Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 10 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 1892
Utan tvifvel finns det misslyckade exemplar
också bland dem, — hvar finns icke det, —
själfviska, småaktiga personligheter (kanske
finns det icke husmödrar, som besitta dessa de
vanligaste af alla egenskaper?). Utan tvifvel
finns det många gamla fröknar, som först och
främst tänka på möjligheten för sin egen
existens. När ingen annan tänker på dem,
är en sådan egoism tämligen naturlig. Det
finns gamla fröknar, som med smärtsam läng-
tan tänka på en lycka, som de kanske för-
lorat, eller en lycka, som tycks dem vara den
högsta, och hvilka så kanske med en sorg,
som gränsar till bitterhet, se, hur lifvet för
dem är och skall förbli ett ensamt, glädjelöst
lif. Det är så lätt att döma öfver dem,
som intet ha, när man själf har fullt upp.
Det finns säkert dessa typer af koketta,
pratsjuka, intriganta gamla fröknar, som för-
fattarne så gärna vilja ha tag på, men de
äro undantag, icke regeln.
När jag tänker på alla de stora skaror af
människor, som jag i mitt lif har kännt, så
ha utan jämförelse de personligheter, hvilka
ägt de ädlaste och bästa egenskaperna, just
varit gamla fröknar.
Hos inga andra människor, män eller kvin-
nor, har jag mött en sådan osjälfviskhet och
ödmjukhet, en sådan lust och ifver att tjäna
sin nästa, ett så djupt deltagande i andras
sorg och glädje. Hos inga andra har jag
sett en sådan förmåga att tyst och fattadt
kunna bära stora pröfningar, att med glädje
och tacksamhet mottaga det minsta goda, en
sådan instinkt att komma till hjälp, just när
det behöfdes, en sådan takt att försvinna,
när deras hjälp var använd och ingen längre
frågade efter dem.
Ja, med ett ord, jag har aldrig mött så
goda människor som bland gamla fröknar.
Visserligen är kärleken en makt, som kan
åstadkomma stora offer. En ung flicka eller
en hustru skall väl för det mesta med lätt-
het kunna uppoffra sig för den man hon äl-
skar. Hvad är egentligen naturligare? In-
genting är mera inspirerande än kärleken.
Mycket svårare är det att uppoffra sig, utan
att älska någon med en hänförande kärlek.
Och kärleken mellan man och kvinna öfver-
går så lätt i äktenskapet till den mindre be-
undransvärda form af kärlek, som fransmän-
nen kalla: »1’égoisme à deux».
I barnlösa äktenskap är detta oftast till-
fället, där de äkta makarne gå upp i att
kurtisera och skämma bort hvarandra och in-
taga en siälfvisk, nästan fiendtlig ställning
mot mänskligheten utomkring dem.
I en familj med barn bli åter så ofta hus-
moderns omsorg och intresse så uteslutande
vända på hennes egna barn, hennes egen man
och hennes eget hushåll, att hon icke har
minsta tid öfrig till andra — icke ens i sina
tankar.
Jag har ibland hört en kärleksfull mor,
som afgudade sina egna barn, tala om an-
dras på ett hårdt och frånstötande sätt eller
alldeles likgiltigt höra på de sjukdomar och
förskräckelser, som hemsökt andra familjer,
medan den minsta lilla förkylning i hennes
egen älskade familj är en olyckshändelse af
stor betydelse.
Egoismen består icke blott i att älska sig
själf, men i att uteslutande älska och intres-
sera sig för de få eller flere individer, af
hvilka ens egen lycka beror. Jag tror egent-
ligen, att denna egoism är mycket allmännare
än den, som endast har sig själf till föremål.
I längden är det icke något nöjsamt att en-
dast sysselsätta sig med sin sgen person.
I DUN
Denna den största frestelse af alla, att
blott kunna känna för sina närmaste, är en
ogift kvinna, som ingen familj har, icke ut-
satt för.
Är hon en människa med hjärta och för-
stånd, kan hon icke utfylla sitt lif med att
endast sysselsätta sig med sig själf, och då
hon intet bestämdt hem har att älska, älskar
hon hela mänskligheten, — och det är en stor
uppgift.
Visserligen äger hon icke, hvad de flesta
kvinnor mest längta efter: kärleken, — men
hon äger något, som kanske är lika bra: fri-
heten.
Hon är själf den, som kan bestämma öfver
sin person och sin tid.
Man skall svara mig, att långt ifrån alla
gamla fröknar äro vidare lyckliga. De flesta
äro beroende af någon släkting, som de ha
att tacka sitt uppehälle för, och de flesta
kunna alldeles icke bestämma själfva vare sig
öfver sin person eller sin tid.
Ja, utan tvifvel finns det många ogifta da-
mer, som befinna sig i en sådan mer eller
mindre beroende ställning, hvilkas hem är
hos en bror eller syster, och som skulle stå
hjälplösa, om de lämnade sin anvisade plats,
men ingen af dem bindes dock af det band,
som äktenskapet pålägger,. ett band, som för
många hustrur är en hårdare boja att bära
än någon fånges. Om en ogift, äldre dam
känner sig verkligt olycklig, där hon är, så
kan hon resa sig upp och gå, och älskar hon
sin frihet, skall hon alltid finna en plats för
sin verksamhet på ett annat ställe.
För resten kan man också indela de ogifta
kvinnorna i två afdelningar : de, som utgöra
en del af den familj, där man behöfver dem,
och de, som äro absolut ensamma.
(Forts.)
Våra svenska bär.
<|S|Äj|multroD, hallon, blåbär, björnbär, hjortron,
MsäZS lingon och hvad alla härligheter af detta
slag heta, som sommaren låter neddroppa i
den svenska skogen, hvilka kräsligheter äro de
icke, vare sig man »au naturel» får dem till
lifs eller i de anrättade former -— som sylter,
geléer m. m. — hvilka köksvetenskapen vet
åstadkomma. Ej blott för deras välsmak älska
vi dem; de äro förenade med våra minnen
från den tid, då det var så »rysligt roligt»
och så litet tröttsamt att »plocka bär», dä ett
riktigt »smultronställe» var en stor upptäckt och
man icke generade sig för att intill kvällen gå
blå om mun, näsa och händer till följd af sin
omåttlighet i fråga om blåbär. Men ej blott
att barndomsminnena förläna bären stämning
och poesi, de äga dem dessa minnen förutan :
en tallrik smultron —- och ett stycke högsommar
flyttar in i stadsbons kammare, där en grå
husvägg är hvad som skall fägna hans blick i
stället för grönskande marker och blånande
vatten ;en tallrik hallon — och hans tankar flyt-
tas till buskmarkerna, där hallonsnåren Dästan
stänga hans väg. Med åkerbären, »till smak
och lukt de behagligaste af europeiska vild-
växande bär», som den gamle Hoffberg säger i
sin Flora, föras vi till Norrland och de långa,
drömmande sommarnätterna; hjortronen framkalla
för vår inre syn vidsträckta mossar, där må-
hända björnen nyss sökt sin delice, och när
lingonen anlända till våra kök, hafva de med
sig hälsningar från skogen, där björkarna redan
börja gulna. Ja, de äro stämningsfulla, dessa
bär, ej mindre än blommor äro det, fast man
kanske ej så mycket lägger märke till det —
därför att man snart äter upp dem.
Och ännu en gång: huru stor är ej deras
välsmaklighet, och huru väl kunna de ej inlåta
sig i täflan med söderns frukter, fast vi icke
nog uppmärksamma deras värde, därför att vi
äro vana vid dem, under det däremot sydfruk-
terna icke tillhöra vårt hvardagslag, utan bju-
das oss som enkomma läckerheter! Det är,
med tjänliga förbytningar, samma historia, som
berättas om den gamle Matts Mattson Kjöping.
Denne berömde resande skall hafva åtnjutit
äran af audiens hos själfve shahen af Persien,
som i egen hög person täcktes förevisa sin
trädgård. Shahen hade visat allt, men ännu
återstod den största rariteten, och omsider blef
den långväga främlingen förd till en särskild
omhägnad — en. Den af oss så litet aktade
enen var här för sin sällsynthets skull en för-
näm gäst, och en i Sverige växande ananas
kunde icke blifva mera hedrad. Så kommer
vanan oss att tänka lågt om vårt eget, och
hvad särskildt träden angår, har en svensk
lärd, orientalisten Berggren, likväl anmärkt, att
söderns palmer och pinier snart icke mera
fängsla nordbon än våra egna granar och tal-
lar, ja, till och med efter hand blifva nästan
tröttsamma att se.
Men skulle då icke våra bär kunna inlåta
sig i täflan med den mångbesjungna drufvan,
och det just i hennes viktigaste egenskap, den
att gifva vin ? Hafva verkligen alla fördelarne
fallit på vindrufvans lott, så att våra bär blif-
vit utan något att sätta mot dem? Vetenska-
pen svarar, att de innehålla äpplesyra, då druf-
van har vinsyra; men att den förra icke med-
för den fara som vinsyran, eller att menligt
inverka på njurarna, hvilket, som bekant, åt-
minstone unga drufvin göra. Att de svenska
bären i allmänhet innehålla mindre garfämne,
bör ock skrifvas på deras förtjänstlista, och
hvad det felet angår, att de innehålla mindre
socker, kan det lätt hjälpas genom att man
tillsätter sådant. Lägges därtill den förtjänsten
bos de svenska bären, att de —■ äro svenska,
d. v. s. icke behöfva köpas af utländingarne,
importeras, förtullas m. m. för att, skadade af
lång transport, komma oss till handa, börja de,
så vidt vi förstå, att här hos oss blifva tem-
ligen jämnspelta med drufvan. Hvad angår
importen af drufvor, eller rättare drufvin, till
vårt land, har den i sanning icke varit obetyd-
lig, då den i medeltal gått till 21/î millioner
liter om året, och 1891, till följd af spekula-
tioner på tullförhöjning, gick till öVs millioner
liter.
Man kan säga: vi hafva ju länge nog ägt
svenska vinsorter, men utom det att de i all-
mänhet saknat hvad man menar med bouquet,
hafva de omedelbart efterlämnat en mindre
behaglig eftersmak och »dagen efter» gjort sig
påminda med något, som på konstspråket kal-
las kopparslagare. Dessa vinsorter hafva icke
varit vin. De haf/a hufvudsakligen varit en
blandning af saft, sprit, vatten och socker, men
den viktiga process, som gör vinet till vin,
eller gäsningen, har icke varit med. (Jäsnings-
processen har fått försiggå först inom deras
organism, som förtärt dem, och följden har
varit de nämnda eller till och med magkatarr.
Vetenskapen, som i våra dagar slår under sig
det ena verksamhetsområdet efter det andra,
har omsider låtit turen komma till våra bär.
Uppgiften är nu att behandla dem som druf-
vor och låta deras saft gäsa, vidare att an-
vända de stora uppfinningarna pasteurisering
samt elektrisering — till vinnande af hastigare
lagring — äfvensom att genom renodling ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
