Sve-
riges barn!
* *
*
Detta var några af de tankar, som framställdes
och väcktes hos oss vid ett föredrag, som den
kände rektor K. E. Palmgren, grundare och före-
ståndare för den »Praktiska arbetsskolan för barn
och ungdom» härstädes, i söndags för en fulltalig
och på bifall frikostig publik höll i Musikaliska
akademiens hörsal. Rektor Palmgren påvisade
det faktum, att sången som sällskapsnöje allt
mera börjat försvinna, vare sig det gäller att gifva
uttryck åt stundens glada stämning eller att i sam-
lad kör låta de fosterländska känslorna tala. Detta
tillskref föreläsaren dels den öfverhandtagande
kvartettsången, dels också den öfverdrifna förnä-
mitet, som gör att man är rädd för att låta höra
sin röst, emedan man fruktar att öfverträffas. Man
sjunger ej för att glädja sig själf och andra, utan
för att briljera. Skolorna och universiteten ha
däri en stor skuld, emedan där endast de goda
rösterna tillåtas öfva sig. Och hvad hemmen an-
går, är den tid förbi, då man sjöng — far och
mor och barn — endast därför att man älskade
sången och hade behof af den för att gifva uttryck
åt en naturlig och oskyldig glädje.
På ett ypperligt sätt illustrerade operasångaren
hr Lundqeist, fröken Selma Ek, hr Seen Scholan-
der och en unison kör af gossar från hr Palm-
grens egen skola, hvad föreläsaren så varmhjär-
tad! framhöll, hvilken tjusning, hvilken frisk hän-
förelsens kraft bor i den enkla, folkliga svenska
sången — en kraft, hvilken aldrig borde få upp-
höra att verka på allas våra hjärtan!
Tre systrar.
En sannsaga
berättad af
Vilma Lindhé.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
«
an tyckte om att ha henne med på sina
vandringar kring ägorna och att résonnera
med henne, ty hon hade både intresse, för-
stånd och egna åsikter.
Det stora hushållsmaskineriet hvilade helt
och hållet på hennes axlar. Tjänarne hade
lärt sig att se upp till henne numera. Ingen
tänkte på, om hon, var ful eller vacker —
hon själf allra minst. Det hade kommit
något lugnt, värdigt i hennes väsen och ett
varmt, godt utryck i de själfulla ögonen.
Tid hade hon alltid att läsa högt för sina
föräldrar, att hjälpa fadern med räkenskaperna
och följa modern på hennes vandringar till
grafven. Tid också för sjuka och nödlidande.
Endast på sig själf hade hon sällan tid att
tänka.
Öfver allt behöfdes hon — ute och inne
— och hennes namn nämndes med kärlek
och välsignelser.
Under den lidandets tid, som följde närmast
systrarnas bortgång, hade hon sett upp till
den unge pastorn som till sin enda hjälp och
räddning. Hennes förhållande till honom var
hundens till sin herre, slafvinnans till sin här-
skare — den hjälpbehöfvandes till sin Gud.
Småningom — allt som hennes själ växte
ut i skönhet — lärde hon sig att se högre
upp efter hjälp, och hennes sätt mot honom
blef då ett annat.
Väl kom hon alltid till honom med sina
tvifvel, sin sorg och sina missräkningar samt
rådfrågade honom i både andliga och lekam-
liga ting, men ej längre med den underord-
nades ödmjuka bäfvan, utan med en systers
frimodighet gent emot en äldre bror.
Allt som tiden gick, utvecklades hennes
själslif till samma nivå som hans, och nu
hände det, att han lika mycket behöfde hennes
hjälp och råd som hon hans.
Hennes lif var rikt med sina många in-
tressen, och hon tänkte sig det aldrig annor-
lunda — önskade det ej heller.
* #
*
Våren hade kommit sent detta år, men
liksom genom ett trollslag stod också allt
färdigt med ens.
Det var som hade örter, gräs, blad, knop-
par och blommor rusat fram i vild kapplöp-
ning för att vara med, få plats, ta fatt hvar-
andra och ej försinka sig till den stora vår-
festen.
Anna kom från trädgården med en korg
sparris, som hon stuckit ut, och stannade på
terrassen, medan hon såg bort öfver sjön och
de blånande bergen i fjärran.
Nästan för första gången tänkte hon, att
hennes värld ändock varit bra trång, och att
utom fädernehemmet allt var henne främ-
mande och okändt.
Hon hade aldrig tid att längta — och
hvad skulle hon väl längtat efter? Men än-
dock fylldes hennes ögon med tårar, och en
känsla af ensamhet kom öfver henne midt i
det spirande, brådskande lifvet rundt om.
»Nej! Nej! In i arbetet igen!» tänkte hon
och grep fastare tag om korgen hon bar på
armen.
Syrenerna blommade, och fruktträden stodo
som skära eller hvita jättebollar, kring hvilka
bien surrade.
Hade det varit lika härligt hvarje vår,
utan att hon sett eller känt det?
Lika härligt kanske den våren, då hon
såg endast mörker och natt? Hon ryste till
vid minnet däraf.
Ljudet af fotsteg nere på stentrappan kom
henne att spritta till.
Det var kyrkoherden, och hon rodnade af
glädje, medan hon räckte ut sin hand emot
honom.
»Hela Öboda ser ut som ett blomsterkvar-
ter hemifrån mitt,» sade han skämtsamt, »och
jag måste öfver för att se härligheten på nära
håll.»
»Ja, är det inte vackert?» sade hon med
glänsande ögon.
»Jo, det är vackert!» svarade han, utan
att vända sina blickar ifrån henne.
Han hade blifvit fylligare och manligare,
men ansiktet var ännu lika barnsligt godt med
samma varma glans öfver sig.
»Jag förstår inte, att lifvet kan bli så so-
ligt och ljust, när det en gång varit så mörkt,»
sade hon sakta.
»Det förstår jag däremot så väl,» svarade
han mildt, »ty det är vår inre värld, som helt
och hållet ger färg åt den yttre, liksom den
oftast ger uttryck åt våra anletsdrag. Ni är
inte att känna igen nu, Anna.»
»Kanske inte,» svarade hon vemodigt.
»Ibland tänker jag, att det är något förfär-
ligt — något rent orättvist uti, att två måste
gå under, för att en skulle räddas.»
»Vi människor kunna knappast besvara en
enda af lifsgåtans många livarför; men en
förklädd välgärning ligger nog oftast under
hvarje pröfning — och hvem vet, från huru
mycket lidande dessa unga förskonats.»
Hon såg forskande upp i hans ansikte.
Anade han månne något af deras hemlig-
het? Hon ville ej fråga — skulle aldrig vid-
röra detta ämne, det vore som att vanvördigt
träda in på helgad mark.
Här stodo de åter på terrassen, han och
hon, liksom en gång förut. Båda tänkte därpå!
Hvad hade hon varit utan honom?
Något af den gamla ödmjuka tacksamheten
kom plötsligt öfver henne -— ofrivilligt böjde
hon sig ned och kysste hans hand. I samma
ögonblick hon gjort det, ångrade hon sig.
»Det var här — på denna samma plats
— ni räddade mig för detta och för ett kom-
mande lif, sade hon, till hälften stolt, till
hälften urskuldande. »Det var för detta jag
tackade er. Hur ni kunde vara så god emot
mig redan då, förstår jag inte.»
»Kanske emedan jag älskade er.»
»Mig?!»
Hon stirrade på honom, blek af rörelse,
utan att förstå.
»Jag minns ej längre den tid, jag inte gjorde
det!»
Det kom en mattighet öfver henne — så
stor, att hon kände sig förlamad och sjönk
ned på stentrappan.
Som en gång förut satte han sig bredvid
henne och tog hennes hand i sin.
»Det är inte möjligt,» sade hon afvärjande.
»Har du aldrig sett det — aldrig förstått
det — aldrig väntat att få höra det?» frå-
gade han ömt.
Hon teg.
På sista tiden hade hon väl tänkt det,
kanske — men då ? Det syntes henne ofatt-
ligt.
»Nej! Nej! Det är omöjligt,» återtog hon
häftigt, »sådan som jag’då var — så elak,
frånstötande och ful.»
»Intet af allt detta var du —■ i mina ögon.»
»Ingen älskade mig så länge — •—• —»
hon hejdade sig, men han förstod henne.
»Gud hade gifvit dem en sällsynt fägring;
men genom dina ögon såg jag in i din själ
och förstod, hvad makt där fanns till både
godt och ondt — sådan du var äfven då,
var du mig kärare än allt på jorden.»
Hon böjde sig djupt ned, medan tår efter
tår sipprade fram ur hennes ögon.
Hon tänkte ej nu på honom, som var henne
så kär, och som sagt henne de ljufvaste ord,
hon hört från människoläppar. Hon tänkte
på den flydda tiden, och på huru mycket
rikare hon omedvetet varit än de hon af-
undats.
»Tror du mig inte?» frågade han.
»Jo, jag tror dig! Jag tror dig! Men
det är för mycket — för mycken lycka!»
jublade hon och smög sig intill honom.
Hon spratt upp ur hans famn.
Var det ej någon som ropade?
»Anna! Anna hvar är du?» ljöd det
ängsligt.
»Det är mamma!» sade hon och reste sig
hastigt.
Hon hade lämnat sin mor på soffan ne-
danför verandan, där solen sken så varm och
lifgifvande, och där satt hon ännu med ett
oroligt uttryck öfver sitt ansikte.
Hon var vacker nu på gamla dagar med
sitt gråa hår och sin hvita mössa -— vack-
rare än i ungdomsåren.
»Gud ske lof att du kom!» sade hon, då
Anna närmade sig — »du dröjde så — jag
var rädd att något händt dig.»
Hon såg på sin dotter — såg på kyrko-
herden —- och förstod plötsligt, att något verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0130.html
