Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 10 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 1892
DUN
Vissa nästan litet »klosteraktiga» bestäm-
melser måste af naturliga skäl tillämpas ; så
finge t. ex. ingen af kvinnorna emottaga besök
utan husmoderns tillstånd, ocli dessa besök
fingo endsst vara af föräldrar, syskon samt
kvinnliga släktingar och vänner.
Jag frågade till slut, om ej någon enda
manlig medhjälpare funnes i närheten, i fall
något skulle hända, som påkallade hjälp af en
sådan.
»Jo,» svarade föreståndarinnan, »här nere i
bottenvåningen bor en vaktmästare, men vi be-
höfva honom nästan aldrig. Och när någon
frågar mig,» tilläde hon gladt småleende, »hur
allt kan gå så stilla oeh lugnt till här, tänker
jag alltid på dufvornas svar till tuppen, då
denne frågade dem, hur man lefde hos dem,
efter som de aldrig slogos sins emellan: hos
oss lefver man i kärlek.»
Mitt eget intryck af detta »drottningens
skyddshem» stadfäste sanningen af dessa ord.—
Men sedan då de lämnat hemmet, skola fort-
farande verkligt goda hem vilja mottaga kvin-
nor med brott och straffängelse bakom sig,
äfven om de få anbefallning från skyddshem-
met? Säkert är, att upprättelse och fortfarande
inre själfbestånd för fallna af hvad slag som
hälst endast kunna gifvas af de goda hemmens
goda människor. —
»Hemmet för frigifna kvinnor» stiftades 1860
på initiativ af dåvarande hertiginnan af Öster-
götland, vår nuvarande drottning, som därige-
nom gaf uppslaget till den verksamhet för un-
derstödjande af frigifna fångar, hvilken seder-
mera spridt sig öfver landet och som nu upp-
bäres af 24 särskilda föreningar.
l)et antal skyddslingar, som under de gångna
30 åren funnit en fristad i hemmet, är 324;
af dessa hafva 95 återfallit i brott, men icke
mindre än 212 återgifvits samhället såsom nyt-
tiga medlemmar och oförvitliga människor; af
dessa senare hafva 196 erhållit anställning som
tjänarinnor i enskilda hus.
Den nuvarande föreståndarinnan är enkefru
Augusta Vedin.
Hemmets ekonomi tyckes vara särdeles god,
att döma åtminstone af dess räkenskaper för
år 1890, då behållningen vid årets slut uppgick
till öfver 7,000 kr., och då tillgångarna efter
afdrag af skulder visa en summa af 91,000 kr.
Det understöd och det bidrag, som skydds-
hemmet således bäst behöfver af allmänheten,
torde, synes det mig, hälst gifvas i form af en
utsträckt hand och ett vänligt hem åt de kvin-
nor, som uppfostrade härstädes utgå med god
vilja att för sig i lifvet finna en hederlig, ar-
betande kvinnas plats. —
%
En ny reform.
tElttse’n de sorgliga, bitlra dagar,
Då Eva drefs utur paradis,
Att det är männen, som stifta lagar,
Vi få nog märka på alla vis-,
För oss så innerligt väl de ställa,
Vi ä’ så »söta», vi ä’ så »snälla»,
De sjunga ständigt vårt lof och pris,
Och så de äro, I alla veten,
Så fasligt måna om »kvinnligheten»
Och vilja värna om den förstås,
Och mellan raderna godt I läsen,
De såge helst i »det hulda väsen»
En liten tam och beskedlig gås.
Men gåsen vaknar oeh börjar liackla,
Och lagar, skrankor och hinder vaclda
Och brytas sakta och varligt ned.
Och männen ängsligt två sina händer
Och släppa fram oss ett steg i sänder,
Tills vi stå midt uti deras led.
Och säge därom, livad hälst man vill,
Ett faktum är dock, 1 vise, store,
Att om på jorden ej kvinnan vore,
Så funnes männen — rakt inte titt.
— Ja —- delta var nu blott företalet
Titt mitt förslag om en ny reform.
Jag tycker inte, det är så galet
Och bör ej väcka så farlig storm.
Att männen trampa alltjämt i hälen
Ej kvinnan passar, vi nog förstå,
Men några — »nådiga vedermålen»
Den stackar’n borde väl kunna få.
För alla möjliga små förtjänster
En vacker stjärna hängs på till vänster
På männens »manliga», fria bröst,
Och granna ordnar på kedjor dingla,
Och gyllne nycklar på ryggen pingla
Till deras ständiga fröjd och tröst;
Men vi, som knoga och laga maten
Och träla så i vårt anlets svett
Och fostra dugande män för staten,
Hvad har man oss till belöning gett?
Jo, — kan man blott med talanger pråla
Och drilla grannt uppå höga ciss
Och dramer spela och taflor måla,
Då kan man kanske få Liiteris.
Men mindre gynnade af Fortuna,
Som nitiskt skött något viktigt kall,
Få vara glada i alla fall,
Om Idun ristar en liten runa.
Och därför — vore det så förmätet,
Ifatt vi sände till majestätet
En liten älskvärd deputation,
Som sa’ helt blygsamt, hur fasligt gärna
Vi skulle önska att få en stjärna,
I stället lofva vi då att värna
Oeh stöda duktigt hans dyra tron.
Och om sitt bifall han ville skänka,
Ilvad orden skulle oss passa bäst?
Månn’ vi på Svärdsorden borde tänka,
Då vi Karlsborg nu ha’ snart befäst?
Därnäst för Vasen jag ville rösta,
Ty högre våga vi icke gå,
Och få vi bara med den oss trösta,
Vi kunna nöja oss bra ändå.
Den största stjärnan på »storkalasen»
Till siden, blommor och bjäfs och släp,
Den allra näpnaste lilla Vasen
Den ta’ vi bara på kafferep,
livad det skall taga sig ut med iiden!
— Jag ser i andanom denna syn —
Då stjärnor lysa bland flor och siden
Och brytas skönt emot rosenhyn.
Tänk, när min gubbe så grof i basen
Ur skafferiet mig ropar fram
Och säger: »Mutter, du har fått Vasen,»
Och 1er oeh visar ett telegram-,
Dock — kanskejag,som bar fram förslaget,
Med skäl kan vänta att nu i draget
Till evig heder för hela sta’n
Bli kommendörska med stor kraschan.
Fru Snorre.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
L o f!
et var morgonen efter den stora befrielse-
dagen, morgonen efter examen. Elsa sof.
Hufvudet hade hon borrat in i kuddarne,
så att den öfversta mjuka dunkudden vek ihop
sig öfver det och endast lät några obstinata,
mjuka små bårslingor sticka fram, guldröda då
solstrålarna lyste på dem. För öfrigt syntes utaf
hela hennes person blott den lilla näsan, genom
hvilken hon drog långa, bestämda andedrag.
Surr-urr-urr-surrrr . .. Väckaruret på nattduks-
bordet hot upp sin skrofliga röst. Det blet lit
under det röda täcket. Ett par långa ben stucko
ur sängen och efter benen en gänglig flickkropp
i ett spetsprydt linne.
»Dativen själfständig, utom då ackusativen är
le, la, les-, är ackusativen le, la, les, så går dati-
ven före ackusativen utom lui och leur, som
går...»
Det kom en glimt af medvetande i de yrvakna
grå ögonen. Ett minne for som en blixt genom
hjärnan, som mekaniskt surrat upp de evigt om-
tragglade franska gramatikreglerna. Elsa tyckte
sig se ett stort rum med fördragna gula gardiner,
bakom hvilka dansa stora, feta flugor; längst
framme i katedern ett hvithårigt gubbhufvud och
omkring detta en krets allvarliga pedagog-ansikten
med trötta, uttråkade miner; några långa rader
med] flickor i betygsfeber och styfva söndagkläd-
ningar. Och den sträfva gubbrösten säger och
talar:
... »Och härmed anse vi denna lästermin af-
slutad...»
Ah, hon hade ju lof, lof!
Öfver det urvuxna nattlinnet drogs åter det
varma täcket. Vid hutvudgärden sträcktes ut ett
par smala armar med tillhörande händer och vid
andra ändan af sängen ett par dito ben med fot-
ter. Ifrån den yttersta fingerspetsen till den yt-
tersta tån — en enda lång, lättjefull sträckning!
Och de röda läpparna skildes till en gäspning,.som
lät alla de hvita tänderna lysa fram. Ögonblicket
därpå var det lilla hufvudet med sitt burriga hår
försvunnet under täcket.
Det biet alldeles tyst en lång stund i rummet.
Men så började det åter lefva, och efter några
kastningar, vridningar och vändningar,under hvilka
sängen ljudeligt knarrade och suckade, stacks ett
litet hufvud upp med de mest klarvakna, tjuf-
pojksaktiga ögon i världen.
Elsa tyckte, att det var »vådligt urfånigt», att hon
inte kunde sofva nu, då hon fick. Hon försökte
alla möjliga medel, men förgäfves. Hon räknade
till hundra minst tre gånger. Omöjligt! Så hade
hon läst, att om man tänkte på något riktigt led-
samt och tråkigt, skulle man få sömn. Nåväl,
hon tänkte riktigt stadigt och länge på tant Ullas
tebjudningar, men utan framgång. Då fick hon väl
ändå försöka något, som annars brukade vara ett
osvikligt sömnmedel. Ett långt, svårt procentpro-
blem med både diskont och rabatt, tog icke det
skruf, så var det ohjälpligt. Men nej, ej ens detta
tycktes i dag vilja verka.
Elsa förstod sig icke på sig själf, hon som annars
om morgnarna brukade ha som bly i ögonlocken.
Men hvad skulle hon nu taga sig till, då hon
icke kunde sofva? Hon tog sig för att i sin korta
nattdräkt spatsera genom salen och in i stora
systers rum. Där inne var det en het, kvaf luft.
Stora syster låg och sof i sin hvita bädd. Elsa
böjde sig ned öfver henne. Sådana små lustiga
andedrag hon drog!
»Poh, poh,» lät det mellan de svällände röda
läpparna.
Hvad Elsa afundade henne hennes goda sömn.
Det riktigt kliade i de odygdiga fingrarne att få
rycka bara ett helt litet, varligt tag i tidningspapil-
jotteraa, som skuggade stora systers panna. Till
slut biet frestelsen henne öfvermäktig. Hon sträckte
fram banden och fattade ett frestande hörn mellan
tummen och pekfingret.
Systern rusade upp och .stirrade yrvaken om-
kring sig. I ett huj var Elsa försvunnen. Inne
i sitt rum sjönk hon med en suck ned på stolen
och drog eftertänksamt på en af de långa, svarta
strumporna. Hon såg på klockan: den visade 5
minuter öfver 7.
Då flyger en idé genom hennes hufvud. Hos
Elsa slå vanligtvis idéerna ned som bomber, och
hon brukar ock sätta dem i verket med nästan
samma fortfärdighet. Med en strumpa dinglande
i handen och en pådragen tassade hon till fön-
stret. Rullgardinen drogs upp. Klar, blå himmel;
ett öfvermodigt gladt solsken slog henne i
ögonen.
»Åh, så stiligt.» Fönstret på vid gafvel! Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
