Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 3 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 IDUN 1892
Att packa i och för utflyttning till landet
skulle fordra sitt särskilda kapitel, som öf-
verlämnas till någon erfaren husmoder bland
Iduns läsarinnor.
Det berättas, att den berömde, engelske
målaren Opie en gång blef tillfrågad, hur han
blandade sina färger. »Med förstånd, min
herre, med förstånd,» var svaret. Kanske
konsten att packa också kunde vinna på, om
vi, liksom Opie, komme ihåg, alt försynen
begåfvat oss med ett större eller mindre för-
stånd, på det vi må bruka det äfven vid så
triviala saker som att packa.
H. F.
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
(Forts. o. slut från föreg. n:r.)
ågon berättade, att hon var en skönhet,
som bedårat honom, en annan, att
hon var rent af ful. En visste, att
hon var gammal, en annan, att hon var helt
ung, bara barnet. Men alla voro öfverens
om, att partiet var mycket opassande, alla
kände sig upprörda och de flesta på ett eller
annat oförklarligt sätt förorättade. Att Elin
Andersson var en intrigant kokett, som lyc-
kats fånga en guldfisk, var också solklart.
Emellertid drogs äfven det ena efter det an-
dra fram i ljuset angående denna guldfisk,
som ingen förut haft en aning om, eller som
förut förbisetts eller till och med ansetts som
fötjänster.
Fru Bergström satt tyst, men med ett ut-
tryck i sitt förnäma ansikte, som sade mer
än ord. Hon höjde de halfslutna ögonlocken
emellanåt, skakade på hufvudet och drog
munnen till ett snedt leende, som på en gång
betecknade hennes förakt för personerna i
fråga, hennes sårade hederskänsla och moral,
hennes likgiltighet och dock tydligt gaf till-
känna, att hon visste mer än någon, om hon
bara ville tala. Men då man som släktinge
— på Silfverbjälmska sidan — uppfordrade
henne att yttra sig, skakade hon värdigt sitt
hufvud, drog munnen så långt på sned som
möjligt och svarade:
»Jag vet ingenting, och jag vill ingenting
veta.»
Hedvig rörde sig tyst bland gästerna och
serverade dem. Flere gånger hade hon höjt
sitt hufvud, det hade blixtrat till i hennes
ögon, och hon hade öppnat läpparne som för
att tala, så skamligt föreföll henne det för-
tal, som regnade öfver de två, hvilka intet
ondt gjort de närvarande. Men hvad tjänade
det till att tala — Elin Andersson var också
för henne fullkomligt obekant, och hon kunde
inte ge några upplysningar om henne. Dess-
utom att tala skulle vara att vända uppmärk-
samheten mot henne själf, och hon visste,
tack vare moderns insinuationer, att man redan
för länge sedan gjort henne till föremål för
undran, prat och ett medlidande, som blott
sårade det, som hon bar innerst och djupast,
och som hon hoppats kunna dölja för hela
världen. Och så teg hon.
Också Gerda Alm hörde till de tysta, där
hon litet blek och allvarsam satt i en vrå och
sydde på ett broderi. Men arbetet sjönk ofta
ned i hennes knä, och hon såg drömmande
framför sig, i det hon alls inte tycktes lyssna
till pratet omkring sig, utan vara med tan-
karne långt borta, in i den fjärran framtiden.
Litet senare kom en ny gäst, en yngre fru
af Hedvigs bekanta. Hon hade blifvit hin-
drad, därför att hon haft besök af en af sina
vänner, kanslirådinnan, grosshandlar Brunners
syster! Den lilla frun förstod mycket väl
den viktiga roll, hon i detta ögonblick spelade,
och njöt inte så litet däraf. Och som hon
tillika var en god och snäll människa, kunde
hon ju inte annat än anse det för sin plikt
att upplysa de andra om, hvad hon hört från
fästmannens egen systers läppar.
Och det som åtminstone i yttre konturer
kom sanningen närmast var, att Elin Anders-
son var äldsta dotter till en präst i Norrland
med klena inkomster och tio barn. För två
år sedan hade Brunner träffat henne i Da-
larne, då han var där som turist och hon
hälsat på i Leksands prästgård. Han hade
genast förälskat sig i det sjuttonåriga barnet
och rest efter henne till hennes föräldrahem
för att fria. Men då hade det underbara
inträffat, att Elin hängt sin pappa om halsen,
gråtit som en förtviflad och bedt att få slippa
sin friare. Kyrkoherden hade ansett sig böra
framhålla de världsliga fördelarne af partiet,
men flickan hade bedt att »alltid» få stanna
hos pappa och mamma och syskonen, och far
och mor hade dragit en suck af belåtenhet
öfver att ännu få ha kvar sitt bästa solsken
och sin duktiga hjälpreda. Så hade millio-
nären måst draga sin väg med en korg, och
det för en kort stund störda lugnet i präst-
gården hade återinträdt, och hvardags!ifvet
med dess arbete och nödtorftiga uppehälle
fortgått som vanligt. Men så hade Elin och
Brunner åter träffats den sist förflutna som-
maren, när grosshandlarn rest till Norrland
för att se på bruket, han ämnade köpa. De
hade varit dagligen tillsammans under ett par
veckor, och en stor förändring försiggick under
tiden med den unga flickan. Brunner märkte
det med glädje, såg, hur hon för hvarje dag
närmade sig honom allt mera med förtroende
och en vaknande böjelse.
Men rädd att misstaga sig och rädd, att
hon också skulle kunna misstaga sitt intresse
för verklig kärlek, reste han, utan att ha sagt
någonting. Men fram på vintern blefvo honom
längtan och ovissheten för svåra, han skref
till henne och fick svar, och så for han upp
för att fria för andra gången. Och åter hängde
Elin sin pappa om halsen och grät, men den-
na gång för att få honom, som hon förra
gången bedt att få slippa! Så hade det gått
till, och om en månad skulle det lysas, och
om två skulle de redan vara gifta.
»Hon hade väl kommit underfund med hans
människovärde som millionär,» inföll spetsigt
någon.
»Det tror jag inte, hon brydde sig om, åt-
minstone sade hans syster det,» svarade be-
rätterskan och tilläde: »Dessutom anser jag
för min del Brunner vara en man, som nog
kan vinna en oegennyttig kärlek. Om han
blefve fattig i morgon, tror jag inte den lilla
prästdottern äfvergåfve honom ändå.»
Fru Bergström lät höra ett harklande, oar-
tikuleradt ljud, men såg upphöjdt likgiltig ut.
»Yet ni, om hon är vacker eller ful?» frå-
gade någon.
»Kanslirådinnan hade bara sett ett illa
gjordt porträtt af henne, och där såg hon in-
genting ut, men hennes bror hade, förstås,
sagt, att hon var söt som en engel.»
»Är det sannt, att hon är obildad och
omusikalisk?»
»Hon har nog inte så stor lärdom, och
piano spelar hon inte.»
Samtalsämnet fortsattes ännu en stund,
fast inte med samma ifver. När Hedvig se-
dan föranstaltade, att där blef sång och mu-
sik, tystnade alla tungor, och sedan kom man
in på andra ämnen.
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
