Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f D U N 213
1S92
vänja sig vid ett själfsvåld oeh en lättja, som
nästan göra dem odugliga till ett nyttigt, ord-
nadt arbete. »Magdalenahemmens» svära upp-
gift är just att af dessa forslappade varelser
åter göra plikttrogna oeh sedliga människor.
Och det sätt, hvarpå arbetet ledes äfven i
detta Magdalenahem, tyckes föra till ganska
godt resultat, isynnerhet då man tager i be-
traktande just de stora svårigheterna samt det
ekonomiska tryck, under hvilket det säges lida.
Räkenskaperna för år 1891 visa, att inkomster
oeh utgifter, 16,754 kronor, gå alldeles jämnt
ihop; »hemmet» är då brräknadt för 35 per-
soner, och torde medlen således ej förslå, i fall
detta antal ökas, något som alltså utöfvar ett
hämmande inflytande på den goda sakeD. —
De kvinnor, som intagas, komma dels och
ofta nog af sig själfva direkt från gatan, dels
från prostitutiousbyrån på anvisning af myndig-
heterna, dels ock från korrektionsanstalten och
på inrådan af dennas direktör, hvilken äfven
tillåter frälsningsarméens kvinnliga soldater att
i fängelset besöka de kvinnor, som gifva hopp
om att kunna återvinnas för ett hederligt lif.
Dessutom komma åtskilliga från de ruskiga
nästen, i hviika de uppsökas af de »soldater»,
som hafva sig detta värf älagdt. Bland dessa
kvinnor hafva funnits sådana, som ett tiotal
af år lefvat ett lif af synd och skam, och som
under åratal sällan varit nyktra, samt kvinnor,
som upprepade gånger varit straffade för lös-
drifveri — ej lätta att vänja vid ett hems
dagliga, jämna sysslor eller ett ordnadt, plikt-
troget arbete. Att detta lyckats i så måoga
fall, som verkligen skett, länder frälsnings-
arméen till sann heder.
Från oktober 1890, då rädddningshemmet
stiftades, och till april 1891 hade 69 kvinnor
varit intagna i detsamma; af dessa hade 27
åter lämnat det för att försörja sig med själf-
ständigt hederligt arbete, medan 31 kvarstan-
nade tills vidare; Mn den 1 april 1891 till
den 1 april innevarande år hafva 80 förut
prostituerade kvinnor funnit sin tillflykt här,
nästan alla komna omedelbart från fängelset;
af dessa hafva 24 dels erhållit platser, dels
återvändt till föräldrar och nära släktingar; 30
hafva återgått till sitt gamla lif, och 26 äro,
då detta skrifves, ännu kvar i den lilla grå
byggnad, där de funnit skydd. — Dessa siffror
visa, att ungefär hälften af de intagna kvin-
norna åter blifvit hederliga; ett vackert resul-
tat när man besinnar, att det är de djupast
sjunkna, hviika detta »hem» förnämligast söker
samla inom sina väggar.
Den första uppgiften är att, som sagdt, söka
vänja dessa från last och förnedring komna
kvinnor vid arbete och ordning, än mer att
lära dem, okunniga som de vanligen äro, nå-
got slags arbete samt att ingifva dem håg och
lust för detta. Under ledning af eD förestån-
darinna — f. n. är denna den unga kvinnan
med den rena blicken, som lämnar den besö-
kande hvarjehanda upplysningar —- försiggår
arbetet i fem olika afdelningar; stickfabriken,
där kvinnorna — »flickorna», som den blå-
ögda »kaptenen» säger — lära sig att sticka,
att sköta maskinerna, pressa, maska m. m.
Det arbete, som förfärdigas, består hufvudsak-
ligast af »arméens» röda tröjor, hviika i tu-
sental sändas ut till de olika »lägren». —-
Vidare bokbinderiet, där de lära sig falsa, häfta,
skära m. m.; »syateliern», där undervisning
lämnas i sömnad; hushållet, där alla inomhus
förefallande göromål förekomma, och tvättinrätt-
ningen, där 10—12 kvinnor arbeta under tvänne
»soldaters» uppsikt. Främmande arbete af
olika slag emottages, och inkomsten af detta
tillfaller räddningshemmet; under år 1891 upp-
gick inkomsten för detta arbete till 1,844
kronor.
Såsom en uppmuntran få de kvinnor, som
visa flit och intresse, också en liten penning
för egen räkning; det högsta som gifves är
2: 10 i veckan.
Under vistandet i »hemmet» äro de natur-
ligtvis underkastade vissa bestämda ordnings-
regler och få ej lämna detsamma utan under
uppsikt. De, som för det trånga utrymmets
skull måste »utackorderas», följas hvarje afton
och hämtas hvarje morgon af »soldater», men
tillbringa för öfrigt hela dagen inom hemmet.
De äro ej tvungna att stanna här någon viss
tid, utan sändas bort, när »officerarne» hafva
förtroende för dem och lämpliga platser kun-
nat anskaffas, hvilket är räddningshemmets all-
ra svåraste uppgift. De flesta familjer betän-
ka sig nämligen mer än en gång, innan de
öppDa sina dörrar för en kvinna, hvars närvaro
i familjekretsen i mer än ett hänseende kan
medföra fara; också är det oftast familjer —
heder åt demi — som på ett eller annat sätt
slutit sig till arméen, hviika emottaga och
hjälpa dessa olyckliga.
(Forts.)
73T
"Gör ej sd ondt!"
i>^ör ej så ondt!» så bad hans blick så klar,
Fast omedveten han om saken var,
Den lille, då han upp mot henne såg,
Som fjättrat har hans faders stolla håg.
» Gör ej så ondt/»
»Gör ej så ondt!» Den rena blieken slog
Den kvinna, som från gossens moder tog
Den kärlek, henne maken skyldig var.
I barnets öga läst den andra har:
■ » Gör ej så ondt!»
Gör ej så ondt! Hon vet ej alls, hvarför
En sällsam känsla sig i hjärtat rör.
Ack! barnets blick med all sin rena glans,
Den var ej, men den liknade ju hans:
Gör ej så ondt!
Hvem vet om han ej, i en bättre stund,
Föraktar henne oeh sig själf i grund!
Med blicken sänkt hon står som slagen än,
Men blida barnaögat ber igen:
»Gör ej så ondt!»
Anna A.
Grön vinter.
J
5?an må hur ifrigt som helst prisa vinterns skön-
il, het och stämma upp poetiska lofsånger öfver
stjärnbeströdd himlapell, gnistrande snötäcke,
bjällerklang oeh allt möjligt annat, som skänker.den
strängare årstiden sitt stora behag, men jag håller i
alla fall på, att sommaren är den enda årstid, under
hvilken man helt och fullt kan njuta af sin tillvaro.
Då har man blommor med färg och doft i oändlig,
het, mjuka gräsmattor alt rulla sig på, Jjumma vågor
att plaska sig i, bofinkar och trastar — bevars, vill
man göra sig mödan att resa till Öland eller Ron-
neby, så har man näktergalar till och med. Det är
en riktig uppsjö på njutningar och härligheter, som
sommaren bjuder oss på, härligheter för ögon, öron
och alla sinnen.
Smaksinnet icke minst: sparris och färska potäter,
kronärtskockor, smultron och filbunkar — ah!
Ja, ja, utan att vara någon alldeles förstockad
materialist kan man väl medge, att det ligger en
god portion lefnadsvisdom i Gluntens ord:
O, sen till blott, att I hafven
Litet på er, mycket i er!
Och finns det någon årstid, som företrädesvis ägnar
sig för tillämpningen af denna gyllene regel, så må
det väl vara sommaren.
Skulle ieke desto- mindre någon hålla före, att
hvad sommaren kan bringa på bordet och i skaffe-
riet spelar en underordnad rol för vårt välbefinnande,
så vill jag endast fråga: har någon af er, mina damer,
någonsin sett en människa se betryckt och olycklig
ut framför ett fat rykande sparris eller en rågad tall-
rik med väl mogna skogssmuitron? Jag har aldrig
sett det.
Jag vågar därför tro, att vi kunna vara öfverens
om, att sommaren är en årstid fullkomligt hors de
concours, n. b. när sommaren verkligen är, som den
skall vara. Ty jag vill visst icke alldeles obetingadt
bryta min lans för sommarens företräde ; jag vill göra
det med ett förbehåll, som jag tror icke heller skall
vålla någon större meningsskiljaktighet mellan Iducs
ärade läsarinnor och deras ödmjuke tjänare.
Min oförgripliga mening är nämligen den, att skall
det vara sommar, så skall det vara sommar med be-
sked och inte en sådan där grön vinter, som vi nu
varit lyckliggjorda med ett par tre veckor.
Ty hvad är det för mening med att bo på som-
marnöje, om man dagen i ända skall gå och önska
sig en duktig vinterbrasa i kakeiugcen? Hvad skall
man med sitt nymålade och fina badhus till, när
vattnet är så kallt, att man får snufva bara af att
se på det? Här behöfva vi visserligen icke som
Osvald i »Gengangere» ropa: »Gif mig solen», ty
solen ha vi, men vi må väl med skäl kunna ropa
till solen: »Gif oss värme,» ty det är värmen vi
sakna.
Öfver midsommar var jag ute hos en bekant fa-
milj, som flyttat ut till sommarnöjet, och där kom
jag öfver följande kväde, som att döma af handstilen
härrörde från husets äldsta dotter, och som jag med
hos tidningsfolk vanlig indiskretion i största hast tog
en afskrift af. Lifligt delande hennes missnöje och
sorg kan jag nu ej underlåta att meddela hennes
verser åt 1’duns läsarinnor, ehuru jag nogsamt vet,
att jag därigenom gör mig skyldig till en ny och
ännu större ogrannlagenhet. De lydde så:
Till solen.
Hvar gör du af din värme,
Du blanka sol ?
Skall den i år bli inställd
Liksom i fjol?
Godt är visst att du lyser,
Men här går jag och fryser,
Jag snufva bar och nyser;
Det hjälper ej att klä sig
I yllekjol.
Att oss så där handtera
Ar det fason?
Vi bo ju ändå uti
Temp’rerad zon !
Kan det din mening vara,
Att ned vi måste fara
Till glödande Sahara
För att af värme få oss
En full ranson ?
Den kyss du Flora skänker
Är kall som is.
Säg hvarför, himladrottning?
Är det kapris?
Min nya sommarklädning,
När skall den få användning,
Om du ej snart gör ändring
Och strålar varm och huldrik
På gammalt vis?
Jag hoppas, alt denna lilla invokation, särskildt
med den i sista strofen anbragta motiveringen, skall
göra hvad den kan, ty jag vet, att solen tittar in i
tusentals hem, där Idun ligger uppslagen på bordet.
Kanske har hon också lagt bort sitt kyliga sätt,
innan dessa rader hinna in i bladet. Så mycket
bättre då.
SccBvo/a.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
