Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 221
»Tålamod, det var bara en liten afstiekare.
Nä — jag var tjugusju är, således ingen
ofjädrad dufunge, utan en stor, lurfvig karl,
då som nu. Tillika med min docentur —
lönlös titel, som du vet -—■ hade jag plats
vid en skola, och eftersom jag ej var värre
skråpuk än mången annan, håfvade man
efter mig, fint, försiktigt, allvarligt, såsom
det anstår flickor med uppfostran. Men jag
hade, liksom du, stora fordringar och kunde
inte ta midt i högen bara för att få mig ett
vif. Jag var ju, som sagdt, romantiker; jag
ville älskas, ja, om så ske kunde, tillbedjas,
men inte af hvem som helst, inte hur som
helst. Fick jag ej den ädlaste bägarn, tör-
stade jag; och sluttanken på alla mina erotiska
drömmar var: »Ja, jag skall minsann välja
jag!»
Ja, sådan var jag till själ och sinne, då
händelsen inträffade, den där händelsen, som
inte egentligen är någon riktig händelse, utan
bara skymten af mitt öde. Det var just på en
skarpskyttebal, som jag trodde mig skymta .. .
Oh, hvad jag minns det väl; jag hade haft
ett förargligt missöde, hade vrickat foten
några veckor förut, och fastän jag lyckligtvis
kunde gå, utan att linka, var jag omöjlig för
dans. Och af den orsaken kom jag att stå
väl mycket för mig själf och titta på vimlet.
Och midt i vimlet af luftiga dräkter, krusiga
hufvud och nakna skuldror såg jag blott en
enda. Hon var bestämdt ingen skönhet, men
förtjusande frisk. Har du sett halfslutna
nyponrosor, glindrande i dagg och sol. Hon
var lik en sådan med sina röda kinder och
röda läppar, sitt långa blondlockiga hår, kran-
sadt af små knoppar. Och så hade hon lätta,
hvita pärlor, som gungade på hals och armar,
när hon dansade.»
»Ah, att du såg så noga efter allt,» afbröt
hon skrattande; »karlar äro verkligen lika
småaktiga som vi. Vet du, jag har haft ett
sådant där halsband af stora, hvita pärlor.»
»Ja, jag minns henne precis sådan som
hon dansade där,» sade han. »En kvinnas
dräkt är som bladen i en ros: de omgifva
henne med något skärt, individuellt. Män
ser alltid något af själen uppenbara sig i det
yttre — reflex, såsom du nyss behagade yttra
dig. Denna flicka var säkerligen poetiskt,
hängifvet anlagd; jag såg det ej blott i hen-
nes drömmande blick, så lik din, ej blott i
hennes blyga leende och mjuka rörelser, äfven
de så lika dina, jag såg det i hennes dräkt,
så olik de andras. Först och främst de där
enkla, svagt rosafärgade knopparne, de hvita
pärlorna, som säkerligen inte voro hvarken
kostbara eller moderna. Och så klädningen
af något skirt, böljande tyg, gräddfärgadt i
botten och med stora, blekröda buketter.
Ingen var så klädd på hela balen som hon.
Jag hörde en fru bakom mig säga till sin
granne: »Den där flickan är inte väl klädd;
på en landtlig fest ute i det gröna skulle det
passat, men på en sådan här bal sticker det
nästan af för bjärt.»
Men jag tyckte, att hon var som en bild
af den blomstrande ungdomen i sin rosiga
dräkt. »
(Forts.)
Sen till, att Jdtm med Modrtidn i ny
finnes hos alla edra bekanta!
På kyrkogården.
cJ^u blommar det på Kyrkogårdar
i yppig, fdrgvarm rikedom,
och öfvcr gamla marmorvårdar
syrener luta snöhvit Horn.
jDå är det ljuft i skuggan drömma
vid någon bortglömd hvilostad,
där kors och inskriftsord sig gomma
inunder murgrönsrankans hlad . . .
zAtt sitta med sin lok i handen
på åldrig trälänk, inskriftsrik,
och loga dagsverkslrötte anden
i Shelleys vingade lyrik.
Syrenens llomsterklasar dofta
och hägna korsens mörka trä.
jHär, här på kullarnc ha ofta
de gamla släktena lojt kna.
3ag ser dem än i svart och sloja,
de döda kvinnorna, som gått
att andaktstyst vid grafvar dröja,
som nyss sin fina rundning fått.
JAlu själfva här de stilla drömma
inunder kors oeh vårdars rad,
och deras glömda dopnamn gömma
llott någon gammal stamboks Ilad.
fjylen ännu är som, låge glansen
i kullars llomsterkalkar kvar
af tår, som fött på sorgekransen
i våra farföräldrars dar.
Emi! Kléen.
Damer som amatörfotografer.
För Idun af S. L.
»et har förundrat mig mycket, att, ej en
enda rad om amatörfotografi — efter hvad
^ jag sett — förekommit i »damernas egen
tidning» under alla de år den funnits till.
Och dock torde väl knappt något lämpa sig
så bra för damer att syssla med. Arbetet är
ej vidare ansträngande eller svårt, och före-
kommer en och annan motighet till en bör-
jan, så öfvervinnes sådant ganska snart, oeh
resultaten bli — om man går tillväga ordent-
ligt och med metod — öfverraskande snart
goda.
Många af Iduns läsarinnor ha nog dragit
sig för att bli amatörfotografer af det skäl,
att de trott, att det är mycket dyrt att hålla
på med fotografering. Detta skäl kan numera
svårligen accepteras, ty tack vare alla de se-
naste årens uppfinningar på fotografiens om-
råde och den däraf följande konkurrensen
mellan de olika fotografihandelsfirmorna, ha
prisen sänkts högst betydligt, och nu är det
ej längre så afskräckande kostsamt att lägga
sig till med en kamera och idka den trefliga
sporten att rita af vänner och bekanta och
för öfrigt allt möjligt.
En annan invändning, som man också får
höra af damer, när man vill värfva proselyter
i »ljusets tjänst», är, att det är så förfärligt
»slaskigt» etc. att hålla på med saken. Där-
med är emellertid ej heller så farligt, ty bär
man sig lugnt och sansadt åt, är arbetet ej så
farligt slaskigt. För resten uppväges obe-
haget många gånger om af de intressanta mo-
ment, som det förberedande arbetet erbjuder.
Det första man har att göra, när man be-
slutit sig för att bli amatörfotograf, är natur-
ligtvis att skaffa sig en kamera. Detta är
emellertid ingen lätt sak numera, då det snart
sagdt finns oräkneliga slag af kameror ute i
handeln. Hvarje år uppfinner man nämligen
åtskilliga nya apparater, och att då, alldeles
oerfaren, välja med urskiljning bland de mån-
ga olika modellerna, erbjuder nog ej sä få
svårigheter. Å andra sidan är det emellertid
ock så lyckligt ställdt, att apparaterna ofta
blott skilja sig i mindre viktiga afseenden och
i öfrigt äro lika och i allmänhet jämngoda,
Priset på goda kameror är naturligtvis myc-
ket växlande. För en amatör, som anser sig
ha råd att offra så mycket som 50 kronor eller
mera för en god kamera — pängarne äro för
öfrigt ej bortkastade! — äro Lancasters in-
stantografer o.tvifvelaktigt de allra bästa och
mest värda rekommendation. De äro försedda
med skarpa linser och utmärka sig genom ge-
diget arbete och synnerligen prydligt yttre,
hvarjämte de äro ganska portativa.
Dessutom finnes oohså i handeln en annan
kamera, »(Åe Ladidsi), som kanske i ännu
högre grad är att rekommendera för damer,
framför allt i följd af sin ringa vikt. Priset
på denna apparat är 75 kr.
För öfrigt finnas många olika slags kameror
till varierande pris under 50 kr. Många af
dessa äro af verkligt god beskaffenhet och
lämna riktigt vackra bilder, hvarjämte de äro
synnerligen lämpliga till handkameror, d. v. s.
apparater, en gång för alla inställda för ett
visst afstånd. Man slipper då hålla på med
det besvärliga inställandet, hvilket är af stor
vikt t. ex. på resor eller annorledes, då man
vill hastigt och lustigt ta en vy eller grupp.
Å andra sidan äro naturligtvis inställbara ka-
meror i allmänhet bättre att använda, ty med
dem kan man fortografera på snart sagdt hvil-
ket afstånd som helst från ett föremål. Yid
handkamerorna är man härvid begränsad till
ett visst afstånd, om man vill, att bilderna skola
bli skarpa.
För fotografering fordras nu emellertid ej
blott en kamera, utan ock ett mörkrum. Detta
vållar nog ock ibland svårighet att erhålla, men
man kan inskränka sig tämligen mycket i sina
anspråk på komfort oeh bekvämlighet i mörka
rummet. Kan man få t. ex. en garderob el-
ler en skrubb att disponera något så när helt
och hållet, behöfver man ingenting mera — jo,
man behöfver ett kolossalt »mörker», d. v. s.
man får vara mycket noga med, att ej det
ringaste ljus tränger in på något ställe. Man
klistrar mörka remsor öfver sprickor och dy-
likt i väggen, bekläder större ytor med papp
och bemödar sig för öfrigt att på bästa sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
