Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 3 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 ! DUN 1892
oss också mera kär genom sin motsättning
till den tunga, allvarliga, arbetsamma vintern.
Hvarför skall man dä söka stäfja ungdomens
begär att den korta tid, som bjudes, söka
hälsa och hvila bland solljus, blommor och
klar, ren luft?
H. L. Victoria.
Från
lidandets oeh barmhärtighetens
värld.
Några Stoekholmsbilder
af
Cecilia Bddth-Holmberg.
l.
Brottningens skyddshem.
Ett stycke upp på söder vid Maria Hög-
bergsgatan ligger en liten bvit byggnad midt
i en trädgård, som omgifves af järnstaket, men
hvars gallerport dock står öppen för en hvar.
I trädgården äro bärsåer, rabatter, bärbuskar
och gräsplaner; den ligger på en sluttning med
fri utsikt åt inloppet från saltsjösidan, och den
lilla byggnaden ser mycket inbjudande och
vänlig ut.
De, för hvilka detta hem är bygdt, kunna
i bokstafligaste mening säga: »jag var i fän-
gelse, och du uppsökte mig.» Det är nämligen
»hemmet för frigifna kvinnor» eller »drott-
ningens skyddshem», och de, som bo därinne,
hafva alla varit tagna om hand af den lagliga
rättvisan, alla äro de sådana kvinnor, för
hvilka, då fängelsets dörr åter öppnas, sam-
hället liksom instinktmässigt ryggar tillbaka,
och åt hvilka det äfven tyvärr hälst vänder
ryggen.
Här finna de dock ej endast ett skydd från
alla dessa förödmjukelser, hvilka lika ofta bli
lika många frestelser till nya brott, utan ock
vänlighet och tilltro, sysselsättning och trefnad.
De komma under inflytande af den anda, som
råder i ett verkligt och i bästa mening godt
hem — för många af dem något helt och
hållet nytt och okändt.
Enär hemmet, för att ej förlora karaktären
just af hem och i stället för mycket erhålla
prägeln af anstalt, dels endast emottager ett
begränsadt antal kvinnor, dels har till syfte
att hjälpa sina skyddslingar till en bättre, he-
derlig framtid, öppnar det sin dörr endast för
unga kvinnor, således sådana, som ännu hafva
en framtid för sig, och endast för sådana,
som före sitt utträde ur fängelset uttalat en
önskan att erhålla hemmets hjälp.
De antagas dock först, när prästen och di-
rektören vid korrektionsanstalten gemensamt
tillrådt detta. Inga prostituerade kvinnor mot-
tagas; de flesta, för hvilka hemmet öppnar sin
dörr, äro tjufvar, men stundom också barna-
mörderskor — och dessa senare, sade mig
föreståndarinnan, »äro alltid de bästa». Om
man än ett ögonblick studsar vid uttrycket,
inser man dock snart dess sanning, ty en för-
förd kvinna är icke alltid en dålig kvinna,
och den förfärliga handlingen är ofta föranledd
af den djupa känslan af skam och förtviflan,
som i de flesta fall saknas hos tjufven. Det
förstnämnda slaget af brottslingar har sålunda
i sin karaktär en så att säga bättre förutsätt-
ning för upprättelse än tjufven med dennas
vanligen låga karaktär.
Det faller af sig själf, att i detta »hem»
icke kan råda full frihet, utan att medlem-
marna i denna sällsamma hemkrets äro ställda
under ett visst tvång, dock i en form, som
hos dem väcker känslan af, att man hyser det
förtroende för dem, att de ej missbruka den
frihet, som lämnas.
Så t. ex. är ingen innestängd eller inspär-
rad; dessa kvinnor, som nyss varit inlåsta
inom fängelset och där varit underkastade
ständig uppsikt, röra sig fritt inom hemmets
väggar, sköta sina dagliga sysslor i köket, så-
som städerskor m. m., och ehuru rigeln till
ytterdörren är så lätt att skjuta ifrån oeh gal-
lerporten åt gatan ej är låst, händer det dock
sällan, att någon rymmer undan hemmets vän-
liga »tvång» tillbaka till gatlifvets visserligen
för en tid mera obundna, men också alltid
tillbaka till korrektionsanstalten ledande frihet.
Tryckta stadgar finnas, som föreskrifva »ovill-
korlig lydnad mot husmodern eller förestånda-
rinnan», hvilken, såsom hon själf leende sade,
jämte sitt biträde »äro de enda ostraffade» inom
denna »familj». Men lydnaden kommer, som
det förefaller besökaren, mera af frivillig till-
gifvenhet än af lagbud.
Den, som besöker denna de ur fängelset fri-
gifnas fredliga vistelseort, skall förvånas öfver
det vänliga, nästan glada intryck, man medför
därifrån. Det hela liknar mera en skola för
vuxna — som det ju också i bästa mening är
— än en tillflyktsort för varelser, straffade för
stöld och mord.
Mottagningsrummet, i hvilket man bjudes att
stiga in, är ganska rymligt, möbleradt som ett
hemtrefligt hvardagsrum i ett privathem; intet
fattas, hvarken piano eller bokhylla, blommor
eller små prydnader. Öfver soffan sitter på väg-
gens hedersplats porträttet af detta hems stif-
tarinna, vår nuvarande drottning.
Näst intill har husmodern sitt lilla sofrum,
och från detta inkommer man, om jag ej miss-
tager mig, direkt i ett af de ganska stora sof-
rummen. Tvänne sådana finnas med bäddar
åt dessa tolf kvinnor, som undan för undan
vistas här; en hvar af dem har dessutom sin
egen låda och sitt eget lilla skåp eller garde-
rob, med sitt eget nummer och nyckel —■ men
alla de senare förvaras af föreståndarinnan.
»De ha svårt nog ändå,» berättade denna,
»att hålla fred sinsemellan; detta är den stör-
sta svårighet, vi ha, och någon gång måste vi
använda straff; det strängaste straff, som före-
kommit, har varit åtta dagars arrest i sofrum-
met.»
Vid mitt besök här lågo flere af kvinnorna
jämte föreståndarinnans biträde influensasjuka,
hvarför någon liten stagnation i det dagliga
arbetet tycktes hafva inträdt. I köket sysslade
ett par »kokerskor» med middagsmaten —■
denna är sådan den förekommer i ett vanligt
enkelt hem: färskt kött tre gånger i veckan
och färsk fisk en gång; utom de vanliga trenne
dagliga målen vankas det också kaffe med hvete-
bröd på eftermiddagen.
Tvänne arbetssalar finnas ; i den ena af dessa
står ett stort fyrkantigt bord midt på golfvet;
stora skåp, blommor i fönstren och en liten
orgel vid fönstret gifva rummet en mycket hem-
treflig prägel ; här samlas alla »hemmets» in-
vånare efter kl. 6 hvarje eftermiddag, då da-
gens ordinarie arbete, utom hvad som rör hus-
hållsbestyren, är afslutadt ; alla få nu arbeta —
sy och sticka — åt sig själfva, allt dock under
husmoderns ledning, hvilken samtidigt söker
genom vänligt samtal lifva dem och väcka deras
intresse och förtroende. Hon lär dem äfven
sjunga till arbetet, hvilket brukar synnerligen
uppfriska dem; vid dessa tillfällen förekomma
dock aldrig religiösa sånger eller psalmer, utan
fosterländska sånger, natursånger m. m. af upp-
friskande art ; »jag tycker ej om att höra re-
ligiös sång förvandlad till slagdänga», var före-
ståndarinnans sunda uppfattning af saken ; psal-
merna sparas uteslutande för den dagliga hus-
andakten.
Nästa rum var fylldt med hvarjehanda arbets-
materialier och redskap: ett par kvinnor väfde
trasmattor, andra klippte till trasorna, en ny-
stade garn, andra åter sydde, och en spädlem-
mad blek kvinna med ljust hår, blekt, tärdt
ansikte och tungsinta ögon stickade täcke.
Det var hemmets egentliga arbetssal, hvari
allt det arbete förrättas, som ej tillhör de dag-
liga sysslorna: alla för hemmet behöfliga säng-
kläder, beklädnadspersedlar m. m. förfärdigas
här ; dessa senare i synnerhet torde ej vara få,
enär många af kvinnorna vid sitt utträde ur
fängelset ej äga mer än kläderna på kroppen
och ofta måste fullständigt klädas upp. En
hvar, som uppfört sig väl, får också vid afflytt-
ning från hemmet tillräckligt kläder för när-
maste framtid.
Men äfven främmande arbete emottages till
utförande, och inkomsten för detta tillfaller
hemmet.
I bottenvåningen finnes dessutom tvättstuga,
där främmande tvätt emottages, och där kvin-
norna få lära sig tvätta mangla och stryka m. m,
»Arbetet roar dem ganska mycket», berät-
tade föreståndarinnan, i det hon stängde dörren
till arbetsrummet, och vi satte oss ned vid det
stora bordet i den yttre, för tillfället obegag-
nade salen, »de rent af täfla med hvarandra,
om hvilken som skall hinna mest och sy eller
väfva bäst.»
Jag frågade, om hon ej ibland kunde finna
det litet kusligt att bo och sofva ensam bland
alla dessa åtminstone till en början främmande
och ej förtroendeväckande kvinnor. »Biträdet»
har nämligen sitt rum längre bort i byggnaden,
medan föreståndarinnans, som sagdt, gränsar
omedelbart in till en af de gemensamma sof-
salarna.
Nej — den känslan hade hon aldrig förnum-
mit; hon hade gjort den erfarenheten, att det
förtroende hon visat, i allmänhet åstadkommit
pålitlighet. Hon riglade t. ex. aldrig dörren
till sitt rum, det kunde till och med hända,
att hon sände en och annan af dem hon bäst
kände i ärenden ut i staden, att betala räk-
ningar m. m., men hon kunde ej neka till, att
hon då ofta kände sig mycket orolig, liksom
ock att hon nästan alltid gick i en viss spän-
ning, enär man dock aldrig kunde känna sig
fullt säker på, att ej det dåliga anlaget helt
plötsligt åter kunde bryta fram. Så hände det
en gång, att en tjuguårig flicka, en riktigt
vacker och behaglig ung flicka, som ständigt
visat sig från sin bästa sida, plötsligt försvann
och med henne en hel mängd saker, tillhöriga
hemmet och dess innevånare. Innan hon åter
blef tagen af polisen, hade hon hunnit begå
nio stölder. — Under året 1890 hade dessutom
tvänne kvinnor olofligen afvikit, båda straffade
för stöld, den ena för tredje, den andra för
första gången. —
(Forts.)
%
De läsarinnor,
som ändra vistelseort för sommaren, och hvilkas prenu-
meration à Idun ej utsträcker sig längre än till den 1
juli, torde göra bäst i att före afresan förnya prenu-
merationen för att vara säkra om att fä den löpande
årgången fullständig.
TH. LUND -**■ Kappaffär «f- SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
