Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 24 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
Kom sâ gâ vi ned i skrif- och lässalongen,
en med konstverk och draperier luxuöst in-
redd sal, där livréklädda huissierer tassa öf-
ver mattorna sä ljudlöst som kammartjänarne
i ett kungligt kabinett. Vill ni dessutom
läsa, så finner ni där snart sagdt alla värl-
dens tidniDgar och uppslagsböcker.
Ni är trött, och vi gå sedan öfver till för-
friskningslokalen, där limonader, vin och tår-
tor serveras er alldeles gratis, utan att ni
köpt för så mycket som en sou en gång, och
där ni t. o. ra. — ja, hvad blir ni här ej
allt! — kan bli vägd. Och för att ännu mer
lägga glödande kol på ert hufvud trycker
man vid utgången både Paris kartor, alma-
nacker och Gud vet hvad i edra händer.
-— — Men vi ha redan dröjt för länge,
det börjar skymma därute.
* *
*
Och så äro vi ute igen i Parisgatans buller.
Rue du Bac, den gata, till hvars rännste-
nar m:me de Staël bekände sig längta t. o. m.
vid stranden af Genéversjön.
Jag tror, att er hotellportier hade rätt,
min dam, då han på tal om de främsta se-
värdheterna i 1892 års Paris med ett dis-
kret råd visade er till Eiffeltornet och »Au
Bon Marché», —- »det af damernas paradis,
där ormen hviskar mest frestande», såsom
den spirituelle mannen tillät sig upplysa.
Och dock har ni ännu ej kommit upp i
Tour Eiffel och kommer kanske aldrig dit!
Men rännstenarne vid rue du Bac, m:me
de Staëls rännstenar ... ah!. . .
Midsommarbild från vestkusten.
Af
Elin Ameen.
Ijet är en mera anspråkslös badort, innerst i en
i l flik af hafvet. Hus och villor ligga täckt in-
bäddade mellan rika löfträd och starkt dof-
tande granar. Icke ett blad rör sig, icke den
minsta fläkt far med oro öfver vattnets spegel-
blanka yta. Solen närmar sig alltmera klipporna
i vester, och snart skall deii med utseendet af
ett purpurrödt klot försvinna där bakom.
Badorten har nyligen fått sin »societetslokal»,
som denna afton, midsommarafton, skall invigas
med dans. Med stort besvär har en landtspel-
man anskaffats, hvilken från ett . hörn af salen på
en jämmerlig fiol »gnider» fram den ena polkan
efter den andra, under det att han som ackom-
pagnemang hårdt stampar takten med ena foten.
Badortens få ungherrar anstränga sig af alla kraf-
ter för att räcka till som dansörer åt det öfver-
vägande antalet unga damer. Små flickor i lätta,
ljusa sommardräkter svänga hurtigt om med hvar-
andra, medan en hel rad pojkar i knäbyxor och
sjömansjackor skockat sig tillsammans i en vrå,
där de göra kvicka och elaka anmärkningar öfver
flickorna, medan de dock äro för blyga att våga
sig fram att dansa med dem.
Dörrarne till den rymliga verandan stå öppna,
och därute ha kotterier slagit sig ner, hvilka före-
draga fria luften framför danssalens kvalm. Mel-
lan trädstammarne på planen utanför skymtar
man vattnet, belyst af solens sista, dröjande strå-
lar, samt längre bort klippornas dunkla skuggor
i fantastiska konturer. Från en båt ute på sjön
hörs en gäll, klar flickröst, som sjunger en kla-
gande folkvisa om älskog och sviket hopp. Från
en annan båt spelar en gosse på dragharmouika
en vals med en oändlig mängd af drillar och
fantasi-löpningar. Ofverallt glam, skratt, sång,
ungdom och glädje samt jublande fröjd öfver
midsommarn i norden, så efterlängtad, så för-
gänglig, så tjusande i sin fägring.
Ett stycke upp åt landet, på sidan om lands-
vägen, ligger den ett par hundra är gamla kyr-
I DU N
kan, liten och med förvittrade murar, små fön-
ster, tegeltak och utan torn. Från en närbelägen
höjd ringes till gudstjänst från en tunnt ljudande
klocka, uppsatt i en rödmålad trästapel.
Kyrkogården är en kyrkogård i miniatyr, men
grafvarne äro väl vårdade, och lummiga syrener,
jasminer och hägg utsända en nästan bedöfvande
doft.
Här firar man också midsommarafton enligt
skärgårdsbons sed. En hel del folk håller på med
att pynta och feja sina dödas grafvar. Tysta och
högtidliga röra de sig, endast kastande ett och
annat ord till hvarandra, i det karlarne räcka
kvinnorna en hjälpsam hand, där det behöfves.
En liten fågel drillar sin aftonsång från syren-
busken, en annan svarar honom från skogen
längre bort. Fiol-tonerna från societetssalongen
höras svagt och dämpadt genom den klara luf-
ten, som ville de locka dem på kyrkogården från
deras allvarliga arbete ut till lifvet och nöjena.
Men skärgårdsbon är en tung och trögtänkt na-
tur. Hans fantasi drar honom ej med sig, dans-
musikens toner hör han ej ens, där han plante-
rar penséer och förgåt-mig-ej på grafven.
En ung flicka, puckelryggig, utmärglad och blek,
har nyss slutat arbetet med sin nyuppkastade
graf och ligger nu stilla på knä där bredvid, för-
sjunken i bön eller vemodiga tankar. Utan tvif-
vel har hon aldrig dansat, och hennes torftiga
dräkt ger tillkänna det största armod, liksom
hennes ansikte och gestalt bära prägel af djupt
lidande. Har hon någonsin längtat efter att vara
en liten elfva i luftig dräkt, som de, hvilka svänga
om där nere i- danssalen, har hon förtärts af
trånad efter lifvets njutningar, efter kärlek och
lycka — eller har hon burit sin tunga lott med
lugn resignation ? — Hvem känner detta, hvem
kan tälja den andras lefnadssaga, där vi okända
mötas ett ögonblick, känna ett oförklarligt in-
tresse, ett starkt medlidande, men sedan aldrig
ses igen!
Solen har gått ner, skuggorna falla lätta, ge-
nomskinliga i midsommaraftonen, som ej vet af
något mörker. Jasminerna dofta allt starkare,
häggen fäller sina blommor som ett täcke af lätt
snö, fågelsången har tystnat, hängbjörkarne böja
sina slokande grenar allt tätare tillsamman, lik-
som gåfve de vika för slummern. Folket aflägs-
nar sig från kyrkogården, medtagande sina spa-
dar, räfsor och korgar med hopsamladt ogräs,
maskrosor och nässlor. Allt blir tyst och stilla
— grafvarnes ljudlösa, hemlighetsfullt tilldragande
tystnad, Endast myggen kretsar ännu i luften i
outtröttlig dans.
Sången på sjön har upphört, och dragharmo-
nikan hörs från landet på andra sidan. I socie-
tetssalongen har nöjet också slutat, men par och
grupper vandra ännu kring i dämpadt samspråk.
Varnande röster från mödrar ropa emellanåt från
byggningarne de unga, att det är tid att de kom-
ma in och lägga sig. Men ingen lystrar därpå —
det är ju bara midsommar en gång om året, och
ingenstädes en sådan midsommarnatt som i nor-
den och vid vestkusten!
”Gamla fröknar”.
Reflektioner
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
^[let förefaller mig ganska ädelmodigt, att sä
sällan de fattiga och felande, som besökas
af sina bättre lottade medmänniskor, göra dem
den frågan:
»Hur är ditt eget lif? — Du, som predi-
kar förnöjsamhet och försakelse, — hur har
du det själf?»
Det måtte vara en stor hjälp för dem, som
besöka de fattiga och förkastade, att kunna
säga, som många ogifta kvinnor kunde ha
rätt till: »Jo, jag lefver ett ensamt, försa-
kande, ärbart lif, och det plus, som jag har
fått af pengar och hälsa, vill jag helst dela
med er andra. »
Jag menar icke därmed, att någon skulle
ha rätt att på ett fariseiskt sätt berömma
sig själf; ju bättre en människa är, dess mer
205
skall hon själf erkänna, att hon gör allt i
svaghet som en fattig, syndig människa.
Men det ligger en stor kraft i hvad de yttre
förhållandena vittna om. Den som själf är
lycklig i kärlek med man och barn, har icke
riktig rätt att säga till en annan, som icke
äger något af detta: »Du skall vara nöjd.»
Den som själf har ett rikt och lyckligt hem,
förstår alldeles icke, till hvilken grad den
fattiga måste försaka, och det har alltid för
mig varit något stötande i, när gifta präster
eller gifta kvinnor förmana och bestraffa bri-
sten på ärbarhet hos mäuniskor, som kanske
yttre omständigheter hindrat i att kunna in-
gå äktenskap.
Det personliga vittnesbördet är vid sådana
tillfällen af oersättligt värde, och därtör tror
jag, att den, som själf är den mest försakande,
också bäst i allt kan ha rätt att förmana
andra.
Det måtte ligga en stor lycka i det att
kunna gå ut ur sin dörr om morgonen och
lyssna i luften: »Hvem kallar? Hvem behöfver
mig? Hvem kan jag i dag hjälpa eller glädja?»
Och så att veta, att om det också på intet
annat område finnes en plats för ens arbete,
finns det alltid på detta ett sådant öfverflöd
af behof och en sådan brist på arbete, att
hvart man än vänder sig, är det fullt upp
att göra.
Lyckligtvis ser man icke alla de barmher-
tighetsgärningar, som blifvit utförda af okända,
ensamma kvinnor. Men att deras antal upp-
går till legio, därpå tviflar ingen, som har
någon människokännedom.
* *
*
En egenskap, som också följer med de flesta
goda ogifta kvinnor, är den att kunna göra
ett ensamt hem, — som ofta blott består af
ett enda rum, — hemtrefligt, inbjudande och
behagligt.
När jag tänker på alla de olika hem, där
jag varit, mer eller mindre välordnade, rika,
oroliga, är det med en känsla af hvila jag
minnes ett och annat stilla rum hos en en-
sam, ogift kvinna, där man i lugn har kun-
nat tänka, tala och drömma, där inga hus-
hållsbestyr ha afbrutit tystnaden, ingen oro
af larmande barn eller inrusande tjänstflickor
eller en herre i huset, som visade dåligt hu-
mör, ha stört känslan af, att man en gång,
för omvexlings skull, befann sig på ett ställe,
där man i lugn och stillhet kunde följa en
tankegång eller ett samtal flere timmar i sträck.
Det är icke min mening att härmed vilja
nedsätta de rika hemmen, — jag menar dem
som äro rika på barn och familjelycka. Men
ju flere medlemmar det finns i en familj, dess
mindre tid och plats finns det egentligen för
en person, som icke tillhör familjen, och ofta
kan det vara en stor hjälp oeh välsignelse att
afbryta sitt eget husliga arbetslif för att hvila
sin ande hos en vän. Att denna hvila finns
bäst i ett tyst rum hos en ensam människa,
vet jag af erfarenhet.
Ånda sedan jag var barn, har jag haft
den lyckan att känna ogifta, äldre kvinnor,
som ha ingifvit mig den största beundran och
kärlek, — kvinnor från den tiden, då gamla
ogifta damer icke utöfvade så mycket infly-
tande på andra genom hvad de gjorde, som
genom hvad de voro.
Bland dessa påminner jag mig en gammal
tant, som var medlem af en mycket talrik
familj. Då jag var en liten flicka, bodde hon
ensam i ett rum, som utgjorde hela hennes
hem. Hennes ekonomiska omständigheter voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0209.html
