Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■212
■»var i ordning att följa mig genast, då ridån
faller; jag hinner ej kläda om mig. Jag skall
sammanträffa med någon. »
»Men grefvinnan von P. tar emot i afton,
och fröken har lofvat komma.»
»Åb, det är sannt, det bade jag glömt;
»en efteråt, jag kan ej fara dit förrän senare,
kanske ej alls — men det gör detsamma,»
fortsatte hon, då hon såg kammarjungfrun ämna
.‘göra invändningar, »det är detsamma — jag
bar sedan tid nog för grefvinnans räkning.»
Strax därefter stod hon på scenen, där ett
det hjärtligaste mottagande kom henne till del.
Ilon sjöng utmärkt som vanligt, och publiken
var hänryckt. Ilon måste oupphörligt besvara
inropningarna, hvilka, i stället för att göra
henne glad, gmrde henne orolig. Hon frak-
tade, att ej operan skulle sluta i tid, att hon
skulle komma för sent. Hennes sinne var
uppfylldt af det barinherdghetsverk, hon skulle
»töfva. Hon kunde ej förjaga bilden af den
döende mannen, som låg där med krafter som
svunno, droppe för droppe, och hon visste, att
af alla dem, som åhörde henne, ingen skulle
uppehållit henne, om han vetat, hvad som rörde
sig i hennes tankar.
Det var tära midnatt, när ridån ändtligen
för sista gången föll. Hon skyndade genast
ut, åtföljd af kammarjungfrun, gaf sig knappast
tid att taga med ett par af de blombuketter,
som slösats öfver henne.
»Moder, moder, lyssna. Det stannade en
vagn vid porten. Jag är säker på, att det
är någon, som söker mig. Jag vet, jag gis-
sar, jag är viss om, att jag har rätt. Skynda
dig, moder, det är »Margaretha»!
Det var Albert Palk, som talade. Hans
spända öra hade hört bullret af vagnshjul, och
hans hjärta sade honom, att hans bön skulle
bli uppfylld. Han var upprörd och öfverlyck-
lig af glädje. Af ansträngningen att tala fick
han ett anfall af hosta, som i hög grad ut-
mattade honom.
Då öppnades dörren, och »Margaretha» stod
î rummet. Hon var insvept i en lång kappa,
som hon höll tätt tillsammans, då hon när-
made sig sängen. Kammarjungfrun hade på
ihennes befallning stannat kvar i vagnen.
»Min stackars gosse,» sade hon vänligt och
lade ömt sin hand på den sjukes panna, »jag
har kommit, som ni önskade. Jag har kom-
mit för att sjunga för er.»
»Ack, fröken, hur vänligt, hur ömt af er.
Hur skall jag kunna tacka er? Moder,» fort-
satte han och vände sig till sin vårdarinna,
»jag sade dig, att »Margaretha» skulle komma.
— Gud välsigne henne.»
»Tycker ni om blommor? Se här. Jag är,
så glad däråt,» fortsatte hon, då han svarade
mera med blickar än med ord, »tag dem, de
kunna sättas i vatten, sedan jag lämnat er.»
»Jag skall aldrig skiljas från dem, aldrig,»
svarade ifrigt den lycklige och tryckte dem
till sina läppar, »då jag dör, skola de följa
mig. »
»Nu får ni ej tala så,» sade fröken Ling
vänligt, »jag vill ej höra sådant. Säg mig,
hvad skall jag sjunga?»
»Åh, fröken, jag vill ej föreskrifva något,
hvad som helst.»
Den stora primadonnan satte sig på en låg
stol vid sidan af den enkla sjukbädden och
sjöng sång efter sång på ett så fulländadt sätt,
som om hennes åhörare varit Europas alla
krönta hufvuden i stället för en döende man och
en uppskakad gammal kyinpa. Han lyssnade med
I DU N
girighet till hvarje toD, och låg med slutna
ögon, med ett uttryck af oblandad lycka i sina
bleka, tärda drag.
Då och då, Där ett bekant ställe Dådde hans
öra, sjöng han sakta med, och ehuru hans
röst var försvagad, bibehöll den mycket af sin
forna friskhet. Hastigt blef det en paus; Palk
öppnade sina ögon och sade:
»Huru himmelskt! Jag drömde, ätt jag
hörde englarues sång. Hur vänligt, hur ädelt
af er! Yill ni sjunga mera — men en duett?»
»Ja, o ja, flere om ni önskar!»
»Nej, en —- endast en i »
»Hvilken då,» frågade hon.
»Tardi-si-fa»-duetten. Jag vill sjunga med,
om jag får, Margaretha?»
I nattens stillhet ljödo de första tonerna af
den berömda duetten:
»Det re’n är sent! Farväl.»
Den sjuke stämde in. Hänryckningen satte
lif och artistisk eld i hans sång, och han
sjöDg med förvånande kraft och behag:
»O dröj, jag dig besvär, o dröj.»
Men han fick böta för sin ansträngning. Då
han slutat:
»Låt själ i själ sig tränga,
ännu en salig stund —»
sjönk han utmattad tillbaka på kudden med
kallsvett på sin panna.
»Margaretha» fortsatte:
»O dröj kvar, lysta kväll.»
Hastigt varseblef hon förändringen i hans
ansikte, och hon tystnade vid ett ångestrop
från vårdarinnan, hvilken förskräckt hviskade:
»Se frökeD, han är död.»
Det var sannt. Han hade lämnat denna
sorgens värld. De ljufva tonerna hade följt
hans ande hem. Sångerskan böjde sig under
tårar öfver den döde, kysste haDS panna, lade
blommorna på hans bröst och hviskade:
»Stackars, stackars gosse, hvile han i frid.»
* *
¥
Grefvinnan von P:s mottagning var miss-
lyckad, ty den saknade närvaron af den firade
sångerskaD, hvilken fillbragte en sömnlös natt,
medan en sång beständigt ljöd i hennes öron:
»Det re’n är sent; Farväl!»
Från
lidandets oeh banrnhärtighetens
värld.
Några Stockholmsbilder
af
Cecilia Bddth-Holmberg.
2.
Frälsningsarméns räddningshem.
8
öijer man den långa, dystra Luntmakare-
gatan till dess slutpunkt, där den skä-
res af Surbrunnsgatan , har man till höger ett
långt, högt plank, från hvilket tid, väder och
vind borttagit hvarje spår af färg; alldeles in-
vid detsamma ligger en likaledes grå envå-
ningsbyggnad af trä, så oansenlig, att man
1892
lätt nog kan förbise densamma. Den bär
numret 66 och är Frälsningsarméns räddnings-
hem för fallna kvinnor.
Man drager i en klocksträng vid den stängda
porten i planket utåt gatan, en liten lucka
öppnas, ett ljuslagdt, ungt flickansikte tittar
ut—det tillhör »kapten» X. vid »armén» —
och man insläppes i en ganska rymlig, fritt
belägen gård med höga träd och flere små-
byggnader. Härifrån ser det hela långt vänli-
gare ut än från gatan, det gör till och med
ett ganska inbjudande intryck, man tycker sig
nästan hafva kommit ut på landet, och de
röda, enkla bomullsgardinerna för fönstren i
den lilla verandan eller svalen framför hufvud-
byggnaden gifva ett skimmer af färg och värme
åt densamma.
Ett verksamt lif rör sig inom dess grå
väggar; man hör ända ut på gården ljudet af
surrande stick- och symaskiner, och genom de
låga fönstren ser man en skymt af en hel
mängd öfver sitt arbete nedlutade kvinnor.
Man emottages af en annan »kapten», rädd-
ningshemmets föreståndarinna, en vacker,ganska
ung flicka, hvars utseende särskildt tilltalar
på grund af de gråblå ögonens allvarliga, tro-
hjärtade uttryck. Man stiger in i hennes en-
skilda lilla rum, en liten, liten fristad, några
alnar i kvadrat, men fin och nätt, prydd med
taflor — till största delen af religiös natur —
och småsaker, med skrifbord, bokhylla och
hvilstol. Hon redogör nu för hemmets plan
och arbete, och under det hon talar, förändras
ej det milda, djupa intrycket i ögonen, som
frimodigt blicka emot en ; ibland tåras de dock
lätt, då talet faller på de kvinnors öde, som
dväljas inom denna lilla oansenliga byggnad.
Frälsningsarmén bildar som bekant icke nå-
got särskildt från statskyrkan utträdt samfund;
hela dess praktiska arbete — som i bokstaflig
mening utmärker sig för stor praktiskhet —-
är grundadt på religiösa principer; man må
hafva än så olika uppfattning af dessa såväl
som af de former, i hvilka de kläda sig, visst
är, att man vid närmare bekantskap med fräls-
ningsarméos räddningsarbete —- särskildt i livad
som aDgår våra fallna medsystrar — nästan
tvingas att förbise dessa formler eller rättare
att ej betrakta dem såsom hufvudsaken, att ej
känna sig bortstött af ett eller annat, som före-
faller skrikigt och skärande; man måste tvärt-
om skänka sitt erkännande och sin sympati
åt det reela arbete, som här utföres i det go-
das tjänst.
En af »arméns» principer angående dess
räddingsverksamhet lyder så: att hålla en prä-
dikan för eller räcka en traktat åt en drunk-
nande tjänar till ingenting. Drag först upp
honom ur vattnet. Sedan kan man prädika
evangelium för honom.
Detta är praktiskt och klokt och fullkom-
ligt naturenligt, och det är detta som gör ar-
betet inom räddningshemmet sådant, att man
äfven från endast rent mänsklig synpunkt till-
talas däraf och skänker det sin aktning.
En hvar vet, att för en fallen kvinna knap-
past gifves ett återvändande till ett hederligt
och aktadt lif; ötver henne, denna stackars
»glädjeflicka», hvars lif är så blottadt på hvarje
skymt af verklig glädje, är domen strängare än
öfver andra brottslingar, och försöker hon att
åter bli hederlig, möter henne nästan oöfver-
vinneliga svårigheter. Hvart skall hon vända
sig? Och hvar finner hon någon, som vill an-
taga sig henne eller gifva henne en syssel-
sättning, med hvilken hon ärbart kan för-
sörja sig?
Svårigheten ökas därigenom, att de prosti-
tuerade kvinnorna under sitt äfventyrliga lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
