Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 17 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 197
gen ett påhäng för henne, och ful var han som
en bortbyting, men en mor är väl ändå en mor.
— Nåja, på det hela taget är jag glad öfver,
att hon inte ställde till något väsen. Det är
alltid litet obehagligt.»
* *
*
Ett par timmar senare, då det redan börjat
skymma, satt Stina Glad på enspännaresläden
bredvid Per Kusk. Patron hade gifvit henne
en tiokrona till begrafningen, och frun hade
skickat ner en stor korg julmat. Stina hade
tackat, men kallt som alltid. Hon hade icke
ens låtit märka någon rörelse, när hon fick se
den döde sonen inne hos rättarens.
»Som jag säger, så’nt där folk är utan hjärta!»
hade patron upprepat till sin fru, där han stod
i fönstret och såg efter släden. Och frun
hade nickat bekräftande.
Per Kusk satt och valkade sin tuggbuss
oroligt från ena sidan till den andra. Han an-
såg, att han borde säga några tröstens ord,
men visste inte riktigt, hur han skulle börja.
Då och då sneglade han tillbaka i släden ;
där låg den lille döde insvept i en sjal.
»Det blir en ledsam jul för dig, Stina,»
yttrade han omsider. »Men det står ju i skrif-
ten : Herren gaf och Herren tog !»
Per Kusk suckade. Men Stina satt orörlig
och tyst. Per sneglade på henne för att ut-
röna, hvad verkan hans filosofiska tröstegrunder
gjort på henne.
»Jag förstår nog, att det skall kännas tungt,»
fortsatte han efter en stund. »Men du får
inte ta det så djupt — och sanningen att säga
var allt pojken en svår börda för dig. Det är
besvärligt att föda upp ungar, när en är fattig.»
»Bry du dig inte om mig, utan sköt dig
själf,» svarade Stina vresigt. Per Kusk brum-
made något i skägget, men yttrade ingenting
vidare, utan satte hästen i raskare fart.
Han stannade utanför en nästan fallfärdig
koja, där Stina bebodde ett litet krypin. Sedan
han satt af korgen — Stina lyfte själf ned
sonens lik — tog han ett kort adjö och smällde
på hästen. Vid vägkröken såg han sig om
och mumlade i förtretad ton: »Hon har då
inte hjärta för två styfver, det är visst och
sannt. »
Men inne i det låga rummet, som svagt be-
lystes af en liten osande lampa, låg lille
Erik på den tarfliga, lappade, men snygga bäd-
den.
Och en kvinna med fårade drag knäböjde
bredvid denna, öfverhöljde det lilla fula, bleka
och magra ansiktet med kyssar och smekningar
och grät bittert, hejdlöst som endast en moder
kan gråta vid sitt enda barns dödsbädd, som
en människa gråter, hvilken förlorat allt, allt i
världen.
Lifvets bittra kamp hade gjort henne hård
emot andra deltagande och kommit henne att
sluta sina känslor inom sig. Men här såg
henne ingen —• här kunde hon gråta och vrida
sina händer i förtviflad sorg.
Och det var därför världen sade, att hon
var »utan hjärta».
Ingenting kan liknas vid kvinnans uthållig-
het, ömhet, hängifvenhet. Man glömmes af
sina bröder och vänner, misskännes af sina
kamrater, men aldrig af sin moder, sin syster,
sin dotter, sin älskade.
F. A. de Chateaubriand.
Svenska folkskolans halfsekels-
jubileum
firas lördagen den 18 juni öfver hela vårt
land. Och den dagen är värd att högtidlig-
hållasl Den är ägnad minnet af en af de
största segrar vi vunnit öfver oss själfva och
pä egen mark, den förvarar hågkomsten af
den 18 juni 1842, den viktiga dag, då
verklig folkbildning infördes i Sverige, då de
sporadiska och illa organiserade försöken till
folkundervisning systematiserades och fördes
tillsammans till en kraftig och ordnad insti-
tution, hvilken än i dag lefver, större och
kraftigare än någonsin, aktad och erkänd af
alla, lofvande en ännu starkare utveckling i
framtiden. Vi kunna fira denna dag med
glädje och stolthet vid tanken på, hvad denna
institution under det gångna halfseklet uträt-
tat, och vi skänka den så mycket hellre vår
beundran, som vi väl veta, hvilka oerhörda
svårigheter den i sitt arbete haft att bekäm-
pa, och hvilka lysande resultat den det oak-
tadt lyckats uppnå. Dess förtjänst är det,
att vi nu kunna med framgång träda fram,
då Europas folk täfla i fråga om den bild-
ningsgrad, som utmärker nationen såsom sådan.
Den 18 juni 1842 är svenska folkskolans refor-
mationsdag, men det är ej dess födelsedag. För att
finna den, måste man gå längre — ungefär 300 år
— tillbaka i tiden, till slutet af 1500 talet. Där
finna vi de första folkskolorna, de s. k. barnskolor-
na. Någon bestämd tidpunkt för dessa skolors upp-
rättande kan ej uppgifvas; såsom vår äldsta folk-
skola anses den skola, som är belägen vid Stora
Tuna kyrka i Dalarne, hvilken skall liafva funnits
till så tidigt som 1559.
Dessa barnskolor voro mycket fåtaliga, och den
undervisning, som där meddelades, antagligen gan-
ska primitiv. Under 1600 talet vidtogos, mest på
prästmöten, anordningar för att hjälpa upp folkun-
dervisningen, och klockarne tillhöllos att biträda vid
densamma. Först 1682 tyckes svenska folket
hafva upptagit denna viktiga fråga ; allmogen be-
gärde då, att k. m:t ville inrätta barnskolor och gif-
va dess »præeeptorer» något underhåll. En viktig
åtgärd, kanske en följd af denna anhållan, var stad-
gandet i 1686 års kyrkolag att ungdomen borde lära
sig läsa och förstå sin kristendom, ett mål som yt-
terligare befordrades genom ordnande af konfirma-
tionsundervisningen och husförhören.
Liksom 1600-talet sålunda ägnats åt att framhålla
nödvändigheten af att bibringa ungdomen bokliga
färdigheter, användes 1700-talet hufvudsakligen till att
söka anskaffa lärare. Men det gick långsamt ; tillsät-
tande af lärare berodde på församlingarna och skedde
sålunda temligen godtyckligt. De förmaningar och
önskningar, som regeringen i detta fall uttalade, sy-
nas ej hafva haft synnerlig verkan. Med aflönin-
garna.var det naturligtvis under sådana förhållanden
dåligt, och i allmänhet synes intresset för folkskole-
saken ej hos kommunerna hafva varit synnerligt
starkt. Flertalat folkskolor från denna tid har
också upprättats af enskilda personer.
Med 1800-talets ingång- började för den svenska
folkskolan en bättre tid. Flere sällskap, däribland
två »sällskap för vexelundervisningens befrämjande»
arbetade ifrigt och med godt resultat på att höja
folkskolan. Men det var ett svårt arbete för en-
skilda föreningar, och det goda, som de i enstaka
fall kunde uträtta, var ej tillräckligt för att gifva
någon allmän lyftning åt hela landets folkskolevä-
sen. Sådana genomgripande åtgärder måste komma
från statsmakterna. Och de uteblefvo ej häller. Riks-
dagen skref 1835 till k. m:t och begärde att få un-
visningsväsendet ordnadt, k. m:t atlät en proposition
i frågan, hvilken behandlades vid riksdagen 1840—41,
och hvars resultat blef 1842 års folkskolestadga.
Det var också hög tid att reformen genomfördes.
Ar 1839 funnos i 2308 församlingar endast 986
fasta skolor och i 1211 — mer än halfva antalet
— församlingar saknades både fasta och ambulato-
riska skolor. För att undervisa de fasta skolornas
43,277 barn funnos 1,030 lärare, af hvilka flertalet
åtnjöt såsom ersättning för sitt besvär — 50 rdr
banko pr år. Lönerna utgingo på hvarjehanda sätt ;
flertalet utbetalades af kommunerna eller genom af-
gifter af folkskolebarnen, endast 98 skolor kunde
vid denna tid fröjda sig åt bidrag af staten. Med
barnens skolgång var det högst uselt beställdt. En
approximativ beräkning visar, att af nära en £ mil-
lion barn endast 68,628 erhöllo skolundervisning.
Genom 1842 års folkskolestadga infördes nu obli-
gatorisk skolgång, hvarjämte stadgades, att hvarje
församling måste hafva minst en folkskola, lärarnes
aflöning bestämdes och reglerades, en mimimikurs för
undervisningen stadgades o. s. v. Ännu gällde dock
bestämmelsen, att omkostnaderna för undervisningen
skulle bestridas af församlingen. Ändring baratin-
nan skedde först på 1870-talet. I samband med
1842 års reform föreskrefs inrättande af folkskollä-
rareseminarier. Två sådana hade dock redan förut
inrättats: det ena en normalskola i Stockholm 1830
af sällskapet för vexelundervisningen, det andra af
Lunds domkapitel i Lund 1838. I sammanhang
med reformen upprättade staten folkskolläraresemi-
narier i Stockholm, Skara, Strengnäs, Kalmar m.
fl. städer.
Det var bestämdt, att den nya stadgan skulle
vara praktiskt genomförd till 1848. Så fort gick
det dock ej. Den obligatoriska skolgången gjorde
svårigheter, och lärarekrafter funnos ej strax att till-
gå. Men så småningom kom folkskoleutvecklingen
sig i gång, jämnt och säkert. I synnerhet under
1860-talet synes denna utveckling skjutit god fart.
Är 1868 — den nya stadgan hade då verkat i |
sekel — hade antalet barn vuxit till 520,546, un-
dervisade i folkskolorna af 3,354 lärare och 408 lä-
rarinnor, hvartill komma för småskorna 1,707 lära-
rinnor och 1,676 lärare. Folkskolans utveckling var
därmed ingalunda afstannad. Är 1884 — längre
sträcker sig ej den officiella statistiken — funnos i lan-
det nära 10,000 skolor med 4,904 lärare, 6,505 lä-
rarinnor ooh 666,941 barn.
Det är med glädje och stolthet vi kunna
se tillbaka på denna utveckling, och säkert
skall, då dagen i hela vårt land firas, man
ej heller glömma den klass, de män och
kvinnor, hvilkas plikttrogna och ansträngande
arbete årtionden igenom bidragit till detta
lysande resultat. I detta arbete har den
svenska kvinnan en ingalunda obetydlig an-
del, och om äu hennes direkta verksamhet i
folkskolans tjänst först senare tog sin början,
har den i stället gått så mycket hastigare
framåt. Det var ju för öfrigt naturligt nog,
att makan och modren skulle i första hand
känna sig berörd ■ af och intresserad för en
utveckling, som så småningom flyttade en del
af omsorgen för barnens intellektuella utbild-
ning från hemmet till skolan. Från början
torde nog denna utbildning betraktats såsom
en hemmets rättighet och plikt. Denna åsikt
kvarlefde länge nog, och ännu vid 1823 års
riksdag, då skolfrågan allvarsamt var på tal,
fick den ett uttryck i biskop af Vingårds
ord: »Enligt naturens ordning tillkommer den
första barnundervisningen föräldrarne. Denna
sköna rättighet lär ock den fromma modern
utan nödtvång icke föryttra.» I den mycket
omtalade s. k. Rudenschöldska metoden före-
kommer också ett slags föreningslänk mellan
skolan och hemmet i den s. k. hemskolan.
Under denna tid visade sig kvinnornas in-
tresse för folkskolan, då de ej fingo direkt
deltaga i verksamheten i skolan, genom an-
slag och donationer till förutvarande eller
nya skolor. Sådana af kvinnor upprättade
eller understödda skolor finnas i mängd såsom
Gjörlofiska skolan i Landskrona, Estuna soc-
kenskola, Allerums (högre) folkskola, Philip-
sénska skolan i Stockholm och många andra.
Denna medelbara verksamhet öfvergick
snart till en mera omedelbar och direkt ingri-
pande, då de första folkskollärarinnorna trädde
i tjänst. Tidpunkten när detta skedde kan
ej säkert uppgifvas. I ett äldre arbete på-
stås, att redan 1844 10 lärarinnor skulle
verkat i folkbildningens tjänst. Dessa hafva
i så fall antagligen varit småskollärarinnor ;
småskolan, hvilken nära hemmet skulle sörja
för den första undervisningen, blef nämligen
det första fältet för kvinnans verksamhet på
detta område.
Men officielt gjorde kvinnan sitt inträde i
Jrottninggatan £21 Största urval
billigaste, men bestämda priser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0201.html
