Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 I DU N 1892
ligga vârt eget närmast, erinra vi, att i Dan-
mark för ej länge sedan fröken Berg, en
dotter till den aflidne, bekante folketings-
mannen, nekades att uppträda som sakförare
inför rätta. Norge fick sin första kvinnliga
juris kandidat, fröken Katrina Dahl, vid pass
ett är före värt eget land. Hon har dock
redan kommit till nedslående resultat angå-
ende utsikterna för en kvinnlig jurist där i
landet såväl i departementen som pä privata
advokatkontor, efter hvad vi sett henne per-
sonligen framlägga i den norska pressen. Men
striden är icke därför uppgifven.
Och Sverige? Ännu veta vi ej, hur sa-
kerna kunna komma att utveckla sig för vår
första kvinnliga jurist, fröken Eschelson. En
dag skrider hon väl till det afgörande ste-
get. G-odt vore dä, om ett frisinnadt tillmö-
tesgående kunde ställa värt land i det främre
ledet bland dem, som visat sig rätt förstå
tidsandans kraf pä detta område.
Sen lycka.
Skiss för Idun
af
Anna Knutson.
ejjj^;e sutto vid aftonbrasan, de unga två.
Nej, inte unga; hon var långt öfver tret-
tio år och han långt ötver fyratio. De lyck-
liga två, säga vi i stället. Men märkvär-
digt ung såg hon ändock ut, där hon satt i
soffhörnet. Till en del var det nog eldske-
nets förtjänst; kinden fick något af dess var-
ma glöd, håret något af dess gyllne glans,
ögonen något af dess spelande lif. Men
egentligen var det nog den förskönande re-
flexen från själens lågor, ty då hon lutade
sig ned och smekte det stora, lurfviga buf-
vud, som lagt sig så tryggt i hennes sköt,
kom där ett leende på hennes läppar, ett le-
ende, som spred skimmer öfver hvarje drag.
»Aek, Bertil,» sade hon sakta, »hvad jag
är lycklig!»
Och hon lät de smala, hvita fingrarna tofva
sig in i hans mörka, gråstrimmiga hår och
sedan långsamt, smekande glida öfver hans
panna. »Du sofver väl inte, Bertil?»
»Sofver,» sade lurfhufvudet med tjock, be-
slöjad röst, »visst inte. Jag bara njuter.
Därborta på skrifbordet ligger en hög tema-
böcker, och half sju ha vi kollegium. Men
denna skymningsstund är din och min. Prata,
lilla toka, kvittra, lilla fågel!»
»Jag är ingen toka, jag är ingen fågel,»
sade hon skälmaktigt, »jag är en stadgad,
förståndig människa, som i åratal suttit i en
bank och räknat räntor — kvittra, hvad me-
nar du med det? Hur skall det låta?»
»Hur det skall låta?» upprepade han med
samma djupa röst, däri en underton af öm-
het skalf bakom hvarje ord, »precis som det
lät nyss: ’jag är så lycklig, så lycklig!’
Kvittra om, hur glad du blef, då du märkte,
att jag bevärdigade dig med min ynnest, hur
du felräknade och felräknade i banken den
dagen, du fick mitt friarebref, hur du gömde
den där buketten, du fick på Luciadagen,
pressade myrtenkvistarne och . . . Ja, ja,
kvittra om allt det där gamla vanliga!»
»Så att du somnar därvid; nej, tack!»
Men han aktade ej på svar, utan fortsatte:
»Kvittra om, hur det känns, då du dröm-
mer, att du sitter på banken med alla siff-
rorna i hufvudet och den där långa räkeln
till arbetskamrat’ bredvid dig, som gnolar
»Lindemann» och tvinnar sina mustacher,
medan han tydligen tänker: Om jag åtmin-
stone hade en ung flicka vid min sida!»
»Asch, Bertil, bli inte ironisk!»
Men han fortsatte, oberörd af alla afbrott:
»När du så drömmer, händer det, att du
vaknar fram emot morgonkvisten och tittar
dig omkring. Du känner inte igen dig, du
ser inte räkeln, hör inte »Lindemann», har
inte en enda siffra i hufvudet, men midt emot
dig står en stor, lurfvig karl och säger: »Adjö
med dig, nu går jag!» Och så kysser han
dig, så att du blir ännu mer vaken och mär-
ker, att du rakt inte är på banken!»
Hon gaf lurfhufvudet en liten knuff.
»Och när jag gått, tackar du Gud, att du
blifvit gift med en så treflig karl, tackar du
Gud, att din lycka inte är en dröm, utan
rama, sunda verkligheten, och tänker för dig
själf, såsom du sagt väl tusen gånger: ’Jag
begriper inte, hur han kunde bli kär i mig,
jag som hvarken är ung eller vacker’.»
»Och så tänker jag desslikes på, hur du
vanligtvis svarar, då jag är dum nog att un-
dra så där,» inföll hon litet förtrytsamt.
»Nå, hur svarar jag?»
»Du svarar: ’Vi ska’ inte résonnera om
kärleken, ty den väljer aldrig.’ Uppriktigt
sagdt, det där svaret har smått förargat mig
det är alldeles som ville du ursäkta dig.»
Han teg en lång stund, men när han åter
hof upp sin röst, var det ej på skämt. Han
reste sitt stora lurfhufvud, skakade manen
ur pannan och vred sig, så att han kunde
taga sin lilla hustru riktigt i betraktande,
där hon satt, belyst af eldskenet.
»Åb, hvad, du är märkvärdigt lik henne!»
»Lik henne?» Det gick som ett kallt sting
genom hennes bröst; men han återtog lugnt
sin bekväma ställning och upprepade:
»Ja, det är märkvärdigt, jag kan inte be-
gripa, att två människor kunna vara så lika!»
Hon satt tyst, men en lång, tung suck
störde plötsligt hans betraktelser; det lät min-
sann ej som fågelkvitter, det.
»Hvarför suckar du, Lucia?»
»Jag kunde tro det,» sade hon med något
bittert i tonen.
»Hvad kunde du tro?»
»Att det bara var reflex,» svarade hon och
lät handen långsamt, trött fara öfver hans
hår; »det är inte egentligen mig du älskar,
det är minnet af en annan.»
»Och nu är du svartsjuk, lilla toka, svart-
sjuk, så att du snart gråter.»
»Ja, det är inte långt borta ...»
»De kvinnorna! Skulle inte en karl varit
kär, förr’n han blef gammal och grå. Ack,
har du inte själf flammat femtioelfva gånger,
innan du blef fast för mig.»
»Det vet du, att jag inte har; jag hör inte
till den sorten. När jag var ung, hade jag
stora fordringar; och efter som min far an-
sågs rik, saknades inte friare. Men jag
kunde inte ta midt i högen bara för att få
en man. Den rätte kom inte förr’n långt
omsider, kom inte, förr’n det var för sent.»
»För sent; hvad menar du?» frågade han.
»Jo, han kom inte, förr’n han var gammal
och grå, och så fick jag reflexen af den där
första ungdomsflamman, som han ägnade henne,
henne som jag är lycklig nog att påminna
honom om.»
Hon talade i en mild, dämpad ton; hon
böjde sig ned och lade sina mjuka läppar på
hans panna, men hennes stolta, fina natur,
som gett allt och därför fordrade mycket,
skälfde under en bitter känsla, som hon ej
kunde dölja. Men den syntes ingalunda före-
falla honom misshaglig, ty han reste sig från
sin nonchalanta ställning, satte sig bredvid
henne i soffhörnet och försäkrade, mellan
kyssar, att hans kärlek inte var någon reflex,
utan den varmaste, sannaste känsla, som
någonsin fyllt hans bröst.
»Ja,jag kan gärna tillägga—- den enda,»
sade han, »ty den där första–––- var egent-
ligen en dröm, en fantasi. Lucia — du vet
inte riktigt, hvad som bor inom mig. Far
min var artist, och bror min har ju på gamla
dar gett ut ett dikthäfte; ja, ja, det var där-
efter förstås! Det ligger i blodet, vi äro ro-
mantiskt anlagda. Min trånad framstod ej
i taflor, ej heller utgöt den sig i vers; nej,
den målade och målade på en enda bild,
djupt nere i hjärtegrunden, och en envis idé
präntade under bilden: hon eller ingen!
Ja, tro mig eller ej, men den där ideala
bilden, halft drömd, halft skådad, har mången
gång trädt mellan mig och ödet. Den har
gycklat bort ett rikt parti för mig, ty den
ställde sig midt på kassakistan och frågade:
»Är Fortuna lik mig min herre, är Fortuna
lik mig?!» Den har hejdat mig midt i fres-
telsens stund, sett på mig med stora, allvar-
liga ögon och varnat: »Låt ingen fläck
vidlåda den skära bilden, ty då känner du
kanske inte igen henne, när I träffas engång.
Akta mig, idealist, akta mig!»
Han lade armarna bakom hufvudet, stadigt,
tungt, liksom ville han fasthålla en sväfvande
tankesvärm.
Hon betraktade honom med stora, lysande
ögon; det var, som såg hon en ny sida af
hans natur rulla upp, rik på skiftande bilder
och med svårtydd text.
»Jag förstår dig endast till hälften,» smög
öfver hennes läppar, »men ack, om du ville
tala om allt, allt.»
»Allt, allt,» sade han med ett kort skratt;
»för den, som endast ser efter det yttre, efter
de bjärta konturerna, och inte fattar själslif-
vets fina mystik, skulle det vara idel blå
dunster och dårskaper. Med ett ord — ingen-
ting. Att bikta sig för en sådan en, skulle
heller aldrig falla mig in. Men eftersom
ditt väsen tycks mig danadt af samma stoff
som mitt, så kan jag ju gärna babbla.»
»Ja, jag skall nog förstå dig,» sade hon,
småleende åt hans pojkaktiga lust att blanda
in det själfsväldigaste hvardagsspråk midt i
sina poetiska utgjutelser; »babbla nu bara!»
»Det är grufligt längese’n,» började han,
»mer än tjugo år se’n, tror jag. Det var
året, när fransk-tyska kriget stod, 1870.
Jag var tjugusju år då, docent i historia, het
entusiast och medlem af en nybildad skarp-
skytteförening, där jag höll flammande tal
och sjöng marseljäsen. Ja, hade inte mor
min varit och ett halft dussin tanter därtill,
så hade jag kanske gått ut som frivillig och
stupat som hjälte vid Sédan i stället för att
nu sitta bär som »trähök» i Klara.»
»Gud ske lof, att de rådde på dig —
mamma och tanterna,» inflikade hon. Och
han fortfor lifligt:
»Ja, det var en bra mycket trefligare tid
än den här. Landet sargades inte invärtes
såsom nu, Björnson hade ej begynnt grubbla
vare sig på politiken eller handskmoralen ;
han skref bara idyller. Man lefde, led och
hoppades med »la France», och hördes där
än litet gurgel om den »rene norske Flag»,
fick det gå iu genom det ena örat och ut
genom det andra. Dessutom, Norge — —»
»Ack, Bertil,» afbröt hon, »kom nu inte
in på politiken; du skulle ju tala om henne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
