- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
204

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 24 juni 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204
I ”damernas paradis”.
Paristeckningar* för Idun
af Alvar Arfwidsson.
III.
S
ag kände en gäng en ung dam, en pa-
risiska, som var var den arbetsammaste
människa i världen, en riktig liten myra, och
som kunde neka sig de allra enklaste och
oskyldigaste nöjen blott för att afsluta ett
arbete, som dock inte alls skulle var färdigt
pä någon bestämd tid.
Men vid en viss timme pä dagen aflägs-
nade hon sig punktligt och var borta en viss
tid, lika punktligt. Hvart tog hon vägen?
Jag blef nyfiken och beslöt utforska det. Jag
följde henne en dag obemärkt och såg henne
försvinna i »Au Bon Marché».
Hon tillstod sedan rodnande, att hon an-
vände en half timme hvarje dag till att pro-
menera i »Au Bon Marché».
Det är, såsom jag redan sagt, parisiskans
El Dorado, hvilken samhällsklass hon än må
tillhöra.
All klasskillnad upphör inom dessa murar,
som jag skulle vilja kalla den förverkligade
demokratiens triumf. Blusmannen vandrar
där vid sidan af kyrassierofficeren, och medan
markisinnan vid rue du Bac stiger ur sin
vapensirade kupé, går den fattiga sömmer-
skan förbi henne in under portalen.
I Paris vill hvarenda människa vara väl-
klädd.
Ett ord i förbigående: märk dock, att pa-
risaren aldrig är hvad svensken kallar »snobb»,
lika litet som den äkta parisiskan någon-
sin är anspråksfullt, excentriskt, utmanande
klädd.
»Ja, ni är vacker, mycket vacker, allt för
vacker, det syns, att ni är klädd!» sade en
spirituel dam till en uppvaktande herre, en
af dem, som kallas »gommeux», emedan de
tyckas ha gomme (gummi) i håret.
Och samma bitande anmärkning skulle
ofta kunna göras om unga damer.
Parisiskan, t. o. m. i ny kostym, vill
aldrig synas vara »klädd», hon är det, utan
att det faller i ögonen. »Man bör aldrig ha en
kostym, som är för väl gjord», uttrycker en
engelsman saken paradoxalt.
Fraîche och modern vill hon vara till sin
klädsel, hon är det, och hon bringar ofta
denna åstundan ej ringa offer. »Moi qui
n’ai pas diné pour acheter des gants!» (Jag,
som inte ätit middag för att kunna köpa mig
handskar) heter det i en af Ponsards pjäser,
och uttrycket är karaktäristiskt.
Hvem vet, kanske ligger här hemligheten
till den kolossala omsättningen i de stora
nouveautés-magasinen ! Man föredrar att ofta
köpa billiga, om ock mindre solida varor, för
att genom detta ombyte ständigt hålla sin
gaderob fraîche.
Iakttag t. ex. linneoccasionen i »Au Bon
Marché», då hela Paris med omgifning ström-
mar hit. Parisiskan nedlägger en alldeles
särskild omsorg på linnekläderna, ett förhål-
lande, som sammanhänger med hennes mön-
stergilla renlighet i allmänhet. Hon skulle
betrakta det som den största olycka i värl-
den, om en väninna eller hennes baderska
skulle öfverraska henne i ett lintyg eller en
underkjol, som skulle förråda, att de varit i
bruk mer än på sin höjd några dagar. Jag
kan i sammanhang härmed ej neka mig nö-
jet anföra, hvad en pensionatsfru en gång i
IDUN
förtroende hviskade mig i örat, medan hon var
sysselsatt att räkna den tvätt, som skulle
afsändas: »Monsieur, mina domestiker skicka
ej af så smutsigt linne i tvätten som damerna
från...» — ja, här sade hon namnet på en
nation, som jag på grund af förlåtliga sym-
patier ej vill utpeka.
Och, när allting kommer omkring, nedläg-
ges större omsorg på hvad som ieke synes
än på hvad som synes. En dam, som till
sitt yttre går, låt vara soigneradt, men ytterst
enkelt klädd, bär ofta ett linne, som både
är broderadt och försedt med de dyrbaraste
spetsar. Ja, jag tror inte alls, att nulle D.
vid gymnase teatern — en af Paris’ allra
vackraste, talangfullaste och rikaste artister
— hör till undantagen, hon som, under en
till det yttre vanligen »skandalöst» enkel
kostym, i korsetten bär solitärer såsom
knappar.
... Men er förebrående blick, min dam,
erinrar mig om, att jag förirrar mig in på
områden, som det måhända borde vara mig
förmenadt att beträda.
Min afsikt var blott att söka ge er en lös-
ning till problemet, huru fransyskan, hvars
ekonomiska natur ni helt visst ofta hört ro-
sas på andra områden, lägger i dagen en
sådan lust för omsättning i sin garderob och
sina linnekartonger allt från den stund hon
beträdt den heliga grunden af ett nouveautés-
magasin.
* *

*


Och så fortsätta vi vandringen.
Lämna vi åsido stallbyggnader, fabriker
o. d., som ju ej kan intressera er i någon
högre grad, gå vi ett par trappor upp och
komma till kontorssalarne, profsalarne, köket,
matsalarne och bostäderna.
I profsalen äro 120 à 150 unga kvinnor
dagen i ända sysselsatta med de profver
(iéchantillons), som i ofantliga kvantiteter skic-
kas världen rundt. Maskiner klippa tygpac-
karne i små remsor, som efterhand sorteras
enligt färger, mönster och priser, uppfästas,
etiketteras och utsändas, allt för att visa den
omtanka, som huset Boucicaut gömmer äfven
för de olyckliga, som vandra i mörkret, d. v. s.
utom Paris’ stadsvallar.
* *
*


Så följa vi de indiskreta matångor, som
banat sig väg ut i korridoren, och komma till
köket, som är beläget högst uppei palatset.
Ett kök i »Au Bon Marché», frågar ni.
Ja visst, skulle inte en familj ba ett
kök?
Ty en familj är »Au Bon Marché» i det
hela taget. Litet större än de flesta, det med-
ges, ty den har omkring 4,000 medlemmar
(däribland en och annan svensk). Men en
familj är det, eller också en stat, om ni så
vill, men mycket patriarkaliskt styrd.
»Pappa» och »mamma» äro väl borta, men
det har kommit många snälla onklar i deras
ställe, ty efter makarne Boucicatus död skötes
affären af ett konsortium, bestående af de äld-
sta employérna.
En stor del af biträdena har tantième af
årsvinsten, och som hvar och en af de öfriga
kan sägas »bära sin marskalksstaf i renseln»,
d. v. s. genom nit och skicklighet kan svinga
sig upp till samma position, hvilar det öfver
det hela en omsorg i arbetet och en solidaritet
kamraterna emellan, som annorstädes torde
höra till sällsyntheterna.
1892
Hvad särskildt de unga flickorna bland
den kvinnliga kontorist- och arbetarstaben be-
träffar, ha de sin bostad i etablissementet,
där de dessutom ha en med elegans inredd
salong till sitt förfogande i och för de små
fester, de tid efter annan gifva.
Personalen i sin helhet intar sina måltider
i särskilda salar på etablissementets bekostnad.
Som middagen ej ännu är färdig, ha vi tid
att kasta en blick in i köket.
»Au Bon Marchés» kök kan väl utan öf-
verdrift få namn af världens största. Allting
är här gigantiskt. Några siffror skola ge er
en föreställning därom.
Den minsta kitteln rymmer 100, den stör-
sta 500 liter; på 50 stekpannor tillagas sam-
tidigt 5,000 kotletter; står ordet omelette
på matsedeln, sönderkrossas 7,800 ägg; kaf-
femaskinen producerar dagligen 1,000 liter
kaffe, o. s. v. o. s. v.
Men hur många kockar tror ni också äro
sysselsatta här? 60 stycken jämte ett hun-
dratal assistenter.
För en fransk middagsarrangör är ingen-
ting omöjligt. Några tusental gäster mer eller
mindre betyda för honom föga, det bevisades
senast vid världsutställningen 1889, då man i
Industripalatset serverade festmiddag för de
franske borgmästarne — sannerligen tror jag
inte de voro sina tiotusen!
... Det har ringt, dinertimman är inne.
I »Au Bon Marché» ha damerna och her-
rarne hvar sin matsal; båda äro enkla, men
stora, luftiga och ytterst propra.
Medan det är tämligen tyst i herrrarnes
sal — de läsa i allmänhet sin aftontidning
— går det desto muntrare till bland da-
merna.
Dessa äro glada, ja bullrande, kunde man
säga, och de låta synbarligen maten sig väl
smaka. De små butikfröknarna i Paris äro
gourmander, det är en känd sak. Och
matsedeln kan ju heller inte kallas dålig.
Eller hvad säges om följande — den vanliga
middagsmenun —: soppa, kötträtt, legymer,
sallad och dessert jämte en butelj vin? Ge-
nom en liten agitation ha de på senaste tiden
vunnit ett länge omhuldadt önskningsmål:
lyckligare än sina manliga kolleger ha de fått
ofvanäinnda »husmanskost» (enligt franska
förhållanden är det husmanskost) tillökad med
en entremets sucré, d. v. s. en tårta eller
någonting dylikt. Om samtalet stundom tar
en mer än vanligt forcerad fart, är ju mindre
att undra öfver, då hvar och en af de små
fröknarna har rättighet att — på etablisse-
mentets bekostnad — till middagen inbjuda
någon medlem af sin familj eller till och med
en väninna.
Tänker man så på de sjuk- och begrafnings-
kassor, för hvilka personalen har att tacka
makarne Boucicauts storartade donationer, på
den kostnadsfria undervisning, som meddelas
i vokal- och instrumentalmusik, i fäktning
och engelska, på de gemensamma underhåll-
ningar, hvarmed kvällarne tillbringas, o. s. v.,
leder det hela tanken till ej blott en arbets-
chef, som i handling visat sig uppskatta sat-
sen richesse oblige, utan äfven till en snäll
och rar gammal pappa, som omhuldat och
för framtiden sörjt för sina barn och till gen-
gäld äfven blifvit afhållen och ihågkommen
som få.
* *
*


Men à propos mat, få vi ej glömma den
lilla festmiddag, vi i morgon skola inta på
Maison Dorée. Vill ni äfven ha nulle X.
dit, så bör ni genast skrifva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free