Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 10 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN ISO
friska morgonvinden kysser bort det sista spåret
af sömnlust. —
Elsa står färdigklädd vid dörren, som leder till
tamburen. Här gäller att vara försiktig. Den här
dörren är lika knarrig som själfve farbror Knut,
och sängkammaren ligger alldeles invid. Mamma
sofver ju sa lätt och vaknar vid minsta knäpp-
ning. Och om nu mamma skulle vakna och få
del af hennes morgonpromenad, då vore allt det
äfventyrliga, det romantiska borta.
Hon lägger handen på låset. En vridning, och
dörren står på glänt. Springan är ännu för liten
för att Elsa skall kunna rymmas. Hon gör den
försiktigt en smula större. Aj, nu knarrade det
till! Hon lyssnar, om någon skulle röra sig i
sängkammaren. Nej, allt är lika tyst som förut.
Knarr, knarr — och springan blir så stor, att El-
sas smärta gestalt kan kila sig ut.
Elsa rycker till sig ett par handskar från ved-
låren och kallar på Toivo, som har sin sofplats
bredvid kolboxen.
De båda goda kamraterna springa gatan framåt;
först vid Nybrohamnen saktar Elsa farten. En
blick på handskarna öfvertygar henne om, att de
äro de sämsta, de där som hon hade i skolan i
regn och slask förra hösten. I alla fingerändarna
titta små nyfikna, ljusröda tingestar ut, och inuti
handen är den högra alldeles sprucken ; utanpå ser
den dock någorlunda skaplig ut, och om hon hål-
ler handen sluten, så märks det nog icke så myc-
ket. Föröfrigt är ju ingen människa ute så här
tidigt !
Så märkvärdigt tyst och ödsligt det är i Karl
XlIFs torg. Där går den så ofta trampade vägen
till skolan; hur skönt att nu i stället få vika af
åt vänster! Vid hamnen utanför Nationalmuseum
är det redan lif och rörelse. Sjungande skurar
en matrospojke däcket på en af Vaxholmsbåtarne.
Hans bara fötter lysa hvita i solskenet. Den små-
nätta uppasserskan med sin krusade lugg och
täcka uppnäsa kilar smidigt upp på däck med sin
kaffebricka. Den lockande doften sticker Elsa i
näsan. På fördäck ligger köksan på knä och fjäl-
lar fisk, så att fjällen stänka omkring henne, glän-
sande som pärlor.
Skeppsholmen vinkar i sin gröna sommartoalett.
Elsa ger sig lill att springa öfver bron. Det är
väl, att ingen ser henne, tänker hon. Men det är
dock en syn, denna smärta, elastiska flickgestalt,
åtföljd af hunden, som med gladt skall betygar
sin tillfredsställelse med morgonpromenaden. Den
lätta halmhatten har åkt ned i nacken, under den
yfviga, mjuka luggen blickar ett par oförskräckta,
grå ögon, och den friska morgonvinden har målat
en varm körsbärsfärg på kinden, som bleknat öf-
ver de långa lexorna.
Uppe på Kastellholmsberget sjunker hon ändt-
ligen ned bredvid Toivo, som med hängande tunga
hviftar svalka med svansen.
O, hvad här är vackert ! Elsa hade väl hundra
gånger sett denna utsikt, men i dag tycktes den henne
alldeles ny. Hon väljer sig en bra plats på ber-
get, intagande en mer bekväm än graciös ställning
med knäna nästan under hakan. Hatten har hon
lagt bredvid sig. Toivo, som i jämförelse med det
kalla, hårda berget finner denna lockande med
sitt mjuka tyll och sina vajande blommor, annek-
terar den till sofkudde och sträcker nu ut sin
svarta, glänsande kropp bland idel rosenknoppar.
Elsa märker det icke: drömmande stirra de grå
ögonen ut öfver sjön.
Behändigt ila de små gröna ångbåtarna fram
och lämna efter sig krusiga vågor, som komma
segelsluparna att rycka i sina förtöjningar, så att
de hvita seglen buga mot vattenytan. Hvad vatt-
net glittrar i solskenet! Det gjorde riktigt ondt
i ögonen. Elsa fällde ned ögonlocken, men än-
dock tyckte hon sig se ett solljust vatten, som
lockade blått, så blått.
Hvad det nu vore skönt att få taga sig ett bad !
Den som ändå vore på landet! Hon tyckte sig
se det lilla ljusmålade badhuset, täckt inbäddadt
i den mörkgröna syrenhäcken. Hur många gån-
ger hade hon ej, då hon stått där nere och hängt
öfver räcket, kännt den döfvande doften af de vi-
oletta syrenklasarna, så yppigt tunga, att de nä-
stan böjde de veka kvistarna ned till vattenytan,
som glittrade i solskenet!
Om man nu vore på landet, så skulle just vid
den här tiden ett inbjudande frukostbord stå du-
kadt på verandan. Hon tyckte sig se den stora,
solbelysta verandan med de hvita, rödkantade
gardinerna, som fläktade af och an och slogo
taktfasta slag mot stolparna. Mamma i ljus
sommardräkt har just hällt det bruna kaffet i de
genomskinliga, små kinesiska kopparna och håller
nu på att med sin servet jaga bort de näsvisa
flugorna, som surrande, ijstora svärmar, flyga upp
från sockerskålen och brödkorgen. Store bror,
studenten, talar ifrigt med pappa om en fisketur,
allt under det han breder tumstjockt med smör på
brödskifvan. Pappa själf, med den bredskyggiga
panamahatten på hufvudet, sitter där så varm
och nästan lika röd som den hummer, han be-
arbetar; han byter oupphörligen plats för att
undgå solen, som envist liksom på gyckel åter
uppsöker honom.
Ack ja, den som ändå vore där — —
Men tänk — hon hade ju nästan glömt det •—
i kväll har hon inga lexor, inga torra, tråkiga
lexor, inga hopplösa tal, som hon aldrig i evig-
het kan få rätt. Hon är fri, fri! Ty nu är
det »lof».
Hvad skall hon då göra i kväll? Tänk, om de
alla skulle gå på Tivoli och se lejonet rida till
häst eller på den nya cirkus. Och hon, Elsa,
skall följa med. Ja, nu var det då inte värdt
att stora syster kom fram med sitt eviga-. »Ja,
Elsa har sina lexor,» alldeles som om inte Elsa
också vore ung och ville roa sig! Nu hade hon
lof. Och trotsande det bistra matrosansiktet uppe
vid Kastellet, skrek hon ut det, så att det skallade
i berget: »Lof — lof», och ekot svarade långt,
utdraget: — »lof.. »
Elsa Lindbsrg.
”Gamla fröknar”.
Reflektioner
af
Helena Nyblom.
S
et finns en afdelning af mänskligheten,
som ofta har blifvit betraktad på ett
alldeles egendomligt sätt, med en blandning
af medlidande, löje och motvilja, — och det
är gamla fröknar.
Det har blifvit en stående typ i såväl ro-
maner som komedier framställningen af en
gammal ogift tant, som med sitt skvaller, sin
småaktighet och afundsjuka gör sig komisk
och skadlig.
Man har en gång för alla dragit sina kon-
klusioner och kommit till det resultatet, att
de gamla ogifta damernas ensamma ställning
måste utveckla vissa, mindre behagliga egen-
skaper hos dem.
En kvinnas största längtan och önskan är
kärleken, tänker man. Uppnår hon icke att
förverkliga detta mål i lifvet, blir hon icke
hustru och mor, så går hon i en ständig läng-
tan därefter och försöker ännu på gamla da-
gar att genom koketteri göra sig behaglig, —
andra mena göra sig komisk — för att möj-
ligen eröfra någon obevakad mans bjärta.
Under tiden, medan hon dock aldrig upp-
ger det svaga hoppet att möjligen en gång
bli gift, uppmuntrar hon sig med att noga
iakttaga och innerligt afundas sina lyckligare
kvinnliga bekanta och försöka att så mycket
som möjligt blanda sig i deras angelägenhe-
ter.
Hur ofta har man ieke sett en sådan gam-
mal fröken skildrad, som genom sitt ända till
karrikatyr gränsande koketteri anstränger sig
att få en man; eller en afundsjuk, bitter gam-
mal ungmö, som genom förtal och intriger
försöker förstöra de ungas husliga lycka; eller
en gamma], pratsjuk mamsell, som tillbringar
sin tid att med sin mops på armen prome-
nera från det ena hemmet till det andra för
att höra ooh öfverföra skvaller.
Alla dessa typer af en gammal fröken
ha blifvit så antagna, så konventionella, att
man icke vidare bryr sig om att undersöka,
huruvida de egentligen äro så särdeles öfver-
ensstämmande med sanningen.
Vår tids kvinnor ha alla kommit in i en
alldeles ny tideräkning, och snart finns det
knappt någon kvinna med minsta begåfning
eller vilja, som icke tämligen tidigt skaffar
sig en bestämd sysselsättning, ett arbete som
upptager största delen af hennes tid, och som
därför, en gång för alla, skall göra henne
fullkomligt olik den gamla typen af en äldre,
ogift fröken, hvars hufudsakliga kännetecken
just är att icke ha någon bestämd lifsgärning.
Om det också aldrig skall inträffa, att alla
kvinnor bli gifta, och det därför fortfarande
skall komma att finnas en mängd gamla frök-
nar, så skola dessa kvinnor mer och mer
komma att utfylla en bestämd plats i det
arbetande samhället och endast ha föga lik-
het med alla förgångna tiders fröknar, som
blott sutto hemma och väntade på att bli
gifta.
Men ännu finnas bland oss åtskilliga af
dessa ogifta äldre damer, som icke ha blifvit
uppfostrade att lära sig något bestämdt,
som icke äro specialister i något fack, icke
kunna öfvertaga något bestämdt aflönadt
arbete, utan hvilka, om de icke längre ha
något hem, själfva måste söka sin verk-
samhet och sitt uppehälle, så godt de kunna,
och det är om detta slag af kvinnor jag gär-
na vill tala litet.
För det första skulle jag vilja stanna ett
ögonblick vid ordet gammal.
När blir man gammal? Det är nästan
lika svårt att svara på den frågan som att
svara på, hvad en ung flicka en gång med
oro frågade mig: »När blir man egentligen
bildad?»
Både åldern och bildningen komma lika
omärkligt som alla stora inflytanden, och man
kan bestämdt aldrig säga: »Så, nu är det
färdigt.»
SydländiDgarne tycka i allmänhet, att de
nordiska kvinnorna förbli unga till sitt utse-
ende mycket längre än deras egna kvinnor,
och dock talar man hos oss mycket mera om
åldern och fäster långt större vikt därvid, än
man gör i de sydligare länderna.
Jag talar nu icke om, huru fransmännen
t. ex. anse det rent af oartigt att fästa sig
vid en dams ålder, — men också i en djupare
uppfattning har åldern för de romanska fol-
ken en mycket mindre tyrannisk betydelse än
hos oss.
När en ogift dam hos oss närmar sig tre-
tio år, räknas hon ju redan till de »äldre
flickorna», och när en dam, — hon må vara
ogift eller gift, — har passerat fyrtiotalet,
anses hon hos oss böra inse, att hon är ett
gammalt spektakel, som blott har sin plats
som åskådare vid väggen.
I södern ser man saken mera mänskligt.
Man betraktar icke de år, då en dam tar sig
bra ut i dansen, som de enda år, då hon kan
vara tilltalande. Det afgörande är där, om
en kvinna besitter intelligens, älskvärdhet,
kan samtala på ett intressant sätt, kort sagdt,
har en lefvande och ungdomlig ande. Om
hon är tjugu eller trettio — eller fyrtio år
är mindre viktigt.
Men hos oss är, som sagdt, en flicka redan
»på öfverblifna kartan», som det så smakfullt
heter, när hon är trettio år, och från den
tiden börja hennes välvilliga medmänniskor
antaga, att hennes hufvudbekymmer måste
vara att skaffa sig en man. — Så har det
åtminstone varit för helt kort tid sedan.
Om en äldre ogift dam klär sig bra, är
det för att väcka uppseende; har hon någon
plan för att skaffa sig en inkomst, är hon
beräknande och själfvisk. Jag vet inga män-
niskor, man genomgående gör större orätt, än
just äldre ogifta fröknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
