Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 13 maj 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 15?
att göra revolution året därpå, 1868, och att
fördrifva den kungliga familjen, men 1867
bockade de sig nog!), och prinsen hade öfver-
hopats med massor af de dyrbaraste presenter,
dit förmodligen också hörde ordnar och band
och generalfullmakter med mera sådant. Men
ingenting af allt detta gjorde honom någon
glädje. Han bara stod vid fönstret och tittade
ut på regnet, som öste ner. Modren-drott-
ningen satte honom på sitt knä och frågade,
om han ej tyckte om det och det och det,
som han hade fått? — Nej! — Hvad ville
han då ha? — Något annat, mycket bättre. —
Nå ja, eftersom det då var hans födelsedag,
så lofvade hon honom, att han skulle få, hvad
han ville, bara han blef glad. Hvad var
det då?
Han ville springa ner och hoppa i vatten-
pussarne med de andra pojkarne!
* *
*
Vår konungs resa till Biarritz leder tanken
till ett annat furstebarn och dess moder —
den olycklige unge kejsarprinsen Louis Napo-
leon och den ännu olyckligare kejsarinnan
Eugenie. Det är nu snart på dagen tretton
år sedan den, hvilken i barndomen kallades
prince Charmant såsom i fée-sagorna, stupade,
blott tre och tjugu år gammal, för en afri-
kansk vildes kastspjut der nere i Sydafrikas
zulu-kafferland, efter att redan när han var
åtta år yngre ha fått lära sig erfara lyckans
obeständighet genom det svindlande fallet från
kejsartronen till landsflykten. Sådana där
slag mogna själen tidigt, men de borttaga
också tidigt den sprittande ungdomsglädjen.
Vid ett par och tjugu år, då ännu lifvet leker
som bäst för de flesta, var prins Louis —
hans efterlämnade anteckningar bevisa det —
en allvarligt tänkande man, och hvem kan
säga, huru Frankrike och världen nu skulle
sett ut, om han hade lefvat! Framför allt,
hvem kan säga, om han själf skulle varit
lyckligare, hade han ock burit, återupptagit
eller återfått den fallna kejsarkronan! Forn-
tidens vise sade, att »de, hvilka gudarne älska
högst, dö unga», och det är nog så, fastän
vi — och isynnerhet de tidigt bortgångnes
efterlefvande — sällan förstå att rätt upp-
skatta den kärleken. Att modren-kejsarinnan
förmådde bära och öfverlefva alla de sorger,
hvilka hopade sig öfver henne under loppet
af några få år, däröfver må man väl för-
undra sig.
Åldrig är hon nu, och af den forna blän-
dande skönheten ser man intet spår; till och
med dessa underbara ögon, hvilkas like, sade
smickret, icke fanns i världen, ha förlorat sin
glans, själfva deras färg har bleknat och
deras uttryck likaså. Gestalten är böjd, gån-
gen osäker, så att furstinnan ständigt stödjer
sig på en käpp. Endast håret är lika rikt
som förr, men det är nu silfverhvitt och bä-
res, tätt slutande sig omkring det bleka an-
siktet, utan tanke på något koketteri...
Annat var det förr, då Eugénie de Montijo
förde spiran ej blott öfver världens skönaste
rike, men ock öfver det kvinnliga modets hela
universum. Man har mycket förebrått henne,
att hon genom sin smak för lyx och flärd
gaf alltför mycket näring åt fallenheter, för
hvilka franska folket ändock påstås äga för
stor böjelse, men det är med den saken som
med allting annat här i världen: den kan
och bör ses från två sidor. Hvarje nytt
mode, som hon skapade genom sitt tycke,
sitt infall eller en växling i sin smak, och
hvilket därefter gick ut öfver all världen,
beredde en inkomst i millioner — samman-
lagdt i många milliarder — åt Frankrikes
industri och skänkte härigenom också ökad
arbetsförtjänst och inkomst åt hundratusentals
kvinnliga och manliga arbetare. Och för öfrigt,
hon hade så många goda sidor (bland annat
en välgörenhet, som aldrig förtröttades), att
det månde vara henne förlåtet, om hon ej
kunde frigöra sig ifrån en smula kvinnlig
fåfänga.
* &
Förtalet har sökt att med sitt gift ännu
värre besmutsa henne, men dessa bemödanden
ha varit förgäfves, ty nu efteråt, när hon
icke längre kan spela någon politisk rol,
erkänna äfven hennes gamla fiender, att hennes
uppförande såsom maka och moder är utan
fläck. Men hon hade den olyckan att själf
ha en mor, den gamla grefvinnan de Montijo,
hvilken alltid varit en smula äfventyrlig af
sig, och detta återföll till en del på döttrarna,
den äldre hertiginnan af Alba och den yngre
kejsarinnan. — Gumman de Montijo var alltid
en mycket frispråkig dam och i Tuileriernas
hof tämligen omöjlig. Och detta oaktadt att
Napoleoniderna ju icke voro uppväxta från
vaggan vid etikett och ceremoniel, hvarför
det också hände, att i synnerhet fruntimren
förplumpade sig allt som oftast mot dessa
lagar. Värst hade det varit med den gamla
fru Lætilia, hvilken såsom den store kejsarens
madame-mère, såg de sina hunna till en stor-
het, hvilken öfvergick allt begrepp och alla
mänskliga proportioner. Hon väckte mer än
en gång sin allsmäktige sons vrede genom
sin oförmåga att finna sig till rätta i dessa
förhållanden. Bland annat hade hon den
ovanan, när hon fick se någon främmande
diplomat, som ingaf henne förtroende, att taga
honom afsides och göra honom den samvets-
frågan: »säg mig, riktigt på samvete, tror ni,
att allt det här länge håller ihop?»
* *
*
Biarritz var kejsarinnan Eugénies älsklings-
ort, kanske mest därför att det låg så nära
hennes eget fädernesland Spanien, och årligen
tillbragte hofvet därstädes flere veckor. På
den högt öfver hafvet belägna branta klipp-
stranden, mot hvars sidor Atlantens långa
vågor piska med evigt skum, hade kejsaren
uppfört åt henne Villa Eugénie eller såsom
den mera högtidligt benämndes »palatset»,
som numera, om jag ej bedrager mig, utgör
en afdelning af badorten Casino. Byggnaden,
uppförd af rödt tegel i en stil, som vill vara
Ludvig XIII:s, är icke vidare imponerande,
men rymlig och bekvämt inredd. Och myc-
ket gladt gick där till väga på den tiden,
både i palatset och i hela Biarritz för resten,
dit bland andra en stor mängd af Europas
statsmän brukade göra en liten titt, mera i
förhoppning att kunna kika i kejsarens poli-
tiska kort än i afsikt att kunna restituera
sin hälsa. Men äfven för detta är platsen
särdeles väl vald, synnerligast under vår- och
höstmånaderna, innan ännu hettan blir så
stark. Luften är ren och frisk, och vindarne
hindra värmen från att kännas kvalmig.
Landet är intressant att studera för den, som
är road af sådant, ehuruväl promenaderna,
som egentligen blott sträcka sig mellan ham-
nen och den berömda fyrbåkeu, äro tämligen
inskränkta. Omkring själfva hamnen utbre-
der sig en krans af koketta villor och hotel-
ier, hvilka senare dock icke utmärka sig för
sina billiga pris. En dragningskraft utgjorde
fordom — och gör väl ännu — Biarritz
Casino, som visserligen icke i glans och prakt
motsvarar t. ex. Monte Carlos i Monaco, men
där man icke heller får bedrifva samma spel
som i det sistnämnda. Men andra spel få
bedrifvas för hugade amatörers förnöjelse.
Poetiska själar bruka lustvandra längs stran-
den till en grotta, som bär namnet »Chambre
d’amour», och där enligt traditionen tvänne
älskande en gång i tiden — men ingen kan
säga när — skola ha räddat sig undan ett
skeppsbrott, men sedan dött af brist på hjälp.
Ännu sjungas i nejden sånger, tolkande deras
olyckliga öde.
Renholm.
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
(Ports.)
»$i«nälla mamma,» sade Hedvig bittert,
JfeS»räkna inte mig bland gracerna, det är
mer än löjligt.»
»Men du ser ännu så ståtlig och bra ut
vid ljus och i toalett,» inföll modern. Hon
hade rätt, och Hedvig visste, att hennes grå-
bleka hy och markerade drag behöfde ljussken
och starka färger. Men hon var alldeles för
klok att låta dåra sig af moderns fåfänga för
dotterns räkning, utan pinades i stället däraf.
»Jag bryr mig inte om att gå på balen,»
återtog hon, »när man fyllt tretti år, kan
man ha vett att sluta upp att dansa.»
»Men, kära barn, det står inte skrifvet
utanpå dig, att du är tretti, men det basunar
du då ut kring gator och gränder. Inte gå
på balen! Har man hört! Och du har din
vackra, röda klädning, som du bara nyttjat
en gång.»
Hedvig teg, men såg uppretad och nervöä
ut.
»Och hvad har du att sätta på dig?» frå-
gade fru Alm sin flicka.
»Jag vet inte — jag tror inte min hvite
lenon är fraîche nog ...»
»Den som du hade här i julas?» frågade
fru Bergström.
Gerda nickade och såg orolig ut.
»Nej, söta barn, den kan du visst inte ha;
på en sådan bal kommer man inte i sjaskig
lenon. Men du har ju fått ditt första kvartals
aflöning, du kan få något annat, tunt tyg
billigt nog.»
»Ja, tyget, men så är det så mycket annat,
skor, solfjäder, handskar, blommor — jag har
ingenting.»
Tonen lät halfgråtande.
»Men, lilla Gerda, hvad har du gjort med
din aflöning, utom det du betalar hemma?»
Fru Bergström såg förfärande inkvisitorLk ut.
»Jag har den inte kvar — inte ett öre,»
svarade Gerda sakta, i det hennes mor all-
deles kröp ner i sin sjal och såg ut, som
hade hon velat dölja sig för hela världen.
Endast de två, mor och dotter, visste, att
Gerdas pengar gått åt att betala skomakare-
och skräddareräkningar för syskonskaran —
hon var ju den första, som på egen hand
förtjänat något.
»Du får gärna taga min klädning, om den
kan ändras åt dig,» sade Hedvig. Gerda och
Hedvig voro, oaktadt olikheten i ålder, sedan
drottninggatan S21 billigaste
Största urval
, men bestämda priser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0161.html
