Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 22 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1802 135
I DU N
Vår hegåfvade tonsättarinna,, fröken El-
frida Andrée, utöfvar en flitig verksamhet. Vi
omtalade nyligen en ny orgelkomposition af hen-
nes hand. Hon har nu fullbordat en symfoni för
stor orkester, afdelad i fyra satser, hvilken kom-
mer att utföras å Stora teatern i Göteborg den 25
dennes under anförande af kapellmästaren Her-
bold. Det nya tonverket, som enligt fackmäns om-
döme lär vara synnerligen vackert och anslående
på^ samma gång som originelt och karaktäristiskt
målande, har namnet »Spillror» och ansluter sig
i grundtanken till Viktor Rydbergs dikt med samma
namn.
*
Företagsamhet. En industriell inrättning af
så prosaisk art som ett garfveri har väl knappast
förr tillkommit genom en bildad ung dams initia-
tiv. En större sådan affär har emellertid en fröken
Vickholm upprättat i närheten af Borgå.
*
Tjänstflickorna i England fordra bättre
villkor: åtta timmars arbetsdag och en fridag i
veckan. Demonstrerande för detta program drog
härom dagen en stor tjänstflicksprocession genom
Hartlepools gator.
Bort med släpen! Mot damernas släpande
promenadklädningar höjas nu på våren — de nya
toaletternas tid — skarpare protester än någonsin
ur såväl hygienisk, ästetisk som ekonomisk syn-
punkt. Kanske skall upplysningen, att i Paris,
detta modernas högkvarter, användas släpande
promenadklädningar endast af demimondedamer,
i någon mån stäfja våra damers lust att uppträda
som gatsoperskor.
Teater och musik.
Den 19 april.
K. operan. Annandag påsk inleddes å denna
scen den förebådade serien af Coquelin-föreställ-
ningar med Sardous drama »Thermidor», hvilket
i Paris så mycket låtit tala om sig och genom
den karrikatyrbild, det gifver af franska revolutio-
nen, där väckte sådan uppståndelse, att det måste
förbjudas. Som dramatisk produkt visade det sig
vara af en tämligen ytlig art, verkande med me-
lodramatiska godtköpseffekter, ehuru naturligtvis
den skicklige faiseurens hand också flerstädes för-
månligt röjdes. Det kunde ’ godt ha fått stanna
vid dess pariserhistoria.
Mot bakgrunden af de skäligen medelmåttiga
prestationer, som de medspelande förmådde åstad-
komma, framstod naturligtvis — som nog beräknadt
var — hr Coquelins Labussière i så mycket skar-
pare konstnärlig relief, utarbetad som denna roll
var i de finaste detaljer, alla samverkande till en
ypperlig och konsekvent karaktäristik. Hvad som
framför allt väcker beundran hos den ryktbare
franske skådespelaren är hans mästerliga beher-
skande af rösten ; det i sig själft ovanligt vackra
organet har skolats till en utomordentlig förmåga
af nyansering, som på det känsligaste speglar alla
skiftningar i replikens innehåll. Vida efter står
gesten, som vi ofta nog skulle frestas att kalla
rent af en smula stereotyp.
Premièrepubliken var kvalitativt utsökt — bland
annat bevistade kronprinsen och prins Karl med
stor uppvaktning föreställningen — men kvanti-
tativtundermålig, då 1luset måstebetecknas som föga
mer än halft. Stämningen var ej heller synnerli-
gen entusiastisk, ehuru aktningsfull hyllning kom
hr Coquelins förtjänstfulla framställning till del.
Som tournéens praktiske ledare, en hr de Gla-
ser, visat sig föga förtrolig med de begrepp om
skyldig uppmärksamhet mot pressen, vid hvilka
vi åtminstone här hemma haft glädjen vänja oss,
torde vi, hvad coquelintournéen beträffar, komma
att inskränka oss till detta omnämnande af pre-
mièren.
K. Dramatiska teatern uppförde på torsdagen för
första gången sitt med intresse motsedda nya pro-
gram »Bröllopet på Valéni», skådespel i 4 akter
af Ludvig Ganghofer och Marco Brociner, fri öf-
versättning från tyskan af Oscar Vijkander. Vi
återkomma i nästa nummer till ett utförligare om-
nämnande af det gripande och synnerligt väl
iscensatta skådespelet.
Vasateatern. Det ’ var med tillfredsställelse vi
funno, då vi i tisdags afton infunno oss till Vasa-
teaterns repris af »Den sköna Helena» med fru
Anna Petterson-Norrie i titelrollen, att redan
»lapp på luckan» bebådade ett ulsåldt hus. Ope-
rettgenren här alldeles oafsedd — och lika oaf-
sedt den pjäs, som för aftonen stod på program-
met, gällde det emellertid att hylla en skådespe-
lerska, som vetat genom sin kvinnlighet och en
förfinad konst adla äfven det vulgära, och hvil-
ken nu — efter en triumffärd utomlands — åter-
vände till sina vänner i hemlandet. En ytterligare
betydelse fick detta lysande premièrehus för Vasa-
teatern genom den omständigheten, att samtidigt
en osund nyfikenhet fyllt det franska ambulato-
riska sällskapets salong å Blasieholmen. Så att
konkurrens dock är möjlig!! Och slutsatserna
göra sig själfva . . .
Fru Norrie hyllades med ett sannskyldigt regn
af blommor och applåder. Den senaste tidens
hvila har gjort hennes röst godt; den har förun-
dransvärdt förvärfvat åter af den ungdomliga
fraicheur, på hvilken en allt för forcerad tjänst-
göring en tid hade frätt. Och den dramatiska
framställningen utmärktes nu som alltid af en
intelligent och humoristisk uppfattning.
Fröken Grönbergs Paris trädde värdigt vid si-
dan af fru Norries prestation. I öfrigt var roll-
besättningen densamma som vid uppförandet un-
der fjorårssäsongen, och vi ha intet att ändra i
vårt gillande utlåtande från den tiden. Så som i
sin helhet denna »operetternas operett» nu föres
fram å Vasateatern, kan den betraktas som en
mönsterrepresentation, hvilken ingen torde ångra
att bevista.
Sångsällskapet O. D:s mâtiné å Musikaliska aka-
demiens stora sal annandag påsk får väl beteck-
nas som den gångna helgens förnämsta musiknöje
såväl med hänsyn till arten af hvad som preste-
rades som sättet, på hvilket det skedde, samt pu-
blikens talrikhet och ymniga bifall. Redan från
de första tonerna af inledningssången, den sedvan-
liga »Hör i Orphei drängar», kom man i en hög-
tidsstämning, som bevarade sig ända till det om-
vexlande programmets sista nummer. Det illustra
sångsällskapet dokumenterade sig fortfarande som
den förnämsta representanten ’i vårt land för en
konstnärlig kvartettsång, och den fulländade sam-
sjungningen, den delikata nyanseringen och den
öfverdådiga kraften i de stora körnumren voro
alla förtjänta af varmt beröm. Programmets tren-
ne stora hufvudnummer för kör och orkester ut-
gjordes af Södermans ungdomsskapelse »An die
Freude» — till Schillers bekanta dikt — en di-
tyramb af hänförande eld, af Josephsons vackra
fantasi »Islossning» och en ny komposition af kon-
sertens ledare, director musices I. Hedenblad, »På
knä», till »Fjalars» dikt med samma namn. Det
orkestralt verkningsfulla arbetet slog lifligt an.
Utan orkesterackompagnement utförde kören dess-
utom flere nummer, af hvilka, förutom ett par all-
tid lika gärna hörda folkvisor, sädskildt Petschkes
»Margreth’ am Thore» var en intressant bekant-
skap, som genom O. D. fick en ypperlig presenta-
tion. Griegs originella »Rötnams Knut» förfelade
ej heller sin verkan och måste bisseras.
K. hofkapellet riktade programmet med ett char-
mant utförande af uvertyren till »Oberon» samt
med tvänne karaktäristiska melodier för stråkor-
kester (Op. 53) af Grieg, som voro nya för Stock-
holms musikvärld och väl torde förtjäna samt
snart nog få ett förnyadt uppförande. Som sagdt
— utbytet af denna angenäma konsert var rikt.
— Om Musikföreningens uppförande af Elias, Men-
delssohns stora oratorium, i morgon afton å Mu-
sikaliska akademien bedja vi än en gång få på-
minna. »Elias» gafs senast här i hufvudstaden
den 1 februari 1883, således för mera än 9 år se-
dan, och äfven då af Musikföreningen, som därvid
leddes af L. Norman. Då medverkade såsom so-
lister bland andra fru Edling och hr Salomon
Smith, hvilka båda äfven om lördag komma att
utföra samma partier.
Den, hvars dagar förflyta utan gagn och
glädje för andra människor, liknar smedens
blåsbälg, som väl andas, men dock icke lefver.
Österländskt ordspråk.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
s:ora pristäfling.
(Forts.)
J
ifå detta sätt fortfor hon hela dagen att genom
! sin kvickhet, sitt lif hålla de öfriga i godt lynne
och var på sätt och vis den medelpunkt, kring
hvilken de rörde sis. Först då gästerna voro re-
sta och flickorna kommit upp i sin enskilda vå-
ning, tre sammahängande rum i den breda fronte-
spisen två trappor upp, kastade hon sig handlöst
ned i en soffa under utropet: »Hu, hvad jag är
trött!»
Anna höll just på alt stänga dörren mellan sitt
och systerns rum, men hejdade sig och yttrade,
i det hon med ett visst förakt såg ned på Siri:
»Ja, det är då inte underligt, så som du bråkat
och gjort dig till i dag.»
Siris trötthet var med ens försvunnen. I ett
ögonblick stod hon framför systern och utropade
med dämpad, ehuru af undertryckt rörelse dar-
rande röst: »Lägg bort den där öfverlägsna to-
nen, Anna. Jag tål den inte längre. Du tycks
anse, att skillnaden mellan dina tjugufem år och
mina tjugu är lika stor, som när du var femton
och jag tio. Men däri misstager du dig... vi äro
nu jämnåriga. Och någon annan öfverlägsenhet
hos dig erkänner jag inte heller. Du förebrår mig,
att jag koketterat, men ett på samma gång så
naivt och så hänsynslöst koketteri, som det hvar-
med du söker fånga den stackars notarien, har
man väl knappt sett maken till. Afbryt mig inte,»
fortsatte hon något kraftigare, då Anna gjorde en
rörelse, »låt mig nu tala ut, hvad som så länge
legat och jäst inom mig. Därför att du är äldst
och dessutom håller på med de där litterära dum-
heterna, hvaraf ingen människa ännu sett något
verkligt resultat, har du sett ner på oss yngre
flickor, som om vi vore underordnade väsen. Och
då du nu blifvit förtjust i en karl, inbillar du dig,
att det där är något alldeles säreget och oändligt
olika, långt ädlare och upphöjdare, än om vi stac-
kare skulle gå och förälska oss. Men däri miss-
tager du dig ännu en gång. Trots din själfför-
gudning är du dock ej annat än en vanlig kvinna,
som till på köpet särdeles öppet visar sitt hjärtas
önskningar och med all makt försöker eröfra den,
som, troligen utan att vilja det eller ens veta
därom, fängslat dig. Bry dig därför inte om att
visa dig öfverlägsen längre.. . det imponerar ej
det minsta på mig.»
Elsa hade under detta långa tal alldeles förfä-
rad stirrat än på den talande än på Anna.
Den senare stod som bedöfvad. En djup rod-
nad hade så småningom uppstigit på de annars
så bleka kinderna, och hennes bröst häfdes våld-
samt. Då Siri slutat och vände sig för att gå in
till sig — det var i Elsas rum de nu befunno sig —
höjde hon handen liksom för alt hålla henne till-
baka, men lät den åter falla och stod tyst. Det
var i stället Elsa, som svarade:
»Kära Siri,» sade hon sakta, »hur kan du tala
så? Snälla Anna, blif ej ledsen, hon menar ej
så illa, som det lät.»
»Åhjo,» genmälde den äldre systern bittert, »det
gör hon nog. Men jag tager mig ej så djupt
däraf,» tilläde hon med hård och kall ton, »ty
jag förstår nu orsaken till hennes smädelser. Hon
är svartsjuk och den, som lider af detta onda, är
ej tillräknelig.» Därmed gick hon in i sitt rum
och tillslöt dörren hårdt efter sig.
Siri tog några steg för att följa henne, men
kvarhölls af Elsa, som slog armen om hennes lif
och drog henne med mildt våld med sig in i hen-
nes eget rum. Efter någon tvekan kastade sig
Siri i den unga systerns armar och brast i häf-
tig gråt. »Jag vet ej, hvad som varit med mig i
dag,» snyftade hon, »det är, som om jag ej rådde
mig själf, utan behärskades af något främmande
inflytande.»
»Det har kanske varit värmen,» sade Elsa lug-
nande. »Jag har tyckt mig märka, att du sett nå-
got feberaktig ut hela dagen.» Hon fortfor så-
lunda att tala vänligt ock gladt, utan att beröra
det obehagliga uppträdet nyss, tills Siri slutat att
gråta. Hon tog då godnatt och ämnade gå in till
sig, då Siri hejdade henne med frågan: »Säg mig
uppriktigt, Elsa, tror du det är, som Anna sade?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0139.html
