Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 17 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 i DU N
folkskolans tjänst först på 1850-talet. Detta
skedde genom två kungliga förordningar af
den 29 september 1853 och den 21 oktober
1859. I dessa förordningar förklarades, att
i folkskolorna jämväl må antagas lärarinnor,
hvilkas skicklighet blifvit af något seminarium
pröfvad och godkänd. Detta stadgande är
af särskild vikt och intresse; genom detsam-
ma erkändes offieielt för första gången kvin-
nans rätt att söka anställning i statens eller
kommunens tjänst.
De praktiska följderna af detta påbud blef-
vo dock ej genast synliga. Det saknades
nämligen seminarier för utbildande af lära-
rinnor. Denna brist blef dock snart afhjälpt.
År 1860 förvandlades seminarierna i Skara,
Strengnäs (sedermera indraget) och Kalmar
till folkskollärarinneseminarier och 1861 in-
rättades folkskollärarinneseminariet i Stock-
holm, som redan första året räknade 56 ele-
ver. Sedermera har antalet inom folk- och
småskolan verkande kvinnor varit i oupphör-
lig stegring. 1868 räknade dessa skolor 2115
lärarinnor och år 1884 ej mindre än 6505,
oberäknadt dem som undervisade i öfnings-
ämnen och handslöjd.
Det är sålunda ur mer än en synpunkt
en för den svenska kvinnan glädjande och
viktig minnesfest, som nu -skall firas. Säkert
är också, att hon gärna skall deltaga däruti
och gifva den den karaktäristiska prägel, som
den bättre än på något annat sätt kan få,
därigenom att hemmets och barnuppfostrin-
gens representant, kvinnan, deltager i den-
samma. Detta är det vackraste vittnesbördet
om folkskolans verksamhet, den skönaste
blomman i den minneskrans, som svenska
folket i dessa dagar med tacksamhet räcker
sveDska folkskolan.
H. V.
Sduns skoliofskoSoni.
I den tidiga sommarmorgonen i går torsdag
samlades vid Blasieholmskajen en ungdomlig
skara, åtföljd af afskedstagande föräldrar, syskon
och vänner. När ångaren Östhammar på slaget
6 lade ut från land, slöt sig truppen af ett 20-
tal bleka småttingar samman på dess öfverdäck,
näsdukar viftade en sista hälsning, och barna-
ögon lyste af glad förväntan mot de fria, an-
genäma sommardagar, som nu förestodo. Man
tyckte sig nästan se, hur redaa den första friska
fläkten utifrån saltsjöfjärden dref upp färgen
en nyans på alla dessa kinder, som blekts öfi-
ver skolans lexa den långa vintern, ja, helt
visst ännu mer i de fattiga hemmen vid trånga
gränder, dit sällan en solstråle hittade.
Det var »Iduns sltollofskoloni» som anträdde
sin sommarutflyttning. Vi skulle ha önskat,
att I alla, varmhjärtade läsarinnor, som med
Eder skärf bidragit till det vackra målet att
bereda en stärkande landtvistelse för några
veckor åt dessa barn, kunnat närvara för att
själfva ur deras strålande ansikten, ur mödrar-
nas på stranden af glädje tärade ögon hämta
den bästa tacken.
Genom den sällsynt sköna Väddökanal styr-
des nu färden till Boda gård i Edebo socken,
samma ställe som de föregående åren begag-
nats för kolonien, och hvilket visat sig hvad
läge, frisk hafsluft, utrymme och öfriga be-
kvämligheter beträffar ypperligt motsvara alla
anspråk.
Skollärarinnan fru Fredrique Falk är äfven
i år koloniens föreståndarinna, en garanti för
den ömmaste och erfarnaste ledning. Som hen-
nes medhjälparinnor medfölja en hennes dotter
och en tjänsteflicka. Kolonien består, som
nämndt, af 20 barn, af hvilka 9 flickor och
11 gossar, utvalda från de flesta af hufvud-
stadens församlingar. Man har vid valet till-
sett, att de mest behöfvande och på samma
gång förtjänte kommit i åtanke, och med tvänne
ömmande undantag därvid ock utsett barn,
hvilka ej under föregående somrar åtnjutit nå-
gon sådan landtvistelse.
Den framstående barnläkaren d:r Carl Flens-
burg inmönstrade äfven i år före afresan den
lilla skaran, och kommer han att följa de sa-
nitära resultaten af sommar-vistelsen för att
sedermera kunna framlägga dem för Iduns lä-
sarinnor.
Insamlingen till »Iduns skollofskoloni», som
ännu ej i år lämnat lika vackert resultat som
de föregående, fortgår allt fortfarande, och
mottagas de minsta bidrag med varm tacksam-
het. Det är nu de stora utgifterna taga sin
början, vid hvilka naturligtvis de största kost-
naderna betingas af en sund, kraftig och rik-
lig kost, åt hvilken alltid vid Iduns skollofs-
koloni ägnats den utmärktaste omsorg, då på
intet vis de välgörande verkningarna af landtluft
och bad bättre kunna understödjas hos dessa
svaga barn från knappa hem.
Vi fortsätta här redovisningen för hitintills ,
influtna medel :
Transport från föregående redovisning:, 590: 80,
nyinflutna medel: Fyra lyckliga syskon, Östersund,
2: — ; Olga och Gustaf, Sollefteå, 2: — ; Små na-
turälskare 2: —; Sofia Enström 2: —; 68-årig fö-
delsedag 10: —; Bertil, Gunnar och Elsa 3: —;
från Ställdalen 2: — ; ur lille Georgs sparbössa 1: 50;
Mia F., S. Wram, 1: —; Sigrid C. 1: — ; lilla Do-
ris 1: —; H. H. S. 2: 50; Nils och Barbro 1: —;
lilla Sonja, Hafverö, 5: — ; från Iduns prenumeran-
ter i Burträsk 13: 40; Hjälpsam i Arboga 1: 50;
Brita F. i L—g 1: — ; E—a C—e, Sölvesborg 2: — ;
Anonyma 0: 25 ; Moli 5: — ; M. L. 5: — ; Rudolfs
och Georgs sparbössor 0: 60; Liten Astrid 2: —;
Eia 1: — ; H—1. 2: — ; från Moster och lilla Lisa,
Wexiö, 5: —; An. Z. 1: — ; E. Hagberg 1: —j
Mattis och Toril, Sorunda, 3: — ; E. H. 2: —■ ; Li-
ten Ragnhild 2: — ; från prenumeranter i Kungs-
backa 5: —; Klubben 4: —; Svea 1: —; MariaS.
5: — ; Fyra lyckliga syskon på landet 2: — ; Asker-
sundsbor 10: 50; Ellen K. och Ine H., Malmö,
6: —; J. V. 5: —; Summa-, 708: 05.
”Gamla fröknar”.
Reflektioner
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
fil hur mänga familjer finns det icke eu så-
iåE dan äldre moster eller faster, som är siua
syskons högra hand, deu som alltid är redo
att hjälpa, som det alltid skall skickas bud
efter, — i synnerhet när det är något galet
på färde, — som alltid är att lita på, som
har pröfvat litet af hvarje här i lifvet och
kan användas till allting.
Är det brådt med sömnad till barnen, ha
de små någon farlig sjukdom, är det mamma
själf, som måste ligga till sängs, skall det
flyttas, packas eller bytas tjänstefolk, — all-
tid är det denna moster eller faster, som skall
komma och vara till stöd och hjälp. Månne
sådana familjer tänka på, huru de skulle be-
finna sig utan denna kvinna, som alltid
1892
endast ger — kärlek, arbete, tid och krafter,
och som först försvinner, då allt är lyckligt
och väl igen och familjens sedvanliga med-
lemmar kunna vara lyckliga utan henne.
Jag har ofta observerat, hur en sådan
kvinna förstår alla de mest olika tmg och
med stilla böjlighet och snabbhet kan öfvergå
från det ena till det andra. Gäller det att
vaka långa nätter vid ett barns sjuksäng, då
är hon deu, som man bäst kan lita på. Eu
ung mor är ofta öfveransträngd af att få och
sköta sina barn. Moster är starkare, kan
lättare vaka och har varit med så många
gånger, när det var fara på färde, att hon är
duktigare än någon sjuksköterska.
Och när hon har gifvit all sin omsorg och
all sin kärlek till ett af de andras barn,
måste hon dock till sist nöja sig med att bli
satt i andra rummet, ty i de ömmaste ögon-
blicken ropar icke barnet: »moster», utan
»mamma»!
Gäller det att hålla sömnen borta från de
nödvändiga och svåra lexorna, är en sådan
moster en märkvärdigt tålig förare, antingen
det är genom en svår räkneuppgift, genom de
franska verben eller genom det röda hafvet
med Israels barn.
Har någon hufvudvärk, kan moster massera
bort den, skall det vara kalas för dockorna,
kan ingen arrangera det så bra som hon, ha
barnen en hemlig längtan, en brinnande ön-
skan, som de gärna vilja ha realiserad, är
moster »den teologiska vägen», på hvilken de
säkrast nå sitt mål.
Den som har uppgifvit att sysselsätta sig
med sin egen person, får en alldeles underbar
förmåga att gissa sig till och understödja an-
dras planer och önskningar.
Jag har kännt sådana ogifta tanter, icke
en, utan en hel mängd, af hvilken hvar och en
i sin familjekl-ets var den räddande hjälpen,
som gick från det ena rummet till det andra
för att taga det svåraste på sig själf och
rödja besvärligheterna ur vägen för dem, som
voro lyckliga. Få människor ha förefallit
mig så nära besläktade med englarne genom
sin gränslösa förmåga till uppoffring, sin obe-
skrifiiga ödmjukhet och sjäifförglömmelse.
Så finns det andra ogifta kvinuor, som icke
ha eu så stor krets att verka för, men som
ha fått till uppgift att uteslutande lefva för
en gammal far, en ensam gammal bror, en
äldre släktinge, som de icke kunna öfverge.
En sådan kvinna har det kanske ännu
svårare än hon, som går från hem till hem
för att hjälpa, och som dock ofta måste kän-
na, hur välkommen hon är.
Det är otroligt, hvad en ensam gammal
herre kan fordra af den kvinna, som uppoffrar
sig för honom! Visserligen kunna de äkta
männen vara fordrande, men jag tror icke,
att de i despotisk egenkärlek kunna gå upp
emot en gammal sjuklig bror eller far, en
fordrande och nykfull gammal farbror.
Det vare långt ifrån mig att säga, att
alla förhållanden mellan ogifta flickor och
deras föräldrar eller syskon äro sådana. Man
har ju sett, hur en bror eller syster ha kun-
nat lefva till sin sena ålderdom i det lyckli-
gaste samlif, eller hur en gammal dotter har
kunnat sörja öfver sin fars död, då han var
en ålderstigen man, med en smärta, som vi-
sade, att med honom det bästa och enda hon
ägde var beröfvadt henne.
Goda och lyckliga förhållanden finnas ju i
alla sammanställningar af det mänskliga lifvet,
men jag vill hufvudsakligen fästa mig vid de
vanskliga uppgifter en ogift kvinna har att lösa.
I våra länder väljer en hustru som oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
