Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 22 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1892
136
»Hvad då?» frågade Elsa, häpen öfver att åter
befinna sig midt uppe i den farliga frågan.
»Jo, att... att jag skulle vara svartsjuk,» gen-
mälde Siri med en sorts förtviflans mod.
»Åh», svarade Elsa lifligt, »hur kan du tänka
dig det?»
>Nej,» sade Siri med eftertryck, »någon svart-
sjuka känner jag inte. Hon må gärna behålla sin
tråkiga notarie, och då du nu lagt ambargo på
jägmästarn, får jag väl nöja mig med att sällskapa
med Axel och doktorn.»
»Men Siri...» utropade Elsa sårad.
»Ja, är det inte besynnerligt,» svarade systern
med en ny flod af tårar, »jag vet ej, hvar jag får
alla elaka ord ifrån. Förlåt mig, Elsa, och blif
ej ond på mig, jag är kanske inte riktigt frisk.»
Den godhjärtade Elsa kunde naturligtvis icke
motstå denna bön, och då de båda systrarna en
stund därefter begåfvo sig till hvila, var det som
hade ett nytt, ännu starkare band förenat dem än
syskonkärlekens, som ofta blott är en vana,
hvilken ej tränger djupare än till ytan och för-
svinner vid första starkare pröfning.
Då Anna kommit för sig själf, stannade hon och
drog djupt efter andan. Hon hade gått som se-
gervinnare ur striden och häfdat sin för första
gången bestridda öfverlägsenhet. Hon hade såle-
•des all anledning att känna sig nöjd och belåten,
men gjorde hon det ock? Att döma af hennes
på en gång dystra och upprörda utseende var
detta ingalunda fallet. Förhållandet var att hon
fullkomligt råkat ur jämnvikt. Siris skarpa ord
hade icke endast sårat henne, de hade äfven ver-
kat som en riktig uppenbarelse. De hade i ett
ryck sönderrifvit den slöja af andlig själbelåtenhet,
hvari hon ända sedan sin barndom varit insvept,
tack vare moderns förgudning och faderns brist
på intresse för henne. Och nu kände hon sig
plötsligt vara kvinna, fann, att en man helt oför-
märkt kommit att intaga den mest framstående
platsen i hela hennes tillvaro. Hon sökte förgäf-
ves intala sig, att det blott var som deltagare i
hennes litterära sysselsättningar, hån intresserade
henne. Omedvetet följande sin vana att gå till
botten med undersökningen, analyserade hon nu
obarmhertigt sina egna känslor och fann till sin
förödmjukelse, att det var mannen såsom sådan
och ej den villige och kloke arbetskamraten hon
satte högst. Ja, förödmjukelse, ty huru högt hade
hon ej ansett sig stå öfver allt sådant, som van-
ligtvis utgör föremål för unga flickors intresse och
drömmar. Och nu ... nu då hon redan stod vid
gränsen af medelåldern, skulle hon nödgas afsäga
sig hvad hittills utgjort hennes stolthet och be-
gynna lefva en vanlig kvinnas lif. Huru hade det
kommit därhän? Hon erinrade sig, hur hon, då
brodern före notariens första besök skildrade den-
nes intelligens och beläsenhet, erfarit samma sorts
intresse, som då hon väntade en ny bok. Och
ända tills nu hade hon aldrig tänkt på, att den
otålighet, hvarmed hon motsett hans ankomst, och
den glädje hon kännt öfver att så där uteslutande
få njuta af hans sällskap, hade haft till grund
annat än deras likstämmighet i litterära frågor.
Men hon skulle strida mot denna ovärdiga bö-
jelse! Då hennes ögon nu blifvit öppnade, borde
det ej vara svårt att behärska denna sällsamma
fantasi. Ty aldrig skulle hon öfvergifva sitt fria,
själfständiga lif för att blifva slafvinna åt en man,
därom var hon fullt ense med sig själf. Huru
mycket nöje hon än fann i det förtroliga umgän-
get med honom, var det dock bättre att afstå dä-
rifrån och i tid draga sig tillbaka än att möjligen
genom ett helt lifs olycka få plikta för stundens
njutning.
Så räsonerade Anna och kände sig åter belåten
med sig själf, då hon fattat detta beslut, som lof-
vade att återföra henne till den höjd hon hittills
intagit. Det var blott en tanke, som störde hennes
nyvunna lugn, men hon förkastade den hvarje
gång den framställde sig. Det var ju också all-
deles omöjligt, att Matle Ström med sitt goda huf-
vud skulle kunna fängslas af en så ytlig varelse
som Siri. Och gick det likväl därhän, ja, då hade
hon misstagit sig på honom och skulle så myc-
ket lättare kunna bekämpa den känsla, som hon
ännu ej ville gifva namnet kärlek. Och så in-
somnade denna kvinnliga filosof med föresatsen
att från och med morgondagen återtaga sitt gamla,
ensliga lif.
* *
*
Societeten i Storeby var upprörd. Från urmin-
nes tider hade »bruket», som Finnsboda i korthet
kallades, utgjort medelpunkten för allt umgänges-
lif och i synnerhet om somrarne, då ungdomen
var hemma, hade den ena bjudningen och till-
ställningen aflöst den andra. Men hur var det i
år? På några högst få undantag när hade man
knappt sett en skymt af bruksfamiljen.
»Ja,» sade fru postmästarinnan Strömberg, som
med sina fyra döttrar och två söner kommit på
ett lika kärt som oväntadt besök till sin intima
väninna, fru apotekerskan Bröms, »ja, att fru Col-
lén tycker bäst om att få vara i fred för alla be-
sök, det veta vi nog, och Anna har då i alla ti-
der varit omöjlig, men den öfriga ungdomen och
brukspatronen i första rummet bruka ju tycka om
folk, så det är verkligen högst besynnerligt, att man
nu för tiden aldrig hör af dem.»
»Ja, det måste man medgifva,» genmälde fru
Bröms och tilläde sakta och menande: »men de
hafva nog sina skäl. Vi skola tala om det sedan,
ty jag hoppas ni äro goda och dricka en kopp ...»
»Nej, jag tackar,» afbröt fru Strömberg, »inte
ska’ du göra dig besvär... vi tittade bara in lite’
i förbifarten »
»Ah, det blir intet besvärU sade fru Bröms ar-
tigt, »det blir i allra största enkelhet. Jag skall
bara säga åt Rosa, som här veckan. Förlåt ett
ögonblick ... Hedvig Hår hålla sällskap så länge.
Se så, inga invändningar... jag är strax tillbaka.»
Väl utkommen i köket, gaf hon sina känslor
luft. »De välsignade människorna,» utfor hon
häftigt och med gnistrande ögon, ty den goda frun
kunde vara rätt ondsint emellanåt, »komma så
här, sju man högt, utan att man vet af det. Och
arbetsväskor hade de allesammans, ju fruntim-
merna förstås, och de där långa studenterna sågo
så hungriga ut så... ja, du ska’ få se, Rosa, att
de stanna kvar till kvällen med. Men laga nu, att
de få starkt kaffe, ty annars springa de väl om-
kring i hela staden och prata återigen om, hur
snål jag är. Och Sofi får gå till bagarns efter
småbröd .. . skorpor och pepparkakor ha vi själfva,
så att om du köper två sorter, tio stycken af hvar,
så räcker det. Men inte annat än ettöres, det du-
ger tillräckligt.»
»Men hvad ska’ vi ge dem till kvällen, om de
stanna?» frågade Rosa.
»Det blir väl ingen annan råd än att taga en
bit af kalfsteken, som vi skulle haft om söndag,
och göra kotletter af. Eller vänta,» tilläde hon
efter ett ögonblicks eftertanke. »När vi ändå ska’
ha kostnad och besvär, så är det så godt, att vi
ta hela steken och bjuda Rydins och Brolanders
och Vingqvists på sammå gång, så ha vi haft
dem också. Säg åt apoteksgossen, Rosa, alt han
springer och bjuder dem på ett glas saft och Sjö-
grens med. Se så, skynda er nu, jag får lof att
gå in igen.»
Kaffet och småbrödet befunnos ypperliga. »Hon
hade bestämdt lagt på en hel böna extra,» anför-
trodde fru Strömberg sin äfvenledes intima vän
fru Rydin på aftonen. »Och två sorters främ-
mande småbröd, en bit åt oss hvar. . . storar-
tadt!»
Efter kaffet flyttade man sig ut i trädgården, och
så småningom ankommo de inbjudna familjerna
liksom ock några ungherrar, hvilka provisorn fått
order att stöta på.
I fruarnas krets var snart detta intessanfa, lif-
liga samtal, som man med ett kort ord plär kalla
skvaller, i gång. Att familjen Collén därvid kom
under skärskådning är naturligt.
»Charlotta Strömberg och jag talade just nyss
om deras underliga tillbakadragenhet,» sade fru
Bröms. »Och det ser lite besynnerligt ut, att de
ej under hela förra månaden haft en enda större
bjudning, då både Elsa och herr Axel kommit hem.
Däremot hör man aldrig talas om annat än mid-
dagar och supéer där ute för de där Stockholms-
herrarne, herr Axels goda vänner, gu bevars. Om
det inte voro fråga om de rika fröknarna Collén,
skulle man nästan tro, att de ville behålla de där
underdjuren för sig själfva!»
»Ab, snälla Hilda,» inföll fru Rydin, »de som
kunde få en friare för hvart finger.»
»Ja, jag tror det ju inte heller,» genmälde fru
Bröms. »Men eget ser det ändå ut, säger jag
ännu en gång, och lustiga rykten hör man däri-
från. Det lär vara som en enklek där borta par
om par, och så herr Axel som enkling, ha, ha, ha!»
»Ha, ha, ha,» instämde de öfriga fruarna. »Den
Hilda Bröms är då alltid så kvick och rolig.»
»Ni talade om de där herrarne,» sade fru Bro-
lander, en ung, ganska vacker kvinna, »men jag
tycker, att om någon är vårdslös och ohöflig mot
familjerna här, så är det just de. De föregående
åren kunde man hafva trefligt af dem, som kommo
hit och vikarierade, men om man inte såg dessa
på gatan ibland eller hörde talas om dem af her-
rarne, som äta på hotellet, skulle man ej veta om,
att de funnes här.»
»Ja,» tog åter fru Bröms häftigt till orda, »nog
kunde man begära lite’ mer uppmärksamhet af
sådana herrar, som komma hit för att få sitt up-
pehälle. Doktorn gjorde naturligtvis visit här, när
han kom, men utom vid vår afskedsmiddag för
doktor Bergs, när de reste, hafva vi ej haft den
äran se honom en enda gång.»
»Hos oss var han en gång, då lilla Tyra var
sjuk,» inflickade fru Vingqvist, »men ehuru vi
bädo honom komma tillbaka en afton i all enkel-
het, bar han inte bevärdigat oss med något besök.»
»Jag får verkligen tillstå,» sade nu fru Sjögren,
en äldre dam med ett vänligt utseende, »att jag
sade åt min son Hilmer, som kände dem förut,
att de vore mycket välkomna, om de så önskade,
men doktorn och häradshöfdingen hafva så myc-
ket att göra, och jägmästaren är jämt ute på
resor.»
»Hvilket likväl inte hindrar dem att åtminstone
hvar söndag vara på bruket, utom alla gånger un-
der veckans lopp. Det ser ut, som om de hade
matdagar där, ha, ha, ha!»
Det var fru Bröms, som nu åter uppväckte en
skrattsalfva genom sitt kvicka yttrande.
Ungdomen, som uppsnappat hvad det var fråga
om och kände sig djupt intresserad af det pågå-
ende samtalet, hade närmat sig de äldre, och nu
började ett lifligt meningsbyte, hvilket dock all-
mänt tycktes utvisa, att ingen brydde sig det min-
sta om vare sig herrskapet på bruket eller de tre
omöjliga ungherrarne. Först sedan den värsta
stormen lagt sig, höjdes en röst till en sorts op-
position. Det var filosofie doktor Hilmer Sjögren,
som yttrade:
»Men jag tycker i alla fall, att det är bra tomt
efter Colléns, och om ni kände de där tre ohöfliga
krabaterna så väl som jag, skulle ni få se, så rik-
tigt hyggliga karlar de äro.»
Då ingen svarade med annat än ryckningar på
axlarne och föraktfulla miner, fortsatte han:
»Jag ser, att jag är ensam om min tanke, och
skall därför ej nämna ett förslag, som jag hade,
att återknyta det forna umgänget med Colléns och
göra mina stockholmsvänner bekanta med hela
sällskapet.»
Därmed såg han sig omkring med en något spe-
full blick och drog sig undan samt var snart in-
begripen i ett efter utseendet lifligt samtal med
provisor Lindén.
En viss förstämning tycktes däremot hafva gri-
pit det öfriga sällskapet. Visserligen språkades
här och där i grupperna, men man kunde hafva
trott, att hvar och en upptogs af någon egen tanke.
Den som först föll ett offer för sin nyfikenhet, var
unga fru Brolander, som lutade sig intill fru Sjö-
gren och sakta frågade: »Vet tant, hvad doktorn
ämnade föreslå?»
(Forts.)
Glömmen ej
”Iduns sko/lofsko/oni”!
De minsta bidrag mottagas med tack-
samhet. Ingen, som något kan offra, skall
draga sig undan — det är vårt vissa hopp.
Sommaren är snart öfver oss. lusänden
därför, ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra
bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm,
i postanvisning eller poslsparmärken (ej
frimärken). Vid försändelsen bör tydligt
angifvas, att densamma är afsedd för »Iduns
skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Stockholm i april 1892.
Redaktionen.
Innehållsförteckning-
Marie Pauline Ahraan ; af Johan Nordling. (Med porträtt)
— Hemmets makt; poem af S. Caroli. — »Små krukor ha
också öron» ; af Maria Nyström. — Sista ackordet ; skiss af
Hj. — Vära studentskor; ett litet bidrag till den svenska
kvinnoemancipationens historia, af &. M. II. — En krona ;
skiss för Idun af »Kalle Lycklig». — Ordningssinne — ej ord-
ningsmani ! — I »dansfrågan» ; af G—y. — Ur notisboken.
— Teater och musik. — Idealerna; berättelse af G. O. Gu-
mcelius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0140.html
