Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 17 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 IDUN iÖ9Ü
lekar, vare sig inne eller ute. Härmed vin-
nes icke blott den fördelen för dem själfva,
att de göra den viktiga upptäckt, hurusom
man kan hafva innerligt roligt, utan att väs-
nas, utan de uppfostras därmed tillika till att
hysa vördnad för sabbatshvilan, sä att man
ju kan väga hysa hoppet, att de själfva en
gång skola komma att verka för, att arbets-
trötta människors söndagsfrid icke i sä hög
grad som nu blir störd af förvildade barns
larm, skrän och ohöfviskheter.
Börjar söndagen i hemmet med sabbats-
■stillhet, så skall säkert ingen ordentlig med-
lem i arbetsamma familjer känna något syn-
nerligt behof efter förlustelser af det vanliga
slaget. Det blir då hvarken till utvärdshu-
sens bullrande lif eller till varietéteatrarne,
som hågen står, och väl knappast till de of-
fentliga promenadplatserna, ty ju mera män-
niskan rättar sig efter den högsta vishetens
anordningar, dess mera känner hon sig dragen
till naturen, och dess klarare blir blicken och
öppnare sinnet för skapelsens under, så att
nya, friska glädjekällor alltjämt bli tillgäng-
liga för henne.
När en familj lärt känna välsignelsen af
söndagens fridfulla ro, förefaller blotta tan-
ken på att ställa till bjudning på hvilodagen
rent af barbarisk. Detta jäktande, detta
stök, detta underförstådda ackorderande med
tjänarne om en ersättning för deras söndags-
frihet, denna spänning i allas sinnen och så
slutligen tröttheten, reaktionen, obehaget af
»gilleoset», då gästerna lämnat huset; störd
nattsömn — och så åter en arbetsvecka!
Är det att undra på, att så många, många,
rika och fattiga, »sällskapsmänniskor» och
arbetande män och kvinnor, duka under för
ansträngningar, då de aldrig unna kropp och
själ den föreskrifna söndagshvilan ?
Man arbetar ifrigt, ja feberaktigt på, att,
livarhelst man det kan, inskränka den dag-
liga arbetstiden till åtta timmar, och detta
sträfvande må ju gälla för hvad det kan,
fast det kunde bli bråkigt nog för just själfva
de demonstrerande, i fall likställighet skulle
införas i detta fall. Men märkligt är, att in-
gen tyckes tänka på, att det är en långt
större ansträngning att deltaga i vissa slags
nöjen än att under lika lång tid utföra nå-
got arbete, och att det kan taga hårdt på
krafterna för dem, som ha mycken ledig
tid att »slå ihjäl».
I hvarje fall bör en så kort arbetsdag få
öfverloppstimmar nog för det slags nöjen,
som nu äro de mest vanliga, och skall här
nu demonstreras, så borde det vara till vin-
nande af en mera ostörd sabbatshvila.
Men bättre än demonstrationer är det goda
föredömet i hemmen, ty det goda, nyttiga och
förnuftiga är, Gud vare lof, lika smittosamt
=90™ det onda, det dåraktiga och skadliga,
fastän det förra, liksom solljuset, går fram i
tysthet, då däremot det senare bryter fram
med buller och dån.
Det är en känd sak — som bekräftas
hvarje vecka i Iduns spalter — att kvinnorna
hafva en stor benägenhet för att meddela
hvarandra sina rön och erfarenheter, och vill
nu bara en familj bland en hittills söndags-
ödande krets försöka det yppersta medlet mot
öfveransträngningens många och svåra följder,
sä skall helt säkert söndagshvilan, den ljuf-
lliga, stilla högtidsstämningen blifva erkänd
stwn en rent af underbar kur.
#s
”Utan hjärta5’.
En miniatyrbild af Hlgn.
8
å den jämnslipade kala klippan, hvars fot
oupphörligt öfverspolades af de i långa
rader anstormande vågorna, en yttersta utpost
mot den milsvida, solglittrande fjärden, som
»gick hvit» för den hårda sydostbrisen, stod i
en remna några alnar öfver vattnet en liten
tall.
Det var en sådan där stackars förkrympt,
dvärgartad martall, som riktigt kan väcka öm-
kan. Hon sträckte sina förtorkade, knotiga
och vridna grenar, liksom en förtviflad skepps-
bruten sträcker sina armar mot den räddande
stranden, upp mot de ofvanför klippans krön
tronande högstammiga och frodiga släktingarne,
i hvilkas mörkgröna kronor trasten slog sina
djupa toner. Hon hade ljus i öfverflöd, ja, allt
för mycket, men de få smulor jord, som fun-
nos i remnan, voro allt för mager kost, och
de trefvarerötter hon skickat ut efter bättre
näring hade blott funnit kala, härda graniten
och vredo sig torra och urblekta som maskar.
Och dåligt fotfäste hade hon också; när höst-
stormarne och yrvädren skakade och sleto i
hennes torftiga lilla krona, det enda hon hade
grönt, då gällde det att haka sig fast med för-
tviflans kraft i den trånga remnan, som hade så
litet att bjuda, men likväl var allt för den stac-
kars tallen.
Hur kom hon dit, hvad skulle hon här att
göra, där undergång, i alla händelser en bitter
kamp för tillvaron väntade henne!
Fråga människorna därom, de människor, som
vuxit upp på fattigdomens hårda, kala klippa,
och som lika förtvifladt som den förkrympta
tallen strida för sin existens ! Fråga dem : hvad
haden I här att göra? Är det icke ödet,
slumpen eller hvad vi skola kalla detta obe-
vekliga, som ofta kastar det starka härdiga
lifsfröt på kala klippan och lika ofta låter det
sjuka och maskstungna makligt gräfva ned sig i
den feta, svarta myllan, — som ger den ene
allt, den andre intet?
Yar Stina Glad medveten härom, så sade
hon det åtminstone inte. Hon klagade aldrig.
Men hennes yttre, hennes väderbitna, af sor-
gens fåror plöjda ansikte, hennes under tungt
arbete krökta rygg, hennes trötta resignerade
blick påminde om den stackars martallens
stumma förtviflan.
Glad hette hon. Det namnet hade hon ärft
efter sin far, soldaten, ■—• det enda han efter-
lämnat. Och detta namn var ju egentligen en
grym ironi öfver hennes öde, hennes buttra,
inbundna sätt. Men det reflekterade hon icke
öfver och ingen annan heller för resten.
Ända från barndomen hade tillvaron för henne
varit en tyst, men därför icke mindre bitter
strid. En glädjeblixt hade dock upplyst hennes
lif, flyktigt, snabbt försvinnande som en vinter-
dags korta sol och efterlämnande dess mer
tomhet och mörker. Hon hade älskat. Han
var en dräng, en munter, men lättsinnig ture,
som endast gycklade med hennes känsla, men
hon afgudade honom med hela styrkan af en
sent vaknad lidelse och hängaf sig åt honom
med ett barns oerfarenhet. Sagan lyktade så,
att han en vacker dag drog öfver till Amerika,
utan ens ett afskedsord till henne, som nu stod
ensam, dubbelt ensam med sin sorg, sin fattig-
dom och sin skam. Ty det var på det sättet
lille Erik kom till världen. Och nu gällde det
att taga i dubbla tag.
I dag låg Stina på golfvet i patron Berg-
kvists våning och skurade. Julhögtiden stun-
dade, patron väntade gäster, huset vändes upp
och ned, det fejades och putsades i hvarje vrä.
Där ute låg en egendomligt tung halfdager
öfver den snötäckta nejden. Allt var så märk-
värdigt högtidstyst, endast då och då hördes
borta från vägen en selklockas melankoliska
pinglande eller skränet af några kråkor, som
höllo samkväm på iskanten vid den halft till-
frusna ån, som slingrade sig förbi på andra
sidan trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
