Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 6 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 IDUN 1892
afkastning, åtminstone ej i den skånske stor-
bondens landtbruk?
Svaret blir alltid detsamma: familjen deltog
mangrant oeh på fullaste allvar i tjänarnes
sysslor ocb arbeten, och husbondefolket delade
sina håfvor med de fattige.
Blott ännu ett drag — karaktäristiskt för den
tidens öfvertro — innan jag afslutar dessa
små kulturbilder.
Ärfda föremål af stål eller järn, liksom äfven
ärfda såll och psalmböcker, betraktades som
medium emellan de aflidne ägarne och arfta-
garne till dessa saker, företrädesvis när det
gällde att upptäcka, hvem som bortstulit något
ur huset. Det är föga troligt, att de personer,
som jag sett anlita dessa medier, själfva trodde
på deras underbara förmåga, men så mycket
vissare trodde den oupplysta befolkningen där-
på, och detta är ju alltid hufvudsaken, då me-
dier anlitas.
Hur väl minnes jag icke den gamla ull-
saxen och det stora ärfda sållet, som så bra
förstodo sig på att utpeka oärliga personer,
och huru starka voro de icke i makt att åter-
skaffa någon bortsnappad klädespersedel eller
dylikt !
Ofta hände det just ej, att dessa förträffliga
medier behöfde anlitas ; därför gjorde det också
ett gripande intryck, när saxuddarne stuckos
ned i sållets kant och tvänne personer fattade
saxbygeln och höllo sållet i sväfvande ställning.
Nu behöfde man blott nämna namn efter namn,
sållet höll sig vackert stilla, tills den skyldige
blef nämnd ; då tog det sig en sväng, så att
saxen var nära att vridas ur händerna på de
två andespörjarne.
Visserligen ansågos de snälla andarne icke
för vittnesgilla vid domstol — det göra väl
icke heller vår tids snälla andar — men deras
utsago ansågs för ofelbar, då som nu, äfven
om medierna blefvo en smula tummade. En
fördel hade denna art af spiritism framför den
»vetenskapliga», som nu öfvas: den förmådde
oärliga människor att både godtgöra sitt fel
samt räddade dem från att falla i den borger-
liga rättvisans händer.
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
,|H||)et är verkligen riktig skam, där sitter
’WÿM karlen i sin eleganta våning vid Sture-
gatan med sina kolossala inkomster och gifter
sig inte,» sade fru Bergström, änka efter bank-
kamrer Bergström, till sin goda vän fru Alm,
hvars man ännu lefde och knogade som lä-
rare vid ett statens läroverk, där hans inkom-
ster hade svårt att räcka till de mänga bar-
nens uppfostran.
Fruarna sutto vid sitt eftermiddagskaffe i
fru Bergströms komfortabla och rymliga för-
mak i den af fyra rum bestående lilla vå-
ningen. Där andades en viss gammaldags
gedigenhet från allt, de solida, tunga möblerna
med något urblekta, men tjocka, outslitliga
öfverdrag, såväl som från värdinnan själf,
hvilken hade en aristokratisk örnnäsa i ett
finhyllt ansikte, stora, något utstående ögon
och isterhaka. Det tunna, gråsprängda håret
låg omsorgsfullt kammadt och benadt öfver
en hvit, ofårad panna och täcktes af en hvit
négligé med gredelin sidenrosett. Hon bar
hufvudet högt, »satte näsan i vädret,» kal-
lade hennes »vänner» det, och glömde aldrig,
att hon var en född Silfverhjälm. Hon klädde
sig gärna i tjocka, mjuka ylletyger och bar
släp äfven i hvardagslag, hvilket ytterligare
förhöjde det imponerande i den höga fylliga
gestaltens majestät.
En komplett motsats till henne var den
lilla, hopkrupna, magra fru Alm med sin
osäkra blick i de små blinkande ögonen, det
gråbleka, rynkade ansiktet, sitt ännu mörka,
alltid litet rufsiga hår och sin tunnslitna,
fläckiga och ovårdade klädsel. Hon svepte
gärna in sig i en gammal äkta turkisk sjal
för att därmed dölja bristerna i sin toalett,
och hon kom därvid att likna en liten ruggig,
frusen fågel, som från ett gömställe skyggt
och dock nyfiket ser ut i världen, på en gång
skrämd och lockad af lifvet därute.
På den anmärkning fru Bergström gjorde,
svarade lilla fru Alm endast:
»Ja, man kan väl så tycka ...»
»Han är skyldig det åt sig själf och sam-
hället, » fortfor fru Bergström, i det hon hällde
i andra koppen kaffe åt sin protesterande gäst,
hvilken dock med synbar njutning lät sig väl
smaka. »När man vet, hur många fler frun-
timmer än karlar komma till mogen ålder,
och hur äktenskapen minskas för hvarje år,
är det mycket illa handladt af en sådan karl
som grosshandlarn Brunell att inte göra sin
plikt mot samhället.»
»Och en sådan schangtil karl, som han
är,» inföll fru Alm och doppade ännu en
pepparkaka i kaffet, »så ståtlig och alltid så
artig och så fin familj, isynnerhet på möder-
net. »
»Det vet jag bäst, kära Lovisa,» svarade
fru Bergström värdigt, »som är släkt ; du vet
väl, att hans mor var min syssling, men nå-
gon Silfverhjälm var hon ändå inte.»
Ja, det visste Lovisa, det kunde hon omöj-
ligt hinna glömma mellan hvar gång det upp-
repades, men hon svarade bara ett ödmjukt
och beundrande:
»Ja, ja, släkten är fin —• på mödernet.»
»Det var på grund af släktskapen,» fort-
for fru Bergström, »som min Hedvig kom på
hans kontor — på ett vanligt kontor, hos en
simpel grossör hade jag aldrig satt henne.»
»Ja, och så skaffade du så snällt dit min
lilla Gerda, det bief en stor lättnad i våra
bekymmer. »
Fru Alm lade hufvudet på sned och såg
tacksamt på fru Bergström.
»Man gör hvad man kan för sina vänner, »
svarade fru Bergström nedlåtande, »dessutom
ville ju grosshandlaren ha två flickor på sitt
kontor, det var så gentlemanlikt, så fint af
honom; en ensam bland herrarne, dit hade
jag aldrig släppt min lilla Hedvig.»
»Men nu är det alltsamman så passande,»
genmälde fru Alm, »där sitta flickorna i det
inre rummet, alldeles för sig, och där innan-
för det lilla toalett-rummet, där de ha sina
ytterkläder och en soffa att hvila på, om de
skulle vara trötta en stund.»
»Lovisa,» återtog fru Bergström och satte
ner sin tömda kaffekopp, »hvilken lycka för
en mor, om hennes dotter kunde få en sådan
man. »
Fru Alm suckade, sade »ja, ja» och såg
skyggt upp till fru Bergström.
»Aldrig har man hört något slarf om ho-
nom, aldrig några fula historier.»
»Nej, inte har jag.» —
»När vi sitta så här förtroligt,» fortfor fru
Bergström, »kan jag inte motstå att lätta mitt
hjärta för en vän, som skall förstå mig. Lo-
visa, jag tror, att mina forhoppningar äro på
väg att realiseras!»
»Du menar, att grosshandlarn och Hed-
vig ...»
Fru Bergström slöt sina ögon till hälften,
lade sig bakåt i soffan, log betydelsefullt och
nickade långsamt tre gånger. Fru Alm såg
ännu oroligare ut och kröp in i sin sjal, som
hade hon velat dölja sig där, sig själf och
sitt oroliga modershjärta, som varit nog dår-
aktigt att tro på samma lycka för hennes
Gerda.
»Nu skall du få höra,» sade fru Bergström
och lade sin hand ifrigt på den del af själen,
som omslöt fru Alms ena arm, »jag hade
länge haft mina aningar, fast med Hedvig
är ej värdt tala därom, vid minsta häntydan
blir hon eld och lågor och brusar upp. Så
kommer grosshandlarn upp på visit till mig
häromdagen, han kommer ju rätt ofta för
släktskapens skull — du vet, på Silfverhjäl-
marnes sida — och då säger jag honom rent
ut, att han borde gifta sig.»
»Och det vågade du?»
»Yåga? Jag, hans mors syssling!»
»Hvad svarade han?» Fru Alms lilla
fågelansikte tittade nyfiket fram ur själen.
»Han skrattade, men blef sedan allvarsam,
och så sade han, att jag hade rätt i det, och
att han verkligen tänkte på saken. Vet du,
det klack till i mig, och jag fick en hjärt-
klappning, som jag inte haft mer än två
gånger förr i mitt lif, den ena när Bergström
friade till mig, och den andra när pigan första
året jag var gift slog sönder en af vaserna
med Silfverhjälmska vapnet. Du vet, den
andra står på skänken i salen. Jag väntade
litet, men när han ingenting sade, ville jag
hjälpa honom på trafven — till och med
världsmän och millionärer bli som tafatta
skolpojkar i sådana ögonblick, om inte kvin-
nans takt kommer dem till hjälp •— och så
sade jag, att då fölle hans val kanske på en
mycket ung flicka. Han böjde då ner sitt
hufvud, visade sin redan tämligen skalliga
hjässa och sade: »Tror fru Bergström (han
ville inte säga tant), att någon ung tös vill
ha en gammal, skallig karl?» Det trodde
jag nog vore möjligt, men en annan sak vore,
om ett ungt barn kunde göra honom lycklig.
»Eller jag henne,» svarade han och såg
mycket allvarsam ut. Därpå gick han ett
par slag öfver golfvet, så stannade han vid
skrifbordet och tog Hedvigs porträtt — det
där vackra kabinetts-kortet — och såg på det.
»Det där är bra,» sade han och satte åter
ned det. Sedan kom han till mig igen, satte
sig åter på stolen bredvid mig och såg ut,
som ville han, jag skulle hjälpa honom vidare
på trafven. Jag höll då en liten föreläsning
för honom om det vanskliga i att vid tretti-
sju års ålder gifta sig med en alltför ung.
»Men inte en jämnårig heller, slipper jag
inte det?» frågade han i riktigt bönfallande
ton. Då beslöt jag vara djärf oeh våga allt
för min enda dotters skull och nämnde tretti
år som just ett lagom. »Det är nog sant,»
svarade han, »det vore allt det mest passande
och det lyckligaste. Det tål att tänka på,»
och så reste han sig upp, kysste mig vörd-
nadsfullt på handen och gick sin väg. Säg
nu, Lovisa, var inte detta det mest beteck-
nande du hört i ditt lif?»
Fru Alm måste medge, att så var, på sam-
ma gång som hon inte alldeles kunde frigöra
sina tankar från att dröja vid de par efter-
middags-stunder grosshandlarn gått på skrid-
skor med Gerda nere på Nybroviken, och då
denna kommit hem glad och med friskaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
