Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 20 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 IDUN 1892
frågade Gerda,
tog dig så bra
att höra hennes namn. Hon hette Greta Slina
Bohm. Lefver hon ännu, hafva vi utsikt att
sex år härefter få promovera vår första kvinn-
liga jubelmagister. Vill någon för sådant än-
damål anställa forskningar efter Greta Stina,
så kunna vi upplysningsvis meddela, att hon
var från Norrsunda församling i Upland och
född den 26 maj 1827.
Vid Manilla promoverades vidare två döf-
stumma flickor till simmagistrar 1850 och yt-
terligare tvänne 1852. (Forts.)
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
(Forts.)
plagen efter balen var Hedvig den första af
flickorna på kontoret. Hon såg blek och
trött ut, till och med åldrad. När Gerda en
timme senare kom, kunde hon ej låta bli att
anmärka detta.
»Låt mig och mitt utseende vara i fred,»
svarade Hedvig retligt.
Gerda kastade en snabb, forskande blick
på henne.
»Hade du inte roligt i går?»
»du dansade ju mycket och
ut.»
»Dm hade roligt, utom all fråga,» svarade
Hedvig, »och du tog dig charmant ut.»
Gerda smålog ett gladt, öfvermodigt erkän-
nande. Hon hade verkligen varit en af ba-
lens drottningar, och värden själf hade ägnat
henne en i ögonen fallande uppmärksamhet,
skaffat henne de bästa kavaljererna, och i
kottiljongen hade hon fått åtta buketter. Allt
detta hade varit för mycket för den lilla Gerda
från det anspråkslösa, nästan torftiga hemmet.
Det var som när en obetydlig liten skogs-
blomma från sin undangömda vrå bland mossan
med ens blir omplanterad i ett praktfullt oran-
geri. Berusad af den henne omgifvande här-
ligheten, af smicker och uppmärksamhet, veck-
lar hon hastigt ut sin blomknopp med en
aningsfull tjusning öfver sig själf och sin nya
tillvaro. Men hon tager skada till sin rot
— det finaste i hennes doft försvinner, det
skära, omedvetna i hennes fägring förflykti-
gar, hjärtas renhet och tankens oskuld bli
grumlade.
Nästan som genom ett trollslag blef Gerda
kokett, hänsynslös. Hon pratade och skrat-
tade med obekanta herrar, som hade hon
känt dem hela sitt lif. Man fann henne
utomordentligt pikant. Hon var »ny», hon
var frisk, och hon var så förtjusande naiv,
trots sitt barnsliga koketteri, däri man tydligt
spårade noviseD, som gör sina första djärfva,
men osäkra steg.
Grosshandlarn, som fick se sin unga konto-
rist från en alldeles ny sida, var lika förvå-
nad som road, men började nästan ångra, att
han ej tagit en äldre kamrat åt Hedvig. Han
tyckte, att det efter detta skulle vara svårt
att öfvertaga respekten och myndigheten på
kontoret, där han alltid var värdig och all-
varlig i sitt sätt.
»O, hvad jag hade roligt!» utbrast Gerda
och lade händerna på den stora kontorsboken.
»Det är att lefva —- lefva lifvet — hvad är
allt annat i världen mot rikedom — rikedom,
som ger fester, lycka, kärlek!»
»Har du redan kommit så långt, att du
tänker på kärlek efter festen i går?»
Gerda rodnade, men skrattade ett litet lågt,
lyckligt skratt.
»Hvarför inte!»
Hon kastade hufvudet stolt tillbaka och
gaf Hedvig en utmanande blick. Hon lefde
ännu i föregående nattens rus och feststämning,
hon tyckte sig ännu tråda på mjuka, persi-
ska mattor, hvila i svällande divaner, klädda
med purpursiden, se hundratals ljus blixtra
från gnistrande kristallkronor och mångdubb-
las i trymåerna, framför hvilka utsökta blad-
och blomväxter tjusade syn och luktsinne.
Hon serverades champagne ur konstnärligt
etsade glas med silfverhandtag, hon bjöds
läckerheter från ciselerade silfverbriekor —
och hon hörde en smekande, frestande röst
i sitt inre, som upprepade sitt: »Allt detta ger
jag dig, om du vill bli min.»
Icke att det hade sagts, men det kunde
sägas, det skulle sägas. Och det gjorde henne
yr i hufvudet, så att hon nästan svindlade
vid tanken därpå. Bort med fattigdomens
tryck för henne och hennes kära, ett nytt lif
för dem alla. Det var söm hade hon i natt
endast stått på tröskeln och skådat framåt i
den nya, lockande världen, och nu brann hon
redan af törst efter mer och ännu mer.
»Hvad skulle en viss person säga, om han
hörde dig?» återtog Hedvig.
»Hvem — Arvid? »
»Ja, just Arvid.»
»Han har inga rättigheter öfver mig —
jag har aldrig gifvit honom något bindande
löfte. »
Gerda talade så ifrigt, som hade hon ad-
vocerat mot sitt eget samvetes röst.
»Du tycks kunna byta om fästmän lika
lätt, som du byter om handskar.»
»Nåja, det är då, tyvärr, inte så ofta —
jag menar handskarne — det där om fästmän
bryr jag mig inte om att resonera med dig
om, för hela saken är, att du är afundsjuk!»
Hedvig blef alldeles gråblek och såg för-
färad på Gerda.
»Tyst!» utbrast hon ooh höjde befallande
handen; »du kunde höras därute i det yttre
kontoret.» Hon visade mot dörren, där de
manliga kontoristerna befunno sig.
Gerda blef rädd och teg, ty hon hade egent-
ligen stor respekt för Hedvig, och denna såg
nu ut, som hade hon velat slå Gerda. Un-
der tystnad arbetade de två flickorna en stund,
till dess mot middagen Sigrid Åberg kom som
en stormvind, brydde sig inte om att taga af
sig ytterplaggen och sätta sig till något ar-
bete, utan började genast tala om balen.
Också hon hade haft »rysligt roligt», fast
»han» inte dansat med henne, bara tagit
henne ett varf i kottiljongen.
»Du, Hedvig, fick i alla fall en fransäs
med honom ...»
»Ja, det var för släktskapens skull — på
Silfverhjälmska sidan,» afbröt Hedvig, sar-
kastiskt härmande sin mor.
»Men du, Gerda,» fortfor Sigrid, »du lyck-
liga ost... » och så bredde Sigrid ut sig i
ämnet, helt oförtäckt och utan att Gerda af-
bröt henne annat än med någon berättelse
från balens berusande äfventyr.
»Ni äro ena idiotiska fjollor bägge två,»
sade Hedvig plötsligt förargad och slog igen
kontorsboken med en smäll, i det hon hastigt
gick in i toalettrummet för att taga ytter-
plaggen på sig och gå hem.
»Hvad gick åt henne?» frågade Sigrid för-
bluffad.
»Å, ser du, hon börjar bli gammal — en
gammal mö, förstår du,» sade Gerda i mildt
urskuldande ton, »vi, som ännu äro unga få
ha fördragsamhet med henne. Hon hade natur-
ligtvis inte så roligt som vi i går — och så
blir hon bitter — och ser du, hon har aldrig
anförtrott mig det, men jag är så säker, att
jag kan dö därpå, att hon i många år, långt
innan hon kom på kontoret—varit kär i. . .»
namnet hviskades hemlighetsfullt till Sigrid.
»Ä, hvad säger du.. . ja, då så är ju allt
klart. »
Grosshandlarn hade inte alls visat sig på
kontoret den dagen, där hade endast varit ett
par telefonmeddelanden från honom till kas-
sören. Men just som Sigrid och Gerda läm-
nade kontoret, mötte de honom i porten. Han
såg litefr förlägen ut, när han lyfte på hatten
och hans blick mötte Gerdas. Hon å sin
sida rodnade häftigt och påskyndade sina
steg. Hon hade fått hjärtklappning, och där
kom öfver henne en känsla af ångest, hvar-
för visste hon ej.
Först sedan flickorna hunnit ut gå gatan,
påminde de sig, att de underlåtit tacka vär-
den för balen. Men han hade också skyn-
dat så hastigt förbi dem, att det syntes, att
han ej ville bli uppehållen.
Ensam i sitt rum i skymningen på efter-
middagen låg Gerda på soffan och tänkte
det alltsamman om och om igen i de minsta
detaljer. En sak dröjde hon mest vid, där-
för att den syntes henne så betecknande.
Under kottiljongen hade han sett på henne
med en allvarligt drömmande blick och sagt:
»Jag kan inte låta bli att se på er, fröken
Alm, ni påminner så mycket, särskildt i af-
ton, om någon, jag känt och sett.»
»Hvem?» hade hon naivt och nyfiket frågat.
»Någon, som inte bar baldräkt,» svarade
han leende, »men rosor hade hon i håret som
ni — samma färg på ögonen, samma form
på näsan, men hon var blekare än ni och
mindre till växten — och så hade hon bara
en enkel bomullsklädning.»
»Hvar finns hon?»
Åter log han åt hennes barnsliga fråga.
»I min längtan och mina drömmar —» sva-
rade han — och så kom någon och tog henne
till att dansa ut.
»I min längtan och mina drömmar —».
alltså hans ideal — och det liknade hon!
Men inte alldeles — hon borde varit ble-
kare och mindre — men det var ju småsaker
— man får inte vara så noga med ideal och
verklighet här i världen!
På bordet vid fönstret stodo alla kottil-
jongsbuketterna i en skål, och en svag, half-
vissnad, ej alldeles frisk doft trängde fram från
dem till Gerda. På ett par stolar lågo hand-
skar, näsduk, solfjäder och några andra toa-
letteffekter, som ej ännu blifvit undanlagda.
Var detta kärlek — äkta, stor, betagande
kärlek? Och var det andra ■—• Arvid —
bara en barndomsfantasi?
Det ena var rikedom och lyx, nöjen och
njutningar — det andra var fattigdom och
obemärkthet — men hvilket var kärlek?
Åter kände hon en beklämmande ångest,
en räddhåga för sig själf och de nya makter,
som stredo om herraväldet öfver hennes sinne
och hjärta.
När modern kom in till henne, hade det
blifvit mörkt, men Gerda bad att slippa ljus
— hon hade hufvudvärk. (Forts.)
-’-’•C/ivV’—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
