Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 13 maj 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Î8S2
flere âr »bästa vänner», en sådan vänskap,
som uppstår utan att man vet hvarför, mest
därigenom att mödrarna umgås och att dött-
rarna ständigt trätfas och vänjas vid att um-
gås förtroligt.
»Siden, och rödt till på köpet, passar inte
för en så ung flicka,» inföll hastigt fru Berg-
ström, som blifvit ytterst bestört öfver sin
dotters liberalitet att skänka bort den dyrbara
dräkt, hon sträfvat rätt mycket för att få.
»Ja, det har du rätt i — hon skulle se
ut som sin egen mormor,» svarade Hedvig
och log mot Gerda. »Skär som en rosen-
knopp eller hvit som en ängel — det passar
henne bäst.» Det var alltid någonting i
Hedvigs ton, som gjorde, att hennes ord läto
som satir, äfven när hon ej menade det. Det
var ofta, som Gerda sårades af denna ton,
men hon visste, att Hedvig höll af henne,
att hon var Hedvigs enda vän, och därför
fördrog hon mycket från henne!
»Så stanna vi hemma, du och jag, mitt
gull,» fortfor Hedvig och lade armen om
Gerdas hals, »jag skall bjuda hit dig och
hämta hem en flaska champagne, och medan
de andra dansa, blanda vi saknadens tårar i
den skummande drycken och dricka värdens
— den oemotståndliges skål!»
Fru Bergström förlorade mot vanan herra-
väldet öfver sig själf och brast i gråt.
»Hvad i hela världen, mamma?»
»Att du kan vara så hjärtlös,» snyftade
fru Bergström, »när nu ett tillfälle erbjuder
sig för både dig och mig att komma ut i en
elegant societet, och när du har en klädning,
som behöfver vädras, och som blir gammal-
modig, och själf sitter du och murknar på det
där gamla kontoret...»
»Och behöfver vädras, menar du,» inföll
Hedvig. Därefter tilläde hon häftigt: »Ja,
du har rätt, mamma, jag murknar på det
gamla kontoret, jag blir äldre, fulare, dum-
mare och elakare för hvar dag, det är själs-
dödande och nervretande. Jag vill göra dig
till viljes, mamma, jag vill ännu en gång,
den sista, vädra mig och min klädning —
glömma allt annat och vara ung en enda natt,
dansa och le som de andra, berusas af musik
och blomsterdoft, inandas rikedomens och prak-
tens söta gift, kanske få höra, att jag ännu
är vacker — vid ljussken och i rödt siden!»
Hon talade häftigt och bittert, men där
låg en underton af smärta i det hon sade, ett
oroligt kämpande, som förrådde de inre slit-
ningarne hos en kvinna, som håller på att
lämna ungdomen bakom sig, men i hvars
hjärta ännu bo ungdomens längtan och dröm-
mar.
Fru Bergström blef nöjd och Sigrid Åberg
också nöjd, som ej gick miste om sitt för-
kläde. Det var bara Gerda, som den natten
grät sig till sömns med moderns hand i sin.
* *
*
»Jag får ju äran se mina kvinnliga konto-
rister på min bal, både de ordinarie och vår
extra,» sade grosshandlarn, i det han lämnade
Hedvig en räkenskapsbok.
»Jag tackar,» svarade denna stolt, »min
mor och jag bruka ju inte försumma, och vi
komma med nöje i år också.»
»Och fröken Alm?»
Gerda blef blossande röd, bet sig i läppen,
slog ner ögonen och stammade:
»Jag tackar, men jag kan inte komma.»
»Seså, hvarför det då?»
»Hindrad — upptagen ...»
»Så långt i förväg — är det möjligt? Men
IDUN
jag är despot, såväl här på kontoret som i
egenskap af värd på min bal — ni får inte
uteblifva, det sätter jag mig emot.»
»Men jag kan inte — be mig inte — jag
vill så grufligt gärna — men det är omöj-
ligt ...»
Tonen var så barnslig, nästan halfgïâtande,
att grosshandlarn måste småle. Han sade
några beklagande ord, men beslöt taga när-
mare reda på saken. Därefter vände han sig
till Sigrid Åberg med samma fråga, fick ett
blygt »jag tackar» från friska läppar och
såg ett par glödande kinder, som lutade sig
ner öfver ett linieradt papper, hvarå »adepten»
gjorde sina lärospån under Hedvigs uppsikt.
Sigrids ostyrighet kröp alldeles under bordet,
hvar gång grosshandlaren kom i hennes närhet,
och han tog henne för ett det spakaste lam
i skepnad af ung dam.
På middagen var Gerda först färdig med
sitt arbete. Hon mådde inte bra, utan gick
hem och brydde sig ej om att vänta på de
andra. När hon hunnit en bit ner på gatan,
hörde hon hastiga steg bakom sig och en känd
röst, som tilltalade henne. Förvånad och rod-
nande stannade hon och undrade, hvad gross-
handlarn kunde vilja henne. Han följde
henne, och de gingo gatan framåt vid hvar-
andras sida. Han kom genast in på frågan
om, hvarför hon inte kunde komma på balen.
Hon svarade först undvikande, men till sist
lockade han ur henne hela hemligheten —
att hon ingen toalett hade och inga pängar
att köpa någon för. Och liksom fru Berg-
ström undrade han, hvad hon gjort med sitt
första kvartals aflöning, och då hon bekände,
att hon gjort af med den, sade han, att hon
var en liten slöserska. Men till sist fick han
en dunkel häntydan om, hvart pengarne tagit
vägen, och det var med en varm handtryck-
ning och en vacker blick i sina ljusa, blå
ögon han skildes från Gerda vid henne3 port.
På aftonen kom ett bud med ett bref till
Gerda. Det var från grosshandlarn och inne-
höll en femtiokronesedel till baldräkt jämte
en så vänlig skrifvelse om att ej illa upptaga
gåfvan, som kunde anses som en påökning
af andra kvartalets lön, att hvarken Gerda
eller hennes föräldrar kunde annat än mottaga
den för att ej såra gifvaren. Han anhöll
dock, att det skulle bli en hemlighet mellan
familjen och honom. Och så på slutet kom
där en liten anhållan, att hon skulle dansa
kotiljongen med honom och ej lofva bort den
åt någon annan.
Nästa dag kom Gerda sent på kontoret
och passade tiden så, att hon skulle träffa
grosshandlarn utanför, och där tackade hon
honom, enkelt och okonstladt.
Men för Hedvig kunde hon inte tiga, men
denna var mycket tystlåten och svarade ingen-
ting alls på Gerdas ifriga berättelse, utlägg,
undran och tvekan, om hon ändå gjort rätt
i att taga mot pengarne.
»Men när pappa och mamma voro med om
det, så ... »
»Ja, då så,» svarade endast Hedvig sar-
kastiskt.
(Forts.)
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Barnens sysselsättning.
Af
Ellen Bergström.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Gmå flickor äro företrädesvis roade af att för-
^ färdiga hvarjehanda plagg åt en docka eller
små artiklar att möblera eller pryda dock-
skåpet med. Om man sätter dem att sticka
strumpor eller fålla handdukar, skola de snart
gäspa, ja kanske börja gråta och efter en stund
söka lista sig ifrån sådan sysselsättning; men
låt dem på egen hand klippa och sy små
mattor till dockans förmak, örngått och lakan
till hennes säng, hattar och andra plagg åt
dockan själf, och det skall visa sig, huru in-
tresserade och flitiga de blifva ; och icke litet
lära de sig på den vägen. Man har blott att
gifva dem tjänligt material och dugliga verk-
tyg, och de skola förfärdiga dessa små arbeten
i det närmaste på egen hand, sedan man,
notabene, lärt dem de första greppen. Dock-
skåpet är för den lilla flickan, hvad »verk-
staden» är för gossen. Dessutom kan hon
äfven rätt tidigt blifva ett litet biträde i kö-
ket såsom vid fruktskalning och bärrensning
m. m. och äfven få göra sina små försök vid
spiseln. Vår tids nätta spislar göra leksaks-
spislar, vid hvilka det vankades brännskador,
tämligen öfverflödiga. Både henne3 tanke-
förmåga och praktiska duglighet uppöfvas
genom nämnda sysselsättningar; och hvad
som är lika mycket värdt, man skall ej där-
under höra henne kifvas och gnabbas med
syskonen. Det ligger bestämdt i den kvinn-
liga naturen en lust och håg för sådana sa-
ker, som sedermera hos mången ung kvinna
kväfvas genom en allt for ensidig utbildning
af de högre själsanlagen.
Papper eller papp, sax och blyertspenna,
vax och lera samt träbitar att bygga med
och annat dylikt bereda både gossar och flic-
kor flere nöjsamma tidsfördrif.
Tidsfördrif, sade vi, mera af gammal vana
än därför att vi älska detta ord. Det inne-
bär liksom att tiden är ett ondt, som bör för-
drifvas, men hvad är vår tid annat än en del
af vårt lif? Tiden skall icke fördrifvas; den
bör användas.
Men vi återvända till »sax och vax och nål
och tråd». Man kan gärna lämna barnen
frihet att rita och klippa och forma och byg-
ga, hvad deras fantasi ingifver dem. På det
sättet skola de hafva allra roligast. Där-
jämte kan man ju visa dem många små nätta
saker, som äro lätta att göra efter, men den
sysselsättning, hvilken här är på tal, skall
icke sammanställas med undervisning. Un-
dervisningen tröttar och anstränger, och de
mindre äro ännu icke mogna att mottaga den,
de större hafva nog af den i skolan.
Med bildböcker kan man börja underhålla de
små, långt innan de kunna läsa. Texten är
vanligen så lätt lärd, att de, efter att några
gånger hafva hört den uppläsas, kunna den
utantill, och sedan hafva vi sett dem sitta
för sig själfva framför taflorna och upprepa
den ur minnet. Djuren roa naturligtvis bar-
nasinnet mest, men man har vid valet af
djurböcker att akta sig för sådana med orik-
tiga proportioner, ty dessa alstra en oreda i
begreppet, som länge sitter i. Dé goda sven-
ska illustrerade barnböcker vi fått äro myc-
ket att föredraga framför tyska, och hvad
särskildt angår djurafbildningen kan man säga
att den hos oss i allmänhet står mycket högt.
Att man för barnen läser sagor och berättel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0162.html
