Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 I D U N 1892
”Gamla fröknar”.
Reflektioner
af
Helena Nyblom.
• (Forts. o. slut.)
^etta var i leken, men jag tycker, att tant
301 Sanne många gånger i lifvet kunde ha sagt:
T. »Se alla på mig, gör liksom jag!» — men
det sade hon aldrig, och det var kanske just
däri hennes makt och tjusning lågo. Hon be-
varade in till det sista en jungfrulig anspråks-
löshet och ett gladt, frimodigt sinne, som
förstod att njuta hvarje solstråle lifvet gaf.
Allting hade så mycket innehåll för henne,
och därför föreföll hon också andra så inne-
hållsrik.
Då jag hade lämnat Danmark, öfvergick
min vänskap för henne till min bror.
Han var aderton och hon var åttio år, då
de följdes åt ut för att se på illuminering
och fyrverkeri för prinsessan af Wales, som
var på besök hemma, och jag är säker på,
att de två unga människorna roade sig lika
mycket båda två.
En människa, som har lefvat så helt, är
icke rädd för att dö, och hon dog också stilla.
Hennes familj berättade mig, att då hon
kände, att hon skulle dö, hade hon ännu
kvar sitt humoristiska sinnelag. Då hon ta-
lade om, hvilka psalmer som skulle sjungas
vid hennes graf, sade hon på sitt skälmaktiga
sätt: »Ni behöfva inte sjunga den vanliga
begrafningspsalmen : Din sorg och klagan
stilla.» Hon menade, — så där i all mun-
terhet, — att man icke behöfde frukta, att
man skulle sörja så förskräckligt öfver en
gammal ensam frökens död.
Det är visserligen sannt, att hennes bort-
gång icke krossade något hjärta, men hur
många af dem, som dö, äro oumbärliga?
Och jag tror, att det är ett tecken på, att
man har haft stor betydelse för sina med-
människor, när till och med en af dem, som
blott för länge sedan har sett och kännt en,
minnes en med en tacksamhet och värme,
som om det blott vore några få dagar sedan
man träffade hvarandra.
Hon är för mig ett af de många exemplen
på, att en människa mera verkar genom hvad
bon är, än genom hvad hon gör. Det fions
många, som uträtta så mycket, som för hvar
dag skulle kunna upprätta en lång lista på
alla de förståndiga, nyttiga och välgörande
saker, de ha varit med på. Det är som oftast
till största glädje för dem själfva. Att lefva
ett nyttigt och gagneligt lif är en stor lycka.
Men det är alldeles icke sagdt, att dessa
brådskande och verksamma människor med
deras person göra sina medmänniskor godt,
och när man besökes af sina minnen, är det
alltid dessa intryck af personligheter, som in-
verkat välgörande på en, som man med största
tacksamhet dröjer vid.
Tyvärr törs man ju icke ingå allt för myc-
ket på skildringen af privata personer. Jag
säger »tyvärr», ty jag skulle bli mycket väl-
talig och dock endast tala rena sanningeri,
om jag hade lof att beskrifva en och annan
gammal frökens person och lif, — helt annor-
lunda betydliga och poetiska personer, än man
kan finna i uppdiktade historier.
Jag känner till exempel en kvinna, — ja,
jag lofvar att aldrig nämna henne, — som
nu är sjuttio år, och som har en så intagande
själsskönhet, att det ännu utgör min förvå-
ning, att icke männen bli förälskade i henne.
— Kanske bli de det för resten också!
Hon har lefvat hela sitt lif för att vara
dotter och den sista delen af sitt lif för att
vara syster till en ensam, ogift bror. Jag
har kännt få människor, som till den grad
som hon ge intryck af att endast vara själ.
Hennes intelligens och hennes hjärta stå i ett
så sällsynt harmoniskt förhållande till hvar-
andra, och hennes poetiska uppfattning af
naturen och människorna saknar endast den
sista lilla oförklarliga uttrycksförmågan, som
gör en tyst diktare till en producerande dik-
tare. För resten tycker jag, för min del,
mera om, att människor äro poesi, än att de
skrifva poesi, — men därom kunna ju me-
ningarna vara delade.
Hennes far var en framstående vetenskaps-
man, och hon delade alla hans intressen och
tankar med hela sin själ, liksom hon samti-
digt var sin mors högra hand i hushållet.
Det var en talrik familj, och hennes lif för-
flöt nästan uteslutande i kretsen af denna fa-
milj. Efter hand smälte den ihop och splitt-
rades så, som allt, hvilket börjar som ett
samladt helt, till sist splittras i lifvet, och hon
sitter nu som en svag, gammal fröken och
sköter hushållet för en svag, gammal bror.
Men hvilken flod af djuptänkta tankar och
varma, mänskliga känslor strömmar en ej
till mötes, när man ibland har den lyckan
att träffa henne ! Hon har haft en underbar
förmåga att uppfatta och bevara det väsendt-
liga vid allting och låta det obetydliga och
småaktiga falla.
Hon är hvarken sekterist eller inskränkt i
någon som helst riktning, men ser på lifvet
och människorna så mildt och så vist som
en, hvilken från ett högt berg ser ut öfver
jorden och därifrån bedömer allt på ett
större och sannare sätt, än de kunna göra,
som krypa omkring nere i trängseln.
Då jag var liten och hon en medelålders
dam, besökte hon min mor en gång i veckan.
Den dag hon kom, var alltid en festdag, och
ännu kan jag känna det intryck af en sär-
skild, poetisk luft, som följde med hennes
dag.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
