Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 24 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
i hög grad anspråkslösa, men hon tillhörde
en mycket bildad och ansedd släkt, och hon
var själf en intelligent och fin gammal dam.
Hon var redan af en ganska hög ålder, då
jag var en halfvuxen flicka, men hvad som i
synnerhet utmärkte henne var en lifsglädje,
en kraft och ungdomlig värme i känslan, som
gjorde henne till de ungas vän.
Hon var alltid besökt och älskad af barn
och unga människor, som hos henne just funno
den entusiasm, det mod och den munterhet,
som så många andra äldre och förståndiga
människor annars allt för gärna vilja lägga
band på.
Hon hade ett rynkadt gammalt ansikte med
en bestämd, krokig näsa, ett par älskvärda,
skälmaktiga ögon och det mest intagande ut-
tryck kring munnen. Jag frågade en gång
min mor, om icke denna gamla tant hade
varit mycket vacker som ung, men fick det
öfverraskande svaret: »Nej, inte alls. Hon
är mycket vackrare nu.»
När jag tänker på detta, erinrar jag mig
Holger Drachmanns ord, då han säger: »Lifvet
förskönar allt.»
Det kan låta som en paradox, när man
vet, att lifvet ändå till sist får bukt med allt,
men säkert är, att allt andligt lif förskönar,
och när alla erfarenheter, minnen, sorger och
fröjder ha blifvit rikt genomlefda, får ett
gammalt ansikte ett innehåll, som ett ungt
ansikte sällan har.
Hvarje människa har ju sin egen under-
bara, innehållsrika historia, och redan då jag
var helt ung, hade jag känslan af en lång, för-
tegad historia, när jag såg mig omkring i
tant Sannes tysta frökenrum.
Där hängde taflor med gammalmodiga
underliga kostymer af personer, som hon hade
hållit af, små barnporträtt af dem, som jag
nu kände som gamla herrar och damer. Där
stodo egendomliga gamla möbler, hvilka sägo
ut, som om också de upplefvat och genom-
gått något märkvärdigt, och i ett hörn stod
tant Sannes stora harpa. Hon spelade icke
på den mer, men den hade ännu alla sina
strängar i behåll. Den stod där som ett stumt,
poetiskt andeväsen, hvars klang var död,
men som ännu var ett minne om hvad som
hade brusat genom ett människolif.
Men denna harpa var också det enda, som
stämde en till något slags drömmeri i tant
Sannes rum. Hon själf var den mest när-
varande, lifliga, humoristiska af alla, som
samlades omkring henne. Med en förmåga,
som är mycket sällsynt hos gamla människor,
förstod hon att sätta sig in i ungdomens
tankar och önskningar. Hon docerade al-
drig, förmanade aldrig, och därför älskade vi
henne, som man älskar en klokare, bättre
kamrat. Att hon var några år äldre än jag
själf, tänkte jag sällan på, — så där en fem-
tio år eller något mer. Det är icke al-
manackan, som afgör de mänskliga sympa-
tierna, utan helt andra, viktiga ting.
Hon älskade musik passioneradt, och de
gånger jag besökte henne, både i hennes eget
hem och sedan, då hon flyttade till sin fa-
milj, skulle jag alltid spela för henne. En
uppmärksammare åhörare kunde man icke ha.
Hon satt andlös och följde hvarje ton, och
sedan hade hon alltid ett vänligt och upp-
muntrande ord till en.
I stället för att, som så många gamla, störa
de ungas munterhet, var tant Sanne den, som
först riktigt satte lekarne i gång.
Hvar jul, — tredjedagen, — var det stor
fest i hennes familj, där gamla och unga,
stora och små barn skulle vara med.
IDUN
Då spelades där alltid först komedi, någon
scen af Holberg eller något annat muntert
stycke, och hela salen framför den improvi-
serade scenen var full af folk. Barnen sutto
på golfvet, de gamla och damerna på stolar,
herrarne stodo. Efter komedien lektes alla
slags jullekar, och då var tant Sanne riktigt
i sitt esse. Hon utgjorde centrum i glädjen,
ty ingen kunde som hon vara uppfinningsrik
och få munterheten i gång.
Jag ser henne ännu i hennes fina svarta
klädning med en stor hvit mössa på hufvudet
stå midt i en ring af jublande barn och ungdom
och med sina improviserade, teatraliska gester
få alla att göra detsamma som hon själf.
Visan, som man sjöng, lät så: »Se alla på
mig, gör liksom jag, — som så!»
Och alla små barn, unga herrar och äldre
fruar gjorde ställningen efter den, som stod
i midten.
(Forts.)
Iduns panoptikon.
a
ndertecknad är icke djupt bevandrad i sta-
tistiken och kan därför icke säga, huru
många tusen föreningar för olika ändamål,
som finnas i Stockholm, men nu lär det bli
en till. Det har åtminstone talats ganska
mycket därom — det är dock ej den nya
fastighetsbanken det gäller — och jag för
min del egnar idéen mina varmaste sympa-
tier. Initiativet har utgått från några berrar,
men dessa äro de första att inse omöjligheten
att genomföra föreningens syfte utan fruntim-
mernas medverkan eller åtminstone gillande.
Det gäller en reform i hälsningssättet.
Inte den gamla idén med ett hatt-icke-af-
tagningssällskap eller s. k. militära hälsnings-
sättet. Det är för revolutionärt, oaktadt vi
sett borgmästare och råd ställa sig i spetsen
därför i en af våra landsortsstäder, och det
går inte. En gammal regel bjuder också:
måtta i allt. Och det är just detta man vill
söka åvägabringa.
Det hos oss öfliga hälsningssättet har det
lilla felet att göra oss en smula löjliga för
andra folk, som ju just nu på vårtiden komma
hit turistvis -—- en smula löjliga säger jag,
både damer och herrar. Damernas automa-
tiska marionettartade ryck eller knyck på
nacken, förenad, såsom den alltid blir, med
drag af främmande stelhet, för ett ögonblick
kastadt öfver äfven det lifligaste och vänli-
gaste ansikte, är ursprungligen ett engelskt
mode, men alldeles öfverdrifvet hos oss och
för längesedan bortlagdt i sitt hemland. Vilja
damerna nu nödvändigt behålla det, cl la bonne
heure, det vare deras ensak . . .
Jag kan det blott beklaga,
men hjälpa står ej i min makt!
Också är det ej om dem, som det är fråga,
utan om herrarne och deras hälsningssätt,
hvilket åter kommit ifrån Tyskland och, i lik-
het med alla tyska moder utan undantag, är
förskräckligt. Det där sättet att ceremoniöst,
långsamt och värdigt, lyfta hatten från sitt
hufvud, med djupkänd högtidlighet sänka den
mot knäet, gifva åt sitt af naturen fryntliga
ansikte ett uttryck af nästan underdånig
vördnad för att därigenom antyda, huru in-
nerligt man i hela sin varelse är genomträngd
af denna känsla, samt omsider låta hufvud-
bonaden, såsom buren af en högre makt, åter
sakta sväfva mot höjden, innan den sättes
ned å sin gamla plats på hufvudknoppen, —
1892
detta är nu för tokigt, äfven om det är t. ex.
en ung man, som på detta sätt vill visa sin
ödmjukhet mot en äldre; det strider bland
annat mot tidens jämnlikhetssträfvanden och
kan passa i Tyskland, där i de små residens-
städerna trogna undersåtar måste gå med hat-
ten i hand, när de passera öfver den furst-
liga borggården, — men icke hos oss. All-
deles urkomiskt blifver detta ceremoniösa häls-
ningssätt mellan unga personer inbördes,
hvilka två minuter senare efter drucken bror-
skål slå hvarandra på axeln och kalla hvar-
andra för »trefliga lergök» eller »glada lax».
Nu är det meningen, att man hädanefter
skulle få hälsa på mänskligt sätt. . . Men
så kommer invändningar, att damerna, som
äro vana vid de där nyssnämnda stalldrängs-
folorna i hälsningsväg och lärt sig förblanda
dem med ridderligt galanteri, skola tycka illa
vara.
Och därför har man bedt mig att på detta
sätt preparera saken. Hvilket skett.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
